Min idol

Under min så kallade ”fotbollskarriär” var det väl Ruud Van Nistelrooy som jag såg upp till enda fram till den dagen jag la fotbollsskorna på hyllan och sa:
- Hey pappa! Detta är din dröm inte min, tyvärr gillar din dotter högklackat och smink.
Ett tag såg jag starkt upp till Tyra Banks, hon visade hela modevärlden att man inte behöver väga 45 kilo och ha en livs omsättning bestående av sallad. Hon var lite av en ”Heliga Birgitta” herself. Hon gick ut till folket, lyssnade och hjälpte. Starkt. Men nej, hon är inte min Idol. Eller? Är jag kanske en sån som har lite idoler här och var eftersom jag själv är lite av en ”allt möjligt” människa? Jag är en fotbollsspelande brat som älskar att skriva om demokratiska saker och har samma humor som en 6 - åring. Jag ser upp till Stilikoner som Jimmy Choo och Christian Dior, gamla författare, presidenter och sångerskor. Men det enda dom har ”idolerna” lär mig är hur jag ska klä mig, hur jag ska skriva och hur man leder ett folk på rätt sätt (även fast jag har svårt att tro att jag någonsin kommer leda ett folk) men anyway.

Nu när jag suttit här och tänkt ett bra tag, letat efter någon jag ser upp till, finns det bara en egentligen. Hon har inte designat några snygga skor, hon har inte skrivit några böcker och har definitivt inte lett eller räddat något folk – eller jo, kanske har hon räddat mig. Min idol är min allra bästa vän Hillevi. Hillevi och jag är ett riktigt lustigt ”bästispar” om man tänker efter. Jag är det blonda ljushuvudet som trippar omkring i mina bataskor med en väska i ena handen och en mobil i den andra, Hillevi är den coola tjejen med rosa hår och converse, en väska med trycket ROCK N’ ROLL och tusen bilder på olika gamla band jag aldrig kommer lära mig namnen på. Jag är den stressiga lite smått förvirrade av oss, vill att allting ska hända snabbt och jag vill ha det prydligt. Hillevi är den, om jag själv får säga, sega och lite smått dryga av oss, hon tar en sak i taget och tycker att vad man än gör ska man göra det på sitt sätt. Men nej, att skriva en uppsats som på baksidan är nerkladdat med dödskallar och hjärtan är inte min grej. Men det är Hillevis. Och det är därför det är helt okej med mig.
För hur olika vi än ser ut att vara, finns det något som gör oss så grymt lika. Jag ser upp till tjejen som står ut och säger:
– Jag vill inte vara som alla andra, Jag är mig själv. Jag beundrar tjejen som alltid har tid och lyssnar på alla, även fast hon inte ens har tid för sig själv. Jag Älskar tjejen som alltid peppar och stöttar mig i allt jag gör. För helt ärligt, har jag många ”vänner” som aldrig berömt mig för det jag gör, aldrig klappat mig på ryggen och sagt:
– Du kan Julia.
Men det finns en som peppar mig, drar upp mig och dunkar mig hårt i ryggen och säger:
- Är det någon som kan, är det du Julia.

Och det är något, som gör denna underliga tjej med rosa hår och converse så speciell. Hon står för allt vad styrka heter. Hon är någon jag, du, ALLA borde se upp till.
Jag kan ärligt säga att Hillevi kan gå mig på nerverna grymt mycket ibland. Det finns många sidor av Hillevi som jag inte tål. Till exempel är hon urdålig på att ta kritik. And Please, Hillevi don’t kill me for this one! Att hennes ”att vara unik” ibland blir tjatig eller att hon alltid, kanske för att det är lite av hennes intresse påpekar mina kluvna toppar som endast, ENDAST finns i Hillevis värld.
Men ändå, fast ett nytt världskrig som inte ens Stalin själv skulle våga komma emellan utbryter mellan oss då och då, så är hon min bästa vän, min idol.
Så, en idol ska alltså vara som Hillevi, ett gott exempel.
Och vet ni, hon är den enda jag känner som passar in utmärkt i kategorin för Idoler.