Den flyende ön

Vi hade tänkt åka till en ö några mil utanför kusten och ha en liten picknick. Vi kom fram till ön den var väldigt inbjudande. Det var höga tallar som det satt fåglar i och sjöng, tallarna doftade gott och det var en väldigt fin sandstrand med den finaste sand och vattnet var vackert blått nästan grönt man kunde till och med se några fiskstim ibland. Men det var något med ön som gjorde mig oroad. Var det kanske för att den var alldeles för lugn eller var det bara jag som var orolig?

Vi klev iland på ön och gick in i skogen. Vi slog oss ned på en liten plätt och dukade upp för picknicken. Mamma hade gjort fikat. Hon sa åt oss att vi fick gå och leka lite samtidigt som hon dukade upp fikat. Jag sa att jag gärna kunde stanna med mamma och fixa upp fikat. Så pappa och mina två bröder gav sig ut i skogen för att leka. Det tog oss ca 20 minuter att få fram all fika.

När vi var klara så ropade vi på grabbarna att de skulle komma och äta. Men vi fick inget svar, så vi blev lite oroliga. Mamma och pappa hade med sig mobiler så att vi skulle kunna nå varandra om något hände på ön eller med båten så vi kunde ringa till kustbevakningen var det tänkt. Vi ringde till pappas mobil men det var ingen som svarade så vi blev rädda. Vi gick båda två ut i skogen och letade, vi gick nog runt i minst en timme och letade innan vi kom tillbaka till den uppdukade picknicken. Grabbarna hade inte kommit tillbaka. Vi gick därför ner till båten, vi blev väldigt förvånade när vi såg att båten var borta.

Under tiden vi gick tillbaka till picknicken tänkte vi på vad vi skulle göra. Mamma testade att ringa pappa en gång till. Precis när hon började ringa så hörde vi ett ljud ute i skogen som vi gick emot. Det var pappas mobil som låg där. Vi såg oss omkring och såg något sticka upp en bit bort. Det var, ja vi trodde knappt våra ögon. Pappa och mina bröder låg där alla hårt knivskurna i bröstet. De hade ingen puls och våra försök att uppliva dem hjälpte inte. De var bundna med rep om armarna och munnen, blodet fanns över hela kropparna, det hade runnit uppifrån bröstet verkade det som. Vi föll båda ner i sorg för en stund. Men vi kom på att det måste vara någon som gjort detta. Jag tog mammas mobil och ringde 112, men det var något lustigt för det hördes bara ett brus i andra änden.

Senare på kvällen hade vi försökt ringa ett antal gånger, men misslyckats. Därför så hade vi byggt upp ett litet läger. Precis när vi skulle sova, började träden svaja oroväckande, det hördes skrik inifrån skogen och det blev genast mycket kallare. Solen försvann under horisonten och det blev mörkt. Allt detta kändes som att det hände på samma gång. Det värsta var nog att det började regna också. Det blev en lång och kall natt. Vi vaknade väldigt tidigt av att vi hörde ett knakande ljud mitt ute i skogen, och sedan ett skott…
Det ven en kula förbi oss och fastnade i ett träd 2 meter bort. Vi blev döskraja. Sedan kom det ett till, det träffade mamma i huvudet och hon dog omedelbart. Jag kom på att om skytten inte märkte att vi var två skulle han ju inte döda mig också, så jag gömde mig i ett hål vid en hög tall. Jag hörde steg som kom emot mig och plötsligt uppenbarade sig en lång och smal man. Han var klädd i svarta kängor och hade armékläder på sig. Han gick rakt emot mig, jag började tänka på vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att ta en tjock och robust gren som låg alldeles intill mig. Nu var han bara 2 meter bort och närmade sig långsamt. Det såg ut som han letade efter något för han hade blicken lågt hela tiden. Han svängde av och gick på andra sidan trädet, jag drog en suck av lättnad. Samtidigt tog jag tillfället i akt och hoppade upp från mitt gömställe och överrumplade honom bakifrån. Jag slog honom först i huvudet och sedan i ryggen, han skrek högt och föll ner på marken. Jag fortsatte att slå tills jag var helt utmattad, han verkade vara död.

Jag tog en titt i hans fickor och såg om det fanns något användbart. Jag hittade en blodig fickkniv och en cigarettask som var halvfull. Jag tog till vara på hans vapen som bara var en liten pistol för den tänkte jag att jag skulle ha nytta av senare. Om jag nu var ensam på den här ön så tänkte jag att jag var tvungen att se mig lite omkring. Jag tog mig en liten tur i skogen efter att jag hade tittat till mammas lik en liten stund. I skogen såg jag något litet som blänkte. Jag gick närmare och såg att det var en lucka. Jag öppnade luckan och gick ner för trappan som fanns under den. Det var ett högteknologiskt datorsystem där. Det verkade finnas radar och sändningsstörare, det förklarar ju varför telefonen inte fungerade när vi skulle ringa till kustbevakningen. Allt möjligt fanns det där, längre in i ”grottan” eller vad jag ska kalla det för, så fanns det ännu ett rum. Det var lågt till tak i det andra rummet och det såg ut som om det hade tillverkats något där. Det förklarar varför mannen inte ville ha oss på ön.

Han verkade ha ett eget rum som han sov i och hade en toa i. Det fanns även ett kök med kyl och frys. Han måste ha varit väldigt rik tänkte jag. Jag åt en måltid och gick och la mig en liten stund. Jag somnade direkt och sov en lång stund. När jag vaknade visste jag varken om det var natt eller dag för det kom inte in något ljus i ”grottan”. Jag bestämde mig för att titta närmare all elektronisk utrustning men jag lyckades inte förstå mig på det. Jag bestämde mig för att se mig lite omkring och jag utforskade nästan hela ön. Mitt på ön fanns det ett väldigt högt berg som var väldigt svårt att bestiga. När jag tillslut kom upp på toppen så såg jag hur fantastisk ön såg ut. På den östra sidan av ön fanns det en stor sandstrand som jag inte hade utforskat än. Det hade börjat bli lite mörkare och jag blev lite rädd för vad som skulle hända med mig här på ön. Helt plötsligt frös jag till av skräck, jag såg någonting som rörde sig på ön. Det verkade närma sig stranden, när det kom fram till stranden så tog jag fram en kikare som jag hade hittat. Jag såg en till människa, tyckte jag det såg ut som. Om det nu fanns flera personer på ön var jag verkligen tvungen att vara väldigt försiktig. Jag såg ut över havet och märkte att det fanns inget land i närheten och jag kände inte igen mig. Solen började försvinna ner för horisonten så jag gick ner i den livsfarliga skogen igen. Fåglarna hade tystnat och det började bli lite kyligt, mörkret föll väldigt fort och allt livet i skogen började försvinna. Träden som förut såg så stora och vackra ut började nu kasta skrämmande skuggor.


Allteftersom det blev mörkare så blev jag mer och mer osäker på vart jag gick. När jag hade gått nästan en timme så blev jag orolig att jag inte skulle hitta till ”grottan” utan vara tvungen att sova i skogen. Just då såg jag något komma emot mig framifrån, jag blev döskraj. Men jag tog mod till mig och sa: ”stanna där du är jag har en pistol”. Han svarade: ”jag har inte gjort dig något illa jag har varit fånge här på ön i 3 månader”. Jag gick närmare mannen och han såg väldigt rädd och undernärd ut. Efter att vi hade snackat en stund så visade han mig till grottan. Vi småpratade lite och han verkade vara trevlig men han hade ingen aning om hur det såg ut i världen nu för tiden. Han hade varit tekniker åt mannen som dödade min familj. Så han kunde med alla datorerna. Det visade sig att ön kunde ”köras” med hjälp av dessa datorer. Han visade mig hur man körde och vi bestämde oss för att köra i skift så den ena fick sova lite ibland. Vi hade nämligen drivit långt ut i golfströmmen och det var precis att ön kunde gå emot strömmen. Men mitt i natten under mitt pass så verkade det som om all elektricitet vi hade haft tog slut så alla datorerna slocknade. Vi hade ju förstås glömt att man behövde elektricitet. Det fanns inget telefonnät på ön och det fanns inget annat sätt som vi kunde kontakta någon. Vi beredde oss på att stanna här ett antal dagar. Tyvärr så fanns det bara en säng och inte så mycket mat kvar. Jag sov på golvet första natten. När vi vaknade hade jag värk i hela kroppen. Han kände till hela skogen och visade mig runt. Det fanns inte så mycket ätbart i skogen och ännu mindre att dricka. Vi räknade ut att om vi sparade på det vi hade och inte åt så mycket skulle vi ändå klara oss högst en vecka.