Sagan om Selma-Albertina

Det var en gång en gammal spågumma som bodde i ett stort hus uppe på en stor och vildvuxen kulle, i ett land i söder. Där bodde hon tillsammans med sin son Harry.
En dag kom en söt liten tös och knackade på, på den stora röda dörren.
- Hejsan, sa spågumman till tösen när dom hade gått igenom några rum i det stora huset.
- Vad heter du? sa hon sedan när dom hade satt sig ner i spågummans lilla spåhåla.
- Jag heter Hedda och det här är min sköldpadda Doris.
- Är hon inte söt, sa tösen medans hon tryckte upp det vätskrämda lilla livet i spågummans näsa.
- Jo sötare kan inget vara, sa spågumman medans hon puttade tillbaka sköldpaddan till Hedda.
- Vad heter du själv? sa Hedda strax därefter.
- Jag heter Selma-Albertina och det där är min son Harry.

Hon pekade på en underlig varelse, smal som en speta som stod och tryckte i ett hörn några meter bort.

- Vad har du för ärenden här, sa Selma-Albertina sedan. Ville du att jag möjligtvis skulle spå dej, så att du kommer att få reda på hur illa det kommer att gå för dej i den långa framtiden.
- Det kommer att gå så bra för mej, men din trädgård kommer nog snart att flytta till en annan kulle om inte du fixar till den.
- Vaddå? sa Selma-Albertina när hon kollade ut på en blomma som stod och väntade på en taxi.
- Du ser! snart kommer du att bli ruinerad av dom dära blommorna. Dom åker ju iväg en efter en, sa Hedda med en sorgsen röst som bara Hedda kan.
- Skulle vi inte kunna göra i ordning kullen utanför till den vackraste kullen i landet söder, med tusentals sommarknoppar och miljontals saffranskronetter och salsabrunetter. Och en och en annan trådspelstrumpet också, sa Hedda som om hon redan hade velat börja dagen före.
- Jag vet inte, sa Selma-Albertina. Jag tycker om kullen som den är, med alla vanliga blommor som taggrosor och tistlar.
- Tistlar är väll inga blommor, sa Hedda medans Selma-Albertina kollade ut genom fönstret med en bister hängläpp.
- Men om du vill kasta iväg hela trädgården fler kilometer bort och sitta här inne tills du blir ett träd som det börjar växa äpplen på. Och då kommer det kanske en konstig filur som vill köpa dej så att dom kan ha dej i deras trädgård. Eller så är du en sån typ som bara är lat och inte kan någonting om "sånna dära" kullar, sa Hedda när hon var på väg mot dörren.



- För det första, sa Selma-Albertina några sekunder efter. Det tar faktiskt minst 17 år innan ett träd växer upp till ett fullvuxet träd med äpplen på och för det andra så kan jag allting. Och jag är inte lat för då skulle inte den vackra kullen se ut så där idag. Jag rensar den faktiskt var fjärde år, och om jag minns rätt så är det den dagen imorgon.
- Vad bra, sa Hedda snopet.
- Då börjar vi i övermorgon. Glöm inte att fixa fram spadar, spann och några handskar skulle vara bra också, skrek Hedda högt när hon var på väg ner för den branta kullen.
- Okej, jag ska fixa allt som du behöver, bara du hjälper mej att förklara vad vi ska göra med alla handskar och spann, sa Selma-Albertina för sig själv medan hon ser efter Hedda när hon går in i den mörka skogen.
- Det där kommer du aldrig klara av, sa sonen Harry i bakgrunden.
- Vaddå? sa Selma-Albertina irriterande.
- Ja, du kommer aldrig klara av att fixa fram en endaste spade för du vet ju inte ens vad en spade är, sa Harry tillbaka tills luften tog slut.
- Vet inte jag, sa Selma-Albertina stöddigt. Jag som kan allting, jag som kan trolla fram vad som helst ur min lilla spåkula. Skulle inte jag veta vad en spade är? sa Selma-Albertina tveksamt.
- Nej, det tror jag faktiskt inte, sa Harry tvärsäkert. Men om du vill så kan jag hjälpa dej, sa han strax därefter.
- Nej, jag vill inte ha din hjälp, sa Selma-Albertina medan Harry tog henne i armen.
- 33 trilskande tryffelsvin traskade trötta till Trosa, sa Harry.
- Vad? sa Selma-Albertina.
- Det ligger någonting i det, eller hur, sa Harry medan han började svamla om en annan ramsa.
- Du, om du nu vill hjälpa mej så kan du väll i alla fall prata svenska! skrek Selma-Albertina lite surt.
- Okej, lyssna noga, sa Harry.
- Om du bara ville veta om en spade eller två. Kunde alla bara se hur himla knäpp och hur dan lektion du kunde få, började Harry sjunga.
- Vad? sa Selma-Albertina för andra gången.
- Jo, som om spaden vore blå och dessa spannen vore röda, skulle nästan alla dina blommor uti kullen vara döda, sjöng Harry igen.
- Okej, men om mina blommor vore döda, skulle dessa spannen inte vara röda, sjöng Selma-Albertina på.
- Du fattar! skrek Harry med ett glädjeskratt.

Sedan började Selma-Albertina och Harry sjunga glatt tillsammans hela kvällen lång.

Dagen efter vaknade Selma-Albertina utav någonting som tutade utanför fönstret. Hon gick ner för den branta trappen och öppnade ytterdörren med ett litet svagt knarrande ljud.

- Hejsan! sa Hedda glatt.
- Hej på dej själv, sa Selma-Albertina lite yrvaket.
- Kolla här nu, sa Hedda medans hon sprang till kullens yttre kant och pekade på något underligt.

Plötsligt började marken att skaka. Skaka så att all sömn hoppade ur Selma-Albertina ur ett nafs.
- Kolla in min hund, skrek Hedda. Jag fick den igår av Larry. Han jobbar på macken nere i stan.

En stor kolsvart hund rullade fram upp på den branta kullen. Han vred huvudet några varv, och kliade sedan sig på magen.

- Å, herre min gud i himmelen, bad Selma-Albertina medans hon tryckte sig till dörren. Låt den inte få komma och äta upp mej! Jag är ingen god liten tant som kan bjuda på sig själv när som helt. Jag har väll några år kvar att leva i alla fall? ropade Selma-Albertina upp mot den blå himlen.
- Bara lugna ner dej, ropade en röst tillbaka.
- Vem är du, skrek Selma-Albertina.

Shwich, så kom en man framflygande framför ansiktet på henne.
I vit dräkt och långt, lockigt guldhår.

- Det är jag Gud. Gud talar till dej.
- Ja, det är det, sa Selma-Albertina med en vänlig, fast en lite snopen röst.
- Var inte orolig, sa gud. Hedda är bara här för att hjälpa dej.
Du är väldigt lyckligt lottad som har fått en sån bra vän som Hedda.
- Jag vet, sa Selma-Albertina som började bli lite känslosam.
- Jag finns med dej, hela tiden finns jag med dej, sa gud medans han flög tillbaka till den blå himlen.
- Det där var ingen dålig hund, sa Selma-Albertina medan hon tog några steg mot den stora, svarta hunden.
- Nehe, det är han inte, sa Hedda. Han är så duktig min lilla bowsibom! sa Hedda lite barnsligt medan hon kliade hunden under hakan.
- Vad heter han, sa Selma-Albertina.
- Han heter Bobby, sa Hedda glatt. Och han ska hjälpa oss att fixa i ordning din kulle.
- Jaha, sa Selma-Albertina snopet. Kan du komma hit ett tag, sa hon sedan till Hedda.
- Ja, vad är det Selma-Albertina? sa Hedda lite fundersamt när hon hade kommit fram till Selma-Albertina.
- Ska han verkligen hjälpa till? Han kommer ju att trampa ner hela kullen med sina stora labbar, sa Selma-Albertina.
- Nu tycker jag att du är lite orättvis, sa Hedda lite surt, snabbt därefter.
- Kanske det, sa Selma-Albertina. Men…
- Men… Vaddå? sa Hedda lite stöddigt. Kom hit Bobby, sa Hedda strax efter hon hade sagt den andra meningen. Ja kom hit!

Bobby kom springande mot Hedda och Selma-Albertina i en väldig fart. Plötsligt stupade han och slog i nosen.

- Haha, skrattade Selma-Albertina och pekade på den stackars hunden som låg och ojade sig i gräset.
- Vi ska visa henne, eller hur Bobby! skrek Hedda.
- Ja visst, sa Selma-Albertina, medans hon drog en hånande ramsa som gjorde Bobby så arg. Så arg att han reste sig upp från det tillplattade gräset och sprang mot taggbuskarna som växte flera meter upp i rabatterna. Sedan började kroppen växa. Den blev större och större, tills han förvandlades till en stor motorsåg som klippte ner alla taggbuskar. Sedan förvandlades han en gång till, till en trädgårdsmästare som hade världsrekord i plantering.
Bobby planterade ner tusentals sommarknoppar och miljontals saffranskronetter och salsabrunetter och han hann till och med, med några trådspelstrumpeter också.
- Vad sa du "nu da", sa Hedda lite stöddigt till Selma-Albertina
som hade ett stort gap hängande på hakan.
– Jaha du, sa Selma-Albertina lite tyst medans hon försökte sätta tillbaka gapet på sin plats.
- Ja, blev du inte snopen da, sa Hedda frågande.
- Jo, det blev jag, sa Selma-Albertina med en tår i ögat.
- Du kanske inte ska bedöma varelser innan du vet vad dom kan göra, sa Hedda tillbaka.
- Ne, jag ska tänka på det, sa Selma-Albertina medens hon torkade bort tårarna.
- Jo det var så sant, sa Hedda efter en liten stund.

Hon ropade på Bobby att han skulle komma till dom med överrakningen.

- Vilken överraskning, sa Selma-Albertina snopet.

Plötsligt tog Hedda fram en stor bricka full med nybakta bullar.

- De här ska du få, sa Hedda till Selma-Albertina.

Selma-Albertina stoppade ner näsan i den stora brickan och luktade snabbt.

- De luktar ljuvligt, sa Selma-Albertina efter en stund.
- Ja, jag tänkte att vi nu skulle kunna sitta på din nyplanterade kulle och fika, om det är okej, sa Hedda glatt.
- Jo, det skulle vi kunna ordna, sa Selma-Albertina. Vi kunde göra ett saft & bullkalas för allihopa.
- Ja, det var en bra idé! sa Hedda tillbaka till Selma-Albertina.
- Okej, jag blandar saft, och jag fixar filtar, men jag kan duka, sa Selma-Albertina och Hedda i mun på varandra.

Sedan när kvällen kom satt dom där, Hedda och Selma-Albertina, Bobby, Harry och alla de andra växterna under de stora och glänsande stjärnorna och åt nybakta bullar.

- Tänka att det blev ett lyckligt slut i alla fall, sa Selma-Albertina med några intryckta bullar i munnen.
- Ja! svarade Hedda. Det blev det. Och sen så levde vi lycklig i alla våra dagar eller?
Ja visst! sa alla i mun på varandra.



Å Snipp, Snapp, Snutt.
Så Var Ännu En Saga Slutt!