En nervös första dag i kyrkbänken

Det gick galant i kyrkan. När det sedan bar av till skolan och dom nya klassrummen släppte den stora klumpen jag hade i magen, och det var inte lika nervöst. Om jag skulle göra bort mig nu spelade det ingen roll. Det var ändå bara mina kompisar som skulle se det. Vissa av eleverna var lite skraja för dom hade hört om trenden här på högstadiet: Det var så att alla nya sjuor som kom skulle in i häcken. Men bara för det hade hänt någon gång behövde det inte hända oss. Det var bara något man sa för att skrämma upp nybörjarna.

Tre nya år i bänken innebär nya krav och nya lärare. Hur skulle detta gå? Jag var mest rädd för att det skulle vara prov hela tiden och att man inte skulle hinna med sig själv efter skolan. Men i sjuan var det mycket så att folk inte tänkte på proven, det var bara plugg kvällen innan och att man hoppades på det bästa. Om man frågade varför dom inte pluggat mycket fick man ett svar som ”äh vi får ändå inget betyg” men man kan inte dra benen efter sig och strunta i vissa saker. Man får alltid tillbaka i slutändan. I

I vår årskurs var det mycket så att vi tjejer var för sig och killarna för sig, i alla fall i vår klass. Vad ska man säga, killarna hängde inte riktigt med. Dom låg en bit efter tjejerna och kunde få för sig en massa ryck och pratade rakt ut på lektionerna, kastade saker i klassrummen och tejpade upp stolar i taket. Det dom gjorde drabbade hela klassen. Om man koncentrerade sig kunde man ignorera dom på lektionerna. Sjuan gick som på räls. Visst hade vi prov och läxor men då kände man inte riktigt någon press och lärarna vi hade fått började man snabbt kunna prata med.

Efter sisådär tjugo prov och några lov emellanåt kom det efterlängtade sommarlovet. Med några veckors sol och sovande var det återigen back to school. Då var det inte vi som var minst längre utan det kom nya sjuor som satt nervösa i kyrkbänkarna. Vi gick i åttan och var näst störst på skolan. Nu var de vi som fick några som såg upp till oss. Många av oss tjejer hade hopp om att killarna över sommaren skulle mogna till lite, och ja lite förändring blev det allt men vissa hade fortfarande kvar sina fix. Nu hade vi gått upp ett år och låg en steg närmare gymnasiet och dessutom var detta vårt första år med betyg. Fler av oss gick och tänkte på dom här betygen varje dag. Det var dags att prestera bra och försöka att göra så få felsteg som möjligt.

Vår klass 8:a som vi var då, var självaste svarta lammet. Vi fick alltid kritik av andra lärare som tyckte vi var för högljudda och att vi alltid tog upp diskussioner, och att vi kom på massa hyss. Men det fanns också lärare som tyckte om oss, som tyckte att om vi ville diskutera skulle vi få det, att det var bra att få säga vad man tyckte. Åttan var nog det året som gick slöast, det var inte kul för då var vi inte störst och inte minst heller utan vi var där mitt emellan. Tillslut kom sommaren ännu en gång, och sedan efter sommaren väntade stora förväntningar av lärare och föräldrar. Det var då det gällde att verkligen visa vad man gick för.

9:a som vi hade blivit var fortfarande den klass som hördes och syntes mest. Och för vissa kunde det vara väldigt irriterande, att dom önskade att de hade varit i våra kläder. Det här året handlade inte bara om att plugga ihjäl sig för att få upp betygen så man kom in på det gymnasiet som skulle förändra ens liv utan också att den linje man valde skulle få betydelse för framtiden och det man villjobba med. Vi sextonåringar skulle välja vad vi under hela vårt liv skulle ägna mest tid till. Det här året handlade om att på ett sätt ta farväl av alla lärare alla kompisar som man under tre års tid delat glädje, konflikter och framförallt vänskap tillsammans med. Vår tid på högstadiet är snart ett minne blott.