Prinsessan och trollet

- Du får stanna här hemma och ta hand om djuren, sa Svea och gav Vendela en kindpuss.
- Jaja, åk nu mor, jag klarar mig, svarade Vendela.
Och så åkte dom.
Vendela gick in igen, låste dörren väldigt noga för att inga jättar/troll skulle ta sig in.
Sedan satte hon sig ner i den fina fåtöljen.
Då ringde det på dörrklockan.
Vem kunde det vara som kom nu?
Ingen brukade våga ta sig hit på kvällarna, alla var ju rädda för jättarna och trollen, och klockan började närma sig 18:30.
Hon gick till dörren och tittade ut igenom en springa där i.
- Konstigt, sa hon högt för sig själv.
För att det var ingen där.
Hon gick tillbaka och satte sig i den fina fåtöljen.
Då hörde hon åter igen tonen från dörrklockan.
Hon reste sig hastigt upp och tog stora snabba steg mot dörren, kollade ut igenom springan, men det var ingen där.
Men för att vara säker så öppnade hon dörren.
Men det var ingen där.
Hon kände en kall kåre längs ryggen.
Var den någon som ville skämta med henne, eller var det självaste trollen som ville skrämmas?
I sådana fall hade dom lyckats. Nu var Vendela rädd.
Hon skyndade tillbaka till fåtöljen men.. Fåtöljen var inte där. Hon kollade omkring sig men kunde inte se den.
- Jag måste inbilla mig allt detta, sa hon lite tyst för att försöka övertala sig själv om att hon verkligen inbillade sig, men innerst inne visste hon att något inte stämde.
Hon gick ut till köket för att ta ett glas vatten.
Men, vad i..? Där ute stod fåtöljen.
Detta var verkligen konstigt, hur skulle den kunna komma ut i köket?
- Då, då, började hon stamma i tankarna.
Då är jag inte själv!
Hon skyndade upp för den långa stora trappan och sprang in i sitt rum och låste dörren. Äntligen är man säker, tänkte hon. Men när hon vände sig om fick hon en chock.
Det låg någon och sov i hennes säng!
- Vad skulle hon nu göra?!
Hon drog ner handtaget till dörren. Men den var ju låst!
Hon stack in nyckeln i nyckelhålet och vred om. Men det gick inte, dörren ville inte öppnas. Den hade gått i baklås!
Hon gick sakta, sakta fram till sängen.
Lutade sig över den sovande men man kunde inte se vem det var. Personen låg helt under täcket.
Hon tog ett stadigt grepp om kanten av täcket, och drog sakta med säkert bort det.
När hon fick se vad det var under täcket släppte hon snabbt taget om täcket.
Hon fick lägga handen över munnen för att inte skrika.
Det var ett troll! Hon stod där som förstelnad och visste inte vad hon skulle göra. Hon bara stod där.
Och då, plötsligt, öppnade trollet ögonen!
Han blev raklång i hela kroppen och stirrade rakt in i hennes ögon!
Hon backade några steg, hon hade aldrig sätt ett troll förut.
Dom såg värre ut än i alla böcker hon läst.
Fy, vad han såg ut! Svart tovigt hår som gick ända ner till midjan, och en trasmatta till kläder.
Han satte sig hastigt upp i sängen, och det fick henne att hoppa till. Han harklade sig lite.
Det var som att han försökte säga henne någonting, men det var ord som hon inte förstod som kom ut ur hans mun.
- Jag förstår inte vad du säger, viskad hon och kände hur hon skakade, hon var tydligen räddare än jag trodde.
Efter mycket ansträngning började hon få fram små ord av hans mörka, hesa röst.
- Du, du, började han att stamma.
Du är en söt flicka.
Hon blev väldigt förvånad över vad han sa, och att hon förstod vad han sa.
Hon kände att det flammade i ansiktet, hon rodnade.
- Och du har en väldigt fin klänning, sa han.
- Tack så mycket, svarade hon och ville gärna säga något snällt tillbaka, men vad fanns det att säga, han var ju trots allt ett förfärligt troll.
- Men vad gör du här inne, inne på mitt rum? Hon kollade på honom, han tittade runt sig.
- Jag vet inte, svarade han och verkade lite förvirrad.
- Vet du inte vad du gör här, sa hon.
-Nej. Då började det sakta rinna små tårar ned för trollets kind.
Vad skulle hon göra, skulle hon slänga ut honom genom fönstret?
Skulle hon schasa ned honom för trappan och knuffa ut honom genom dörren, eller skulle hon låta honom vara kvar?
-I mitt hus, i mitt kungahus? tänkte Vendela
Hon var ju prinsessa, hon kunde inte låta ett troll ligga i hennes säng och gråta sina smutsiga tårar på hennes ljusgula sidentäcke.
- Du måste gå nu, sa hon och tittade på trollet med en sträng blick.
Då tog han satts upp ur sängen och drog snabbt ner handtaget till dörren och sprang ut.
- Hade inte den gått i baklås, tänkte hon för en kort sekund.
Men sedan övergick hennes tankar till trollet.
Hon tog snabba steg mot trappan och gick ner.
Då kom det ett starkt ljus från hallen.
Hon stannade till.
- Vad höll trollet på med?
När ljuset hade blivit lite mildare så gick hon ner mot hallen. Där stod det en..en..en..
En prins!
Hon blev helt stel.
Prinsen vände sig om, och kollade på henne.
Han hade mörkbrunt hår och mörka, djupa ögon.
Han gick fram till henne och tog henne i båda händerna.
- Hej, sa han med en mjuk röst som fick hennes ben att kännas som spagetti.
- Hej, sa hon tillbaka och kollade in i hans ögon.
Hon blev väldigt förvirrad, var det ett troll eller en prins som stod framför henne?
Du, varför ser du ut så här, sa hon och studerade honom.
- Vadå, tycker du inte om vad du ser?
- Jo, visst gör jag det, men du såg inte direkt ut så här nyss. För en stund sen var du liksom ett troll.
- Varje kväll klockan 20;00 blir jag den jag är.
I verkligheten så är jag en vacker prins, men en häxa gav mig en förbannelse när jag var 15 år.
Jag blir ett troll varje morgon, det är bara på nätterna som jag riktigt visar vem jag är.
- Men varför fick du den förbannelsen då? Det måste ju finnas en anledning.
- När jag var liten så kom det en kväll en häxa hem till vår lilla stuga och sa att jag skulle få välja mellan att bli ett förfärligt troll varje morgon eller att min mor skulle dö.
Häxan skulle ha min mor till någon ingrediens i någon soppa.
Men såklart så valde jag att mor skulle få leva, jag behövde ju henne, och jag var bara 10 år.
- Okey, svarade hon och blev väldigt förvånad över det svaret.
Vad kan jag göra åt det då? Kan den brytas på något sätt?
- Ja, svarade prinsen och rodnade lite. Av en kyss från en prinsessa.
Hon blev tyst och bara tittade på honom, kunde han mena allvar?
- Okey, sa hon lite fundersamt.
Jag är en prinsessa.
- Jag vet, sa prinsen och kollade ner i marken.
Jag tänkte om du liksom kunde ta och ge mig en, en..
- En kyss, sa hon och log lite mot honom.
- Mm, sa prinsen och kollade ner i golvet igen.
Hon lutade mig framåt och gav honom en lång stor blöt kyss.
När hon slutade så kom det där starka ljuset tillbaka.
Han lyftes upp i luften av, ingenting.
Sedan slutade det plötsligt att lysa och han föll ner på golvet.
- Prinsen, sa hon och rusade fram till platsen där han låg.
Prinsen, prinsen, sa hon och ruskade om honom.
Då öppnade han ögonen och tittade på henne, reste sig sakta upp sa:
-Tack!
- Varsågod, sa hon och log och gav honom en till puss.

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!