Lala

Hon sitter och skriver på hemmet för gatubarn.

Jag heter Lala.
Bor i Brasilien
Jag blev gatubarn sen jag blev utkastad från skolan.
Jag ska berätta hur det har gått till innan jag kom hit.

Jag låg på mage och sov i min säng in skolan.
Plötsligt hörde jag nåt flåsande i mitt öra.
Jag vände mej om och där låg magister Poperit över mej.
Jag började skrika
- Sluta, lägg av, sa jag.
- Hahaha. Han bara skrattade
Men jag fick inte skrika så länge för han tog handen för min mun.
Så jag inte kunde säga nåt.
När jag såg att det var han så tog han in fingret i min mun.
Så att jag fick någonting i munnen jag visste inte vad det var.
Men det var knark.
Jag somnade in.
Men jag kommer ihåg allt innan jag fick knarket.

Dagen efter

Det var någon som kom.
- Lala vakna, sa Cere.
Jag vaknade till.
- Du ska till rektorn, sa han.
Jag gick up sakta.
Jag tänkte:
- Vad är det nu?
Jag gick sakta in till rektorn .
- Lala, sa rektor med sin strängaste röst.
- Ja, sa jag.
- Du är relegerad, sa han.
- Va, varför det?
Jag tänkte inte att det var det som hände igår.
För det hade jag inte sagt till någon.
- Du har haft sexuella umgängen, sa han.
- Va?
- Det är förbjudet det vet du.
- Vem har sagt det?
- En lärare, sa han.
Det var han. Han hade sagt att jag hade våldtagit han.
Jag kunde ju inte säga att han hade våldtagit mej.
Så det var bara för mej att packa mina väskor.
Jag åkte hem för jag visste att mamma och pappa väntade på mej där.
Jag fick skjuts hem.
Jag tog tag i dörren. Men det var låst. Det brukade aldrig vara låst.
Jag knackade på.
Jag hörde att det kom någon mot dörren.
Det var en gubbe som öppnade.
- VA FAN VILL DU? sa han.
- Jag bor här, sa jag försiktigt.
Jag kände att det luktade sprit och rök över hela huset.
- Du bor inte alls här, sa han.
- Min mamma och pappa bor här. Jag har bott på skolan i 3 år nu.
- Dom som bodde här innan mej har flyttat till Nya Zeeland.
Jag blev förvånad.
- Stick här ifrån nu!
Jag stod där en stund och bara tittade. Jag fattade inte vad som hade hänt.
Men var ska jag ta vägen nu?
Jag kunde inte komma in på någon annan skola för rektorn hade bergis sagt det till alla.
Var skulle jag ta vägen?
Jag fick gå ut på gatorna.
Jag visste vad det innebar att jag inte fick så mkt mat och fick leva fattigt.
Jag hatar sånt.
Vi hade läst om det i skolan. Jag hade ju aldrig trott att jag skulle bli en av dom.
Jag hade en massa väskor som jag fick gå och bära på.
Jag gick och gick men det kändes som jag inte kom någon vart.
Men till slut kom jag fram till staden.
Jag frågade en pojke som kan har varit i min ålder som stod där och tittade på mej.
- Jag vill till nya Zeeland. Hur kommer jag dit?
- Du måste till flyggplatsen.
- Okej, tack så mycket.
- Vill du följa med mej? sa jag.
- Ja, gärna. Jag har ingenstans att bo.
- Jag ska leta rätt på min mamma och pappa.
Vi började gå mot flygplatsen.
Men jag var trött så jag kunde inte gå så mycket längre eftersom jag hade gått hela dagen.
- Kan vi inte stanna snart? Jag är jättetrött. Jag har gått hela dagen, sa jag.
- Okej, vi stannar snart efter svängen. Jag vet ett ställe.
Vi gick dit.
Det var ett ställe som det var jättemånga gatubarn på.
Jag gick till ett hörn och somnade där.
Jag vaknade snabbt.
- Polisen kommer! Spring!
Jag reste mej up och letade rätt på pojken.
- Nu springer vi härifrån.
- Okej.
Och vi började springa.
Sen när vi hade sprungit en bit så stannade vi.
- Varför stannar vi?
- Varför får jag följa med dej?
- Ja varför inte , vill du inte det eller?
- Jo, det är klart jag vill.
Sen fortsatte vi.
Han tittar på mej hela tiden.
Jag tänkte:
- Varför tittade han på mej?
Men jag tänkte inte mer på det sen.
- Vi är framme nu sa han.
- Men var ska vi få pengar ifrån?
- Jag vet inte. Jag trodde du hade pengar.
Men det hade jag inte.
Vi gick in på flygplatsen och där såg jag mammas bror.
Jag gick fram till honom och frågade:
- Känner du igen mej eller ?
- Nej vem är du?
- Du är väl pappas bror eller?
- Vad heter din pappa?
- Admi.
Vi pratade en stund.
Jag frågade vart han skulle och om jag fick pengar av honom.
För han skulle till mamma och pappa.
Det fick jag.
- Men får min kompis följa med? Han har ingenstans att bo, sa jag.
- Okej.
Vi åkte och hittade mamma och pappa.
Pojken hette Dajan.
Vi blev ihop och flyttade till ett eget hus.
Där öppnade vi ett barnhem där gatubarn fick hjälp så att dom fick ett hem.
Vi adopterade 3 barn bara för att hjälpa dom .

Så slutade berättelsen om Lala och Dajan.