Enbusken som trodde den var en gran

Det var en gång en ung enbuske som växte ute i skogen. Varje dag kom en liten flicka med sin lillebror och satte sig i skogen och läste sagor för honom. En dag berättade hon om ”Den fula ankungen”.
Varje år när det blev jul så kom flickan och pojkens pappa och hämtade den största granen för att ha den till julgran. Enbusken hade fått höra mycket om resan in i det stora varma huset och han ville själv komma in dit en dag men viste att det var omöjligt bara för att han var en enbuske. Men när den dagen kom då flickan berättade sagan om den fula ankungen som senare blivit den finaste svanen så fick enbusken nytt hopp och tänkte att han säkert var en gran bara att han inte vuxit till sig. Det var höst nu och enbusken trodde verkligen att han var en gran. När vintern kom så kom också pappan för att hugga en gran och enbusken var nu säker på att han skulle få komma in i huset. Men pappan tog inte med honom utan en annan gran, en verklig. Granen åkte iväg på en vagn och såg väldigt stolt ut, han hade också hört historien om det underbara huset, den underbara värmen och alla barnen som dansade runt en. Enbusken som trodde att den var en gran blev så ledsen att inte han blivigt vald till att få stå i huset. Tiden gick och plötsligt kom den lilla flickan tillbaka med sin lillebror, enbusken blev lite gladare för hela vintern hade den stått och sörjt, för nu hade den insett att den inte var en gran. De andra granarna i skogen retade den lilla enbusken som trodde att den kunde bli lika stor och ståtlig som dom, en ful enbuske som han skulle aldrig kunna bli belönad med att få komma till huset. Flickan och pojken satt sig på en filt på marken och flickan började berätta en ny saga som enbusken aldrig hört. Sagan var om en gran som blivigt bortförd av en vagn och blivigt stående i ett hus med många barn omkring sig. Enbusken tyckte det lät som en dröm, drömmen alla granar och han själv ville vara med om. Men sedan kom fortsättningen av sagan, granen hade bara fått stå en månad knappt i huset sedan hade den blivigt uppslängd på vinden tills den hade tappat alla sina barr och sedan blivigt utkastad av hela familjen på en soptipp och legat där tills den ruttnat. Alla granar i skogen blev förskräckta och visste att en gång i sitt liv skulle också dom sluta på det viset. Åren gick och varje vinter kom pappan och hämtade nya granar, samtidigt som granar försvann så kom det nya. Det som en gång varigt en dröm var nu en mardröm. Men enbusken stod kvar i alla år och var så stolt över att han var en enbuske och inte en gran. Det var hans belöning.