Meningen med livet

Klockan hade ju ändå hunnit slå tio, och jag undrade vart mamma hade tänkt ta vägen. Närmsta släkting bodde ju nästan 5 mil ifrån, och hon kunde knappast köra bil. Jag ryckte till av rädsla. Så var det bara jag och pappa hemma nu då? Min syster sov ju över hos en kompis, och mina bröder var alltid ute och rände om nätterna. Jag satt och funderade: Skulle han skrika åt mig att jag också lika gärna kunde dra åt helvete, precis som han gjort åt min mor? Jag visste inte vad jag skulle göra, förutom att gråta. Jag ville inte förlora mamma. Hur kunde jag bara sitta här? Låta det ske...

Tår efter tår lämnade mina kinder, och föll långsamt ner mot mina uppskurna, väl dolda, handleder. Hur mycket jag än vill sluta skära mig så kunde jag bara inte låta bli. Många tycker jag är omogen för det, fjortis och desperat, söker efter andras medlidande... Inte direkt min åsikt. Skulle folk SE mitt liv på film skulle de förstå. Då skulle de förstå att ärren var från något helt annat. Det var jag som hade skapat dem, men ur en annan synvinkel än folk såg och förstod.

Jag brukade isolera mig, stänga in mig på mitt rum, höra alla diskriminerande ord kläckas ur som vilka ord som helst. Överallt. I hela min omgivning. Det var hemskt att leva såhär. Jag hade alltid en dröm om hur allt skulle bli bättre, hur allt skulle lösa sig tillslut. Hur mina föräldrar skulle bli sams igen och älska varann genom hela livet, för det som de faktiskt såg i varann från första början när de blev tillsammans. Det var det som var värt någonting. Kärleken. Det röda. Det vackra. Det ... Rosor?

Jag minns hur mamma, när jag som liten ofta frågade hur det kom sig att mamma och pappa flyttade ihop, rodnade och svarade generat att min pappa, han var så galet kär i henne. Ofta lade han ut små röda hjärtformade lappar över hela golvet där det stod hur mycket han älskade henne. Det var egentligen ganska konstigt att det hade kunnat bli så här fel. De hade varit som allra kärast, och nu...

Jag hörde hur vinden trycktes upp mot mitt fönster, nästan som om den ville in till mig, berätta något. Något jag kanske inte visste. Kunde det ha med mamma att göra? Jag kände hur ensamt det blev. Mamma var ju på något sätt lyckan i mitt liv. Trots allt hon förstört och utsatt mig för. Men jag kunde bara inte känna samma hat mot henne som jag gjorde mot pappa. Mamma var den som verkligen uppfostrat mig här i livet så mycket och så gott hon kunnat, medan pappa har legat på soffan och bara brytt sig om sporten och nyheterna. Som om det var mer värt än sin egna dotter. Sitt egna barn. Något han varit med och skapat. Något han skulle varit med och uppfostrat.

Kanske är det därför jag känner mig så halv, så tom på något sätt. Men det är ju ganska självklart att man känner sig halv när man har en förälder som inte bryr sig ett piss om en. När man står där, ser upp i hans klarröda trötta, arga ögon och ber om hjälp. Det är då man bryter ihop. Pappa börjar skrika, flaxa med armarna, dra mig i håret, säger åt mig att sluta grina, allt som han verkligen tror ska få mig att sluta. Allt han vill är ju att få mig rädd...

Det är ju då det slår mig att det var mitt egna fel. Jag frågade. Jag var så jävla dum och frågade! Jag visste ju mycket väl hur han var min pappa. Jag visste mycket väl hur irriterad han skulle bli, hur ögonen skulle bli alldeles blodsprängda, hur han skulle ta mig hårt i armarna... Hur blåmärkena skulle komma att tränga fram under min bleka hud. Det var mycket jag var rädd för, men aldrig trodde jag att den här rädslan skulle vara den allra värsta. Den finns där varje dag. Varje dag var jag fylld av rädsla och smärta. Livet kunde knappast bli sämre för min del.

Det var en av de svartaste dagarna i Melinas liv. Dagen då hennes mamma försvann. Trots att Melina visste, att hennes mamma en dag skulle komma förbi och hämta henne och hennes syskon, kände hon mest att livskraften och den styrka hon lyckats behålla så länge var nära att brista. Hon visste inte när eller hur länge hon skulle behöva vänta på den där dagen. För Melina var det som om hennes mamma hade lämnat henne för gott.
Hennes kompisar i skolan gjorde det inte lättare för henne.
De bad henne att välja mellan dem eller att fortsätta tycka synd om sig själv.
Bara det valet gjorde ju Melina tvärsäker på sitt val. Hur kunde ens kompisar tvinga en att välja på det sättet? Skulle de inte stötta henne alls? Var det inte därför de var kompisar? Stå upp för varann i vått och torrt, hjälpa varann om något brister, bara finnas där.
Var det inte därför man hade vänner? Man skulle ha någon att kunna lita på, kanske få gråta ut hos då och då om det behövdes. Inte svika, tvinga en korsa svåra vägar själv, eller lämna för ett dumt val. För det är väl så?
Vi gör väl alla dumma val här i livet? Och blir inte alla nån gång straffade för det?

Ingen hade någonsin varit så grym mot Melina. Hon kunde inte förstå hur de kunde påstå att hon inte skulle få tycka synd om sig själv, därav det livet hon levde? Hon visste att det inte fanns någon mening med att leta efter nya vänner, för det skulle aldrig ske. Hon skulle inte hitta några. Ingen fanns där för henne. Hon var flickan ingen ville lära känna. Ingen man tyckte om.

Hon visste att hennes gamla vänner en gång varit speciella för henne, för de var de enda som brydde sig om henne, och förstod henne. Nu hade hon insett hur fel hon hade, och allt det där pratet kring henne och om hur hon klädde sig eller vad hon lyssnade på, allt kom från inga mindre än hennes gamla vänner.
"Kanske är det fel på mig trots allt" och "Varför skulle just jag få detta helvetet?" var tankar Melina aldrig slapp ifrån hur villig hon än var att försöka.

Varje dag kämpade hon mot sitt eviga rykte, sitt privatliv som krånglade och tog omvägar för att slippa sin självdestruktivitet. Hon orkade inte med sig själv till slut. Och, ja hon lyckades ganska bra.
Hon hade sakta men säkert byggt upp en stark Melina, en stark, förr så svag liten flicka utav sin personlighet. Alla motgångar blev till utmaningar och stora chansningar, men det var inget hon inte kunde hantera.

Hon bytte skola och flyttade så småningom ifrån sin pappa, som hon med hjälp av sin syster och återfunna mamma senare anmälde för hot och våld mot barn.
Melina hade aldrig klarat den här svåra tiden utan hennes tre år yngre syster och sin mamma. Livsglädjen var inte alltid på topp, men hon fick stöd av sina närmsta, och efter en längre tid hade hon helt byggt upp självkänslan och självförtroendet och kunde älska sig själv som hon var, hur mycket folk än försökte trycka ner henne.
Hon visste att hennes mamma och syster alltid fanns där för henne. Hon lärde sig att förstå det och hon uppskattade det mer än någonting annat i världen.

Livet har sina upp och nedgångar, men man får lära sig att handskas med det. Hur svårt det än verkar vara så ser man det alltid som en erfarenhet senare i livet och man kan vara stolt över att man tog sig igenom det.

Meningen med livet är inte att se sina föräldrar gå skilda vägar, men det förekommer och det finns en mening i det, såsom att meningen med livet heller inte är att leva fattigt eller rikt utan med så pass stor ekonomi att man åtmistone klarar att överleva dagen. Människor nere i Afrika, men också i stora delar av Asien, svälter på grund av att vi i de rika kontinenterna omvandlar pengarna till dyra fabriker, eller förbättrar vägar eller bygger broar. Men till vilken nytta hjälper det? Vi kan gott och väl nöja oss med en lite halvhackig väg, och bidra med den summan pengar vägen skulle kostat, till Afrikas fattigaste delar. Det skulle behövas och det skulle även minska inbördeskrigen, för så som det ser ut nu, är pengar och mat nere i Afrika det som är problemet.

Jag tycker det är så fel att det fortfarande finns fattigdom i världen, medans andra går runt med ett par 100 tusen miljoner på banken som bara används för att "öka sin status". Det är fel, så fel att människor ska ha ett sådant kasst liv att de inte ens kan få mat för dagen, kläder som inte ens täcker halva ens kropp, eller ett bra arbete utan halvsjaskig ekonomi.

Meningen med livet... Bara det är en stor mening. En svårutvecklad mening.
Varför ska det finnas en mening med livet egentligen? Jag menar, jag tror inte alla har skapats för att uppfylla en viss önskning, utan alla har något unikt, något som alla ska utveckla och leva upp till var och en för sig själva. Man utvecklar sin förmåga, sin kropp, sitt liv. Varför inte bara ha kul på vägen samtidigt som man lär sig intressanta eller ointressanta saker och gör det bästa av nuet och morgondagen? Så tycker i alla fall jag att hela jordens befolkning borde tänka. Det gör i alla fall jag...