Instrumentens drottning, Orgelns historia och teknik

Hans Hellsten: Instrumentens drottning, Orgelns historia och teknik. Natur och Kultur, Gehrmans musikförlag, Sensus studieförbund © 2002 Hans Hellsten och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm ISBN 91-27-09354-9, 232 sidor.

Hans Hellsten besitter en lidelse för orgeln och dess värld som är väl omvittnad, samtidigt som han är litterärt intresserad. Detta har i denna bok medfört ett antal utflykter där vi får möta orgeln och orgelmusiken så som dessa då och då figurerar i litteraturen. Hur många redan ”invigda” orgelintresserade känner egentligen till dessa litterära möten? Ja, i Sverige är väl kanske Strindbergs bidrag i ”Den romantiske klockaren på Rånö” tämligen bekant, men i övrigt? Hellsten visar på många spännande läsupplevelser, vilka för alla intresserade torde kunna berika intrycket av instrumentens drottning. När Hellsten beskriver den sociala, kyrkliga och teknologiska omgivning som formar förutsättningar för orgelns utveckling blir framställningen synnerligen givande. För förståelsen av alla (eller åtminstone några av dem) processerna som skapat förutsättningar för instrumentets frammarsch, från den enkla ”maskin” som ingenjören Ktesibios uppfann, till dagens alla schatteringar av tekniska lösningar och klangliga smakriktningar, ja, därtill behövs åtskilliga utblickar och inblickar åt många håll - samtidigt. Detta har knappast tidigare orgellitteratur på vårt språk bestått oss med. Hellsten har här gjort en insats av betydande mått. Även för den ”vanliga” organisten borde det vara av intresse att förstå bakgrunder till det instrument, vid vilket man tjänstgör, år efter år.

Naturligtvis inser alla som vid något tillfälle försökt sig på att teckna en (heltäckande) exposé över en företeelse, att något sådant inte helt lätt låter sig göras. För orgelns del - med en så pass komplex historia - skulle det optimala kanske bli ett bokverk av nästan oöverskådlig proportion. Hellsten är givetvis medveten om detta. Han har insett att det hans uppgift kan rå med - en ”bok för alla” - betyder att skumma på ytan och vaska fram väsentligheter och de mer betydande milstolparna i detta instruments historia. Det skall redan här sägas, att Hellstens urval av historiska nedslag ändå synes täcka det mesta, det väsentliga och intressanta för flera typer av läsare. Bokens grovuppdelning i två avdelningar, en allmän, historisk del och en del om den tekniska uppbyggnaden, är lyckad, då ju det mekaniska innandömets alla funktioner, bakom fasaden, kanske inte alltid är det som i första hand gör att en vanlig lyssnare fascineras av instrumentet.

I bokens första del presenteras en genomgång av olika nedslag i orgelns utveckling. Vi får bekanta oss med instrumentets första, totalt profana tid och den senare integreringen i den västerländska kyrkans musikliv. Genom att Hellsten låter oss höja blicken över vår vanligtvis något snävt tilltagna nordeuropeiska horisont, får läsaren levandegjort hur instrumentet utvecklats i sina olika riktningar runtom praktiskt taget hela Europa och i Amerika (i slutet av denna avdelning av boken får vi också en liten inblick i japanska sätt att närma sig orgeln). Just detta, att välja ut ett speciellt instrument ur en speciell tidsepok medför förvisso vissa risker. Med tanke på hur mycket - ja, det mesta - av orgelbeståndet från förr som nu inte längre existerar, blir det med nödvändighet oerhört svårt att bedöma hur pass representativt de bevarade instrumenten (i vissa fall endast detaljer) egentligen är för den berörda tiden eller det beskrivna området. Med tanke på dessa besvärande frågeställningar synes Hellstens urval ändå ge goda, representativa inblickar i hur det faktiskt gick till vid respektive beskriven orgels tillkomst och, i förekommande fall, i intrumentets senare historia av intresse. Mycket tilltalande är det rika materialet av bilder i boken. Om man så bara bläddrar igenom boken, så torde även den mest notoriske orgelantagonist vara tvungen att medge, att orgeln är ett imponerande instrument! Så många praktfulla foton, dels av hela fasader, dels av stundom förbluffande detaljer (exempelvis sid 77 och 119), lättar upp läsningen (om den nu skulle kunna kännas trög i detta sammanhang) och berikar mycket påtagligt upplevelsen av Hellstens berättelser. I hög grad givande är att en väsentlig del av bildmaterialet också uppvisar annat än orglar. Stadsmiljöer, konstverk, porträtt, faksimiler av handskrifter med mera, bidrar på ett stimulerande sätt till att läsaren kan leva (”drömma”) sig in i de världar där instrumentens drottning är den självklara huvudpersonen.

Bokens andra del (ca 45 sidor) redogör för ”Orgelns teknik”. Hellstens sinne för goda pedagogiska framställningar manifesteras även här, i det att han på ett klart tilltalande vis låter även den oinvigde kunna förstå vad som händer och sker mellan den som ger (organisten) och den som tar (lyssnaren). Genom klara uppställningar samt enkla och tydliga förklaringar blir alla de mekaniska detaljerna beskrivna, såväl vad gäller utformning som uppgift. De många olika sorters pipor som samverkar för helhetsintrycket beskrivs på ett tilltalande sätt som borde kunna ge mersmak för en orgelintresserad som i början av sin bana kanske ibland undrar ”vad är det som låter just nu, och varför?”. Därtill kommer ett flertal instruktiva illustrationer som på ett klart och tydligt vis gör de beskrivna tekniska detaljerna begripliga. Boken vänder sig naturligtvis inte till den som själv vill konstruera en orgel, men den tekniska delen är god som aptitretare och spännande som en deckare för den som vill veta mer.

Några detaljer som inte är så trevliga att påpeka är en del av de sakfel och utslag av slarv som här och var smugit sig in i boken. På sid 24 talar texten till den översta bilden om ett portativ. Uppenbarligen har fel del av den omnämnda triptyken avbildats, något portativ syns inte till på bilden. När boken på sid 97 talar om att ”sjuttio år efter Forkels död [1818] var Tyskland enat”, så är detta i sig förvisso sant, men då själva enandet, genom Bismarcks insatser, skedde 1871 blir hänvisningen till ”sjuttio år” inte riktigt begriplig. Ett onödigt slarv är dispositionen till Caroli i Malmö, där en av manualerna får gå till g’’’ och de andra till a’’’. På sid 145 har Otto Olsson blivit ett helt år äldre; hade varit trevligt, men är tyvärr inte korrekt. I bildtexten på samma sida tycks begreppen något ha sammanblandats. Den ”nya koralboken” kom 1939 (inte 1942, det var mässboken) och om ”upphovsmännen” kan sägas att en mer korrekt uppräkning av dessa vore Gustaf Aulén, Oskar Lindberg, David Wikander och Henry Weman (David Åhlén hade inte med detta arbete att göra). På följande sida uppges att orgeln i Linköpings domkyrka skulle vara den ”sista renodlade senromantiska” orgeln i vårt land. Jag ställer mig undrande inför en sådan uppgift. Vid en snabb genomgång i minnet träder i alla fall en större orgel av samma slag (dessutom samma orgelbyggare) fram, nämligen Vadstena klosterkyrka från 1933. På sid 149 återges dispositionen till Linköpingsorgeln där pedalens omfång utökats till g’’’ (sic!), kanske något obekvämt... En liten förvirring uppstår om man jämför sidorna 151 och 155. På den senare sidan står att orgeln i S:ta Maria, Helsingborg byggdes 1959. Om vi antar att instrumentet invigdes samma år, eller senast året därpå, så framstår uppgiften på sid 151 som obegriplig. Där står uttryckligen att invigningen skedde ”drygt trettio år senare”, uppenbarligen syftandes på tiden sedan S:t Nicolai kirke i Köpenhamn fick en ny orgel 1931. Hur man än räknar blir det inte ”drygt trettio år”. I dispositionen till Fiskorgeln (sid 163-164) anges, att några stämmor har gemensamma andrag, vilka i dispositionen markeras med klamrar. Tyvärr blev det inga klamrar i trycket, så läsaren får gissa... Till den undre bilden på sid 166 anges i texten att pedalverket till Tyska kyrkans (i Stockholm) gamla orgel idag skulle återfinnas i Övertorneå. Det hade varit önskvärt, men allt tyder på att hela pedalrasket försvann under resan upp från huvudstaden (där den nedmonterats 1777). Under rubriken kuriosa får väl det högst ”speciella” spelbordet på bilden på sid 173 passera. Titta noga, manualen börjar på stora(?) E, pedalen på dito A..., eller är bilden spegelvänd?

På några fåtal ställen vill jag markera frågetecken inför Hellstens framställning. Här skall endast påpekas två, ett litet och ett större. Det mindre frågetecknet gäller resonemanget om ”orgellandskapet” i Erlöserkirche utanför Frankfurt am Main. Föga övertygande blir det i texten framförda konstaterandet, att ”Bachorgeln” tillfredsställer ”musikaliskt mode”, att ”bevarandet av Sauerorgeln” tillfredsställer ”antikvariska krav” och slutligen att en tillbyggnad till Sauerorgeln med 16 stämmor i ”fransk romantisk” stil i ett svällverk tillfredsställer ”liturgiska behov” (sic!). Jag tror inte ens en äkta fransk organist skulle gå med detta sista, och hur många törs svälja de tidigare uttalandena. Antingen har Hellsten råkat kopiera delar av en illa genomtänkt reklambroschyr från den berörda kyrkan utan att reflektera över innehållet, eller så slog det slint någon annanstans. Resultatet blev olyckligt.

Det större frågetecknet gäller avsnitten i boken där medeltida orgelfrågor dyker upp. Allmänt kan väl tyckas en smula underligt, att Prætorius’ presentation och genomgång av Halberstadt-orgeln över huvud taget inte omnämns i denna bok. Samtidigt måste konstateras, att uppfattningen att den medeltida orgeln var så ”bristfällig” vad gäller klangliga variationer nästan låter som ett orgelrörelseresonemang. Flera författare, mer eller mindre experter på området, är eniga om och har klart redovisat, att för den dåtida (medeltida) organisten fanns fler klangliga varianter att välja bland än man normalt föreställer sig. Samtidigt skall påpekas, att informationen på sid 25, att idén med klangseparation genom olika slag av registerandrag - och därmed någon form av anordning med slejfer - skulle utvecklas först ”under 1400-talets andra hälft”, synes direkt felaktig. Även om Bologna-orgeln från 1471 må vara den första, helt genomförda, konstruktionen med slejflåda (åtminstone i Italien), så fanns rudimentära slejfkonstruktioner i Tyskland redan under 1300-talet. I Ars Organi 29 (1966) finns en redogörelse för den gotiska orgeln i Bartenstein (i gamla Ostpreussen) från 1395, i vilken organisten hade möjlighet att meddelst två överliggande slejfer avstänga fasadpiporna respektive Hintersatzen (två piprader var ”konstanta”). Då ju denna orgel knappast var unik (i ordets verkliga betydelse), måste vi konstatera, att idén om och förverkligandet av klanglig separation i en orgel inte är en så pass ”modern” företeelse som boken vill göra gällande. Resonemanget på sid 26 om klanglig variation blir dessutom obegripligt då där påstås att med ”flermanualighet och pedal kunde man nu [alltså efter medeltiden?] åstadkomma en viss klanglig variation, något som inte var möjligt med den medeltida orgeln”. Halberstadt-orgeln från 1361 torde vara exempel nog på att ett kategoriskt resonemang som det i boken inte stämmer med verkligheten.

I ”faktarutan” om temperering på sid 204 kan också några detaljer behöva en kommentar. Uppgiften att i en liksvävig temperatur ”inga riktigt rena intervall finns” borde kompletteras med undantaget, nämligen oktaven. När denna ”ruta” också menar att ”tre huvudtyper av tempereringar kan skönjas i historien”, saknas den ”fjärde”, den som ändå använts de första dryga sjuttonhundra åren av instrumentets tillvaro: den pytagoreiska.

Som slutomdöme kan konstateras, att alla orgelintresserade i vårt land nu har möjlighet till flera givande stunder av läsning. Boken vänder sig till läsare på alla nivåer, Hellstens språkbehandling är föredömlig i det att han lyckas formulera sig ”enkelt” utan att man därför tappar respekten för hans djupa kunnande. Flertalet metaforer, stundom av humoristiskt slag, ”färgar” framställningen och stimulerar ytterligare till att göra ämnet begripligt. Man kan endast rekommendera boken å det varmaste. Alla organister och intresserade borde inköpa två exemplar var, ett att behålla, ett att skänka en blivande ”orgeldårekollega”!

Mark Falsjö