Han är jagad, helt ensam och bor på soptippen. Livet är inte så lätt för 10- årige Alex från Honduras. Klockan är straxt efter åtta på morgonen och jag följer med Alex upp till soptippen. Stanken från soporna sticker i näsan och jag får hålla för den. Alex säger inte så mycket och verkar vara trött. Han har en sliten t- shirt och blå tunna byxor. På fötterna har han ett par smutsiga tygskor som han har hittat bland soporna på soptippen.
Lastbilen från snabbmatskedjor
Gamarna cirklar runt våra huvuden och då och då dyker de ner och fångar något ätbart som de sett från luften. Vid sidan om Alex springer hans lilla hund, Ido. Alex berättar att han inte varit på soptippen så länge men han förstår ändå hur folk har de här. Jag kollar ner på Alex och märker att han har en tår i ögonen.
Jag frågade Alex hur de är att bo här och som svar så får jag veta tillräckligt för att veta att det är stor skillnad mot Sverige.
- Vi får ju inte så mycket mat och då blir de flesta irriterade och då blir de lätt slagsmål. Det jag hittar de flesta gångerna är pommes frites eller en halv hamburgare. Vi får det från en sopbil som hämtar skräpet från snabbmatskedjor. Den lastbilen kommer två till tre gånger i veckan och vi vet oftast när den kommer, den är nog påväg hit just nu.
Jag tänker igenom det som Alex precis sagt, men jag kan ändå inte förstå att såhär har alla dom människorna här på soptippen. Jag kan inte få in det i min hjärna att det är så det är här.
Ropande och springande barn
När jag stod bredvid Alex så kom det ett högt surrande ljud som var på väg hit, jag ser barn en bit härifrån börja springa så Alex börjar också springa. Jag springer efter och när jag såg alla barn stå vid vägkanten så såg jag en gigantisk lastbil som osade Mc’donalds framför dom. Då förstod jag att det var lastbilen med snabbmat.
När sopbilen lämnat ett högt berg fullt med skräp så ser jag både barn och vuxna som klättrar och brottas upp för berget. Alex tar sig upp fort på berget och tar till sig en halväten hamburgare och en dricka med en skvätt vatten i. Sedan går han ner för backen och letar, han hittar en plastpåse som han tar i handen och stoppar ner en stekpanna och en sliten tröja med ett märke på och går sedan tillbaka upp till berget av sopor och plockar på sig mer. Ido springer upp till Alex och hjälper honom att leta. Ido tar ett par ihop snörade skor med ett slitet vans märke i munnen och lämnar den i Alex’s smutsiga plastpåse.
- Även om det är många begagnade och trasiga saker man hittar så är det ändå jättebra att samla på sig. För det brukar komma köpare som vill köpa saker vi hittat och då får vi iallafall lite pengar. Men det brukar oftast komma större och äldre gatubarn som hotar en om man har pengar, jag brukar ju inte erkänna att jag har pengar men jag fick en tjugolapp innan min mamma gick bort och den kommer jag aldrig använda. Det är det enda minnet jag har kvar av henne.
Jag kollar på Alex och sedan runt om bland soporna. Jag kunde fortfarande inte förstå hur ett barn som Alex och alla andra personer som bor här kunde stå ut med att leva så här. Jag såg en tår från Alex öga rinna ner på hans kind och hur han snabbt torkade bort tåren från ansiktet. Han ville inte visa att han var ledsen. Ido kom springandes och Alex böjde sig ner på knä och tog upp Ido i sin famn. Plötsligt så blev Alex mycket gladare.
Allt började när jag blev gatubarn
- Allt började när jag blev ett gatubarn. Det va nog den första natten på gatan, jag hade träffat fyra killar som också var gatubarn men något år yngre än mig. Jag kommer mest ihåg Freddy, han blev jag närmre kompis med. Han var alltid glad och fick oss alla andra bli på bättre humör även om både han och vi mådde som värst. Dom sa att dom sniffade lim och att det gjorde dem lugna på ett vis man inte kunde förklara, så jag testade och den dagen var helt lugn. Men nästa dag så sa dom att vi skulle gå till Burger King och tigga mat utanför, men det var ingen som ville ge oss något. Till slut så kom en man ut, han hette George.
Jag kommer ihåg George som en man vid 50- årsåldern. Han var jättesnäll men det var något med honom man inte kunde lita på. Han erbjöd sin mat och massa andra bra saker som t.ex kläder, skor. Vi fick ett par nya skor allihopa och nya kläder så vi såg fräschare ut. George hade på sig vita kläder och en ljusgul hatt, han såg ut att ha gott om pengar. Han erbjöd sig att få komma hem till honom och sova där några nätter men att vi sedan skulle åka iväg. Alla andra killar var lugna med det och tyckte inte att de va konstigt alls. Men jag kunde inte gå på det så lätt för man låter inte gatubarn bara få bo hos en om vi kommer från gatan. Så jag började tänka riktigt ordentligt men kunde inte komma på varför han skulle erbjuda så mycket och behandla oss som sina egna barn.
Någon dag efter så hörde jag ett samtal som George hade med någon i telefon. George sa till personen i telefonen “Barnen kommer snart, vill att dom ska känna sig bekväma. Dom är i toppform och jag vill ha betalt för ett par tusen för var och en, någon åker till Amerika och en annan till Polen tänkte jag”. Jag sa allt George hade sagt i telefonen till Freddy och dom andra. Så vi packade och tänkte sticka. Men när vi kommit utanför våran rumsdörr så står George där. Han ser vad vi håller på med och att vi ska sticka så vi börjar springa och han med efter oss.
Det var nog allt jag minns från den dagen och just den stunden. Jag vet inte vart Freddy och dom andra killarna är och har aldrig sprungit så fort som jag gjorde den kvällen, sa Alex.
Allt Alex sagt och att George tänkte sälja barn till andra länder var helt galet. Och att George kanske letar ännu ville jag inte säga till Alex om han inte förstod det själv. Jag ville inte skrämma upp honom.
Min hund och bästa vän
- Jag brukar gå och lägga mig ganska tidigt för jag vill inte ha det mörkt när jag försöker sova. Både jag och Ido är rädda för mörkret. Man vet aldrig vad som finns där ute, man hör konstiga ljud och de blir kallare på natten så därför brukar jag ha Ido så tätt intill mig som möjligt. Hade inte jag haft Ido hos mig så hade inte jag klarat mig, dels av min rädsla men också allt arbete hon hjälper mig med. Hon betyder allt för mig nu när jag inte har någon annan, hon är som en lillasyster som jag aldrig fått, en bästavän som finns för mig. Hade jag träffat mina föräldrar nu så tror jag inte ens att dom vill ha mig, bara för att jag är ett gatubarn.
Alex sover i en stor kartong under en buske där borta. Busken gör så att man inte ser honom lika lätt. Även om hans sovplats inte ligger så nära soptippen så känner man lukten av fisk och smutsig luft lika starkt vid hans sovplats som här.
Alla har olika syn på gatubarn
Jag har fått en helt ny syn på gatubarn efter att jag hälsade på hos Alex och hans hund Ido. Dom har verkligen inte valt att leva så här överhuvudtaget. Det är ett fattigt land och inte många som har råd med att skaffa barn. Oftast så brukar man inte ens bestämma när det blir barn. Det kan vara våldtäkter och man kan bli bortrövad osv. Jag har ändrat min syn på gatubarn helt och hållet och hoppas fler kommer göra det.
