ORGELFORUM - Sveriges enda orgeltidskrift!
Torsdagen den 30 mars 2017 - klockan 04:48
Förstasidan
Artiklar

« Föreg. Nästa »


En resa till Paris orglar


Curt Carlsson 2007-07-17

Kvällsutsikt mot Notre Dame från Duruflés takterass
Bild:Jerker Sjöqvist
Kvällsutsikt mot Notre Dame från Duruflés takterass

(Ur Orgelforum 2-2007) Årets resa med orgelsällskapet gick till orgelmetropolen Paris. Under fem soliga vårdagar hann man med att stifta bekantskap med orglar i inte mindre än tolv olika kyrkor samt en minst lika intressant privatorgel. Orgelsällskapets deltagare under Jerker Sjökvists ledning hade förstärkts med en grupp kyrkomusikstuderande och lärare från Musikhögskolan i Malmö, tillsammans över 70 deltagare. Detta enastående evenemang hade kunnat komma till stånd tack vare Marcus Toréns utmärkta kontakter inom Paris orgelvärld.

De två grupperna inkvarterades på två hotell i det 12:te arrondissementet strax bortom Place Bastille, i närheten av Gare de Lyon. Tidiga morgonflyg tog oss till Paris där den första orgeldemonstrationen var redan vid lunchtid i Madeleinekyrkan, inte långt från Paris berömda operahus. Kyrkans organist sedan många år François-Henri Houbart berättade om kyrkan, orgeln och dess historia.

Bild:Hans Riben

Madeleinekyrkan
Redan 1757 beslutades det att en kyrka skulle byggas på denna plats, men arbetet kom inte igång förrän 1764. När den ursprungliga arkitekten dog 1777, beslutar den nya att riva allt som då byggts för att på platsen bygga en kvadratisk kyrka i form av ett Pantheon. När franska revolutionen kom avstannade arbetet. Endast grunden till den nya kyrkan var då lagd. Revolutionärerna funderade då på vad man skulle bygga på denna grund, naturligtvis inte en kyrka, men kanske ett bibliotek, ett börshus eller en balsal. 1806 bestämde sig i alla fall Napoleon att det skulle bli ett ärans tempel för soldaterna i hans ”Grande Armée”. Efter Napoleons fall ändrade den nye kungen Ludvig XVIII beslutet till att det trots allt skulle byggas en kyrka på platsen. 1837 undgick den pågående byggnaden med nöd och näppe att förvandlas till järnvägsstation! Först 1842 kunde Madeleinekyrkan invigas – som kyrka.
1845 började orgelbyggaren Dominique Cavaillé-Coll att tillsammans med sin son Aristide bygga orgeln som stod färdig året därpå, deras första orgel med fyra manualer och pedal och med sammanlagt 46 stämmor. Det blev Cavaillé-Colls tredje största instrument och det första med fristående spelbord. Det var en huvudsakligen klassisk orgel med vissa romantiska drag och moderna hjälpmedel, som crescendoskåp för Récit och Barkermaskiner. I andra manualen – Positif – hittar man vidare en Voix céleste, den första som byggdes enligt Houbart, men med rörverk i alltjämnt klassisk fransk stil. Numera har orgeln 60 stämmor. Det senaste tillskottet är ett antal horisontala Chamadetrumpeter som – enligt Houbert – Cavaillé-Coll velat bygga men inte hade råd till. Orgeln har likt så många andra Parisorglar, byggts till i omgångar. Oftast har det betytt att man lagt till mixturer och andra småstämmor. De ursprungliga Cavaillé-Collstämmorna finns dock fortfarande kvar och Madeleineorgeln hade på klassiskt franskt manér både en femstämmig Fourniture och en Cymbale på Grand Orgue i den ursprungliga orgeln. När Houbert tillträdde tjänsten i Madeleine var orgeln i ganska dåligt skick, berättade han. Bälgarna och lufttillförseln fungerade dåligt, exempelvis var en oktav i Récit ospelbar. Numera är överföringen helt elektrisk och Cavaillé-Colls ursprungliga lufttryck återställt.

Många berömda franska musiker har varit organister i Madeleine. Lefébure-Wély (1847-1857), Camille Saint-Saëns (1857-1877), Théodore Dubois (1877-1896), Gabriel Fauré (1896-1905) och Jeanne Demessieux (1962-1968) är väl de mest kända. Här uruppförde Gabriel Fauré sitt Requiem. Här begravdes Frédéric Chopin 1849. Organisten Lefébure-Wély spelade då bl.a. två av Chopins pianopreludier på orgeln och Franz Liszt, som assisterade vid mässan fick därvid idén till sina många orgeltranskriptioner. Liszt var annars en regelbunden gäst i kyrkan och Anton Bruckner var här och improviserade på orgeln 1869. Efter sin redogörelse för Madeleinekyrkans orgelhistoria demonstrerade François-Henri Houbart sitt historiska instruments klangvärld i en lysande improvisation.
På kvällen var det så dags för mässa i Notre Dame klockan 18.15, där en av de tre Notre-Dameorganisterna Jean-Pierre Leguay assisterade vid orgeln. Vid mässan i Saint Sulpice på söndagsförmiddagen klockan 10.15 spelade kyrkans titulärorganist Daniel Roth. Han inledde mässan med en improvisation över dagens introitus: Comme des enfants nouveau-nés, alleluia, en vrais spirituels. Under mässan spelade han två koralförspel av Johann Sebastian Bachs syssling, Johann Bernhard. Under offertoriet Nun freut euch, lieben Christen g´mein och under kommunionen Christ lag in Todesbanden. I högmässan kunde man som svensk bl.a. lägga märke till den skillnad som fanns mellan organistens och körens musikaliska kvalifikationer. Frankrike saknar helt en körtradition i svensk stil, inte minst i den katolska kyrkan. Efter postludiet, Bachs stora D-dur preludium och fuga, gav Daniel Roth enligt traditionen i Saint Sulpice, klockan 11.30, en halvtimmes orgelkonsert. På programmet denna söndag stod ett Adagio av Charles Tournemire och en egen komposition: Fantasie fuguée sur Regina caeli.

Efter en konsert i Sainte Eustache kl.17.30 var vi tillbaka i Saint Sulpice kl.20 för orgelvisning och demonstration av Cavaillé-Collorgeln med Daniel Roth. I Saint Eustache spelade Vincent Crosnier på den nya van den Heuvelorgeln, en halvtimme före kvällsmässan. Orgeln i Saint Eustache byggdes 1989 bakom en vacker fasad från 1854 av Baltard. Den har två spelbord. Ett på orgelläktaren med mekanisk traktur och ett helelektriskt på kyrkans golv. Vid konserterna brukar kyrkans organist Jean Guillou oftast använda det elektriska. Den här kvällen spelade Vincent Crosnier ett stycke av sin lärare Guillou, Arton variationer opus 3 och finalen ur Marcel Duprés Evocation från 1941. Orgeln i Saint Eustache har numera hela 101 stämmor fördelade på 5 manualer och pedal.

Saint-Sulpice
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Sulpice

Saint Sulpice
Åter i Saint Sulpice berättade Daniel Roth om kyrkans historia, om de båda berömda organisterna i den gamla kyrkan: Guillaume-Gabriel Nivers och Louis-Nicolas Clerambault. Clerambault skrev musiken till invigningen av den nya kyrkan, som byggdes i mitten av 1700-talet, men han dog innan kyrkan blev färdig. Den nya kyrkan fick 1781 en stor orgel byggd av orgelbyggaren Clicquot, bakom en mäktig fasad ritad av kyrkans arkitekt Chalgrin. Den nya kyrkan var en av Frankrikes största och därför blev orgeln dimensionerad därefter. Den blev faktiskt Clicquots största instrument, med fem manualer, 64 stämmor med bland annat en Montre 32 fot i huvudmanualen – Grand Orgue. Under franska revolutionen skövlades många kyrkor och flera orglar förstördes. Men i Saint Sulpice lyckades organisten få dörren till orgelläktaren förseglad med sigill, så när soldaterna kom för att hämta piporna för nedsmältning, såg de sigillet och trodde därför att några andra varit där före dem och att uppdraget alltså var slutfört. Under 1800-talets början var orgeln i ganska dåligt skick och behövde restaureras. Uppdraget gick till orgelbyggaren Daubline-Callinet men resultatet blev inte vidare tillfredställande, så i mitten på 1850-talet tillkallades Aristide Cavaillé-Coll, som tio år tidigare byggt sin första egna orgel i Saint Deniskatedralen utanför Paris. 1862 var han färdig med sin ombyggnad. Cavaillé-Coll behöll det mesta av Clicquots stämmor, de 40 som fanns kvar, byggde om orgeln och utökade den rejält. På egen bekostnad byggde han Barkermaskiner för alla manualer, så att det skulle gå att spela på det utökade instrumentet. Med Barkermaskinernas hjälp var det nu möjligt att bygga orglar med uppåt 80 – 90 stämmor. Med det gamla ryggpositivet på orgelläktaren, blev det för trångt för att det nya spelbordet skulle få plats, så ryggpositivet flyttades (utom själva fasaden med den berömda klockan) och placerades högst upp på orgelhuset, som ett öververk, inbyggt i ett crescendoskåp.

Daniel Roth vid spelbordet I Saint-Sulpice
Bild:Jerker Sjöqvist
Daniel Roth vid spelbordet I Saint-Sulpice

Cavaillé-Coll blev aldrig riktigt nöjd. Under arbetets gång kom han hela tiden på nya idéer som han oftast genomförde, med påföljd att när ombyggnaden var klar kostade orgeln 3 gånger så mycket som var avtalat, men då hade orgeln blivit Cavaille-Colls mästerverk och tillika hans största med hela 100 stämmor. Orgeln var nu lika stor som Walckers orgel i katedralen i Ulm och Henry Willis orgel i St. George’s Hall i Liverpool, som bägge var fyrmanualiga instrument på just 100 stämmor. Församlingen i Saint Sulpice var naturligtvis inte särskilt glad åt den ökade kostnaden, men Paris berömde stadsarkitekt Georges-Eugène Haussmann, skaparen av det moderna Paris stadsbild, var inte bara arkitekt han var också utbildad musiker och en stor beundrare av Aristide Cavaillé-Coll. Haussmann lyckades få fram medel för att täcka det mesta av merkostnaderna av Cavaillé-Colls mästerorgel.

Vid invigningen av orgeln den 29 april 1862 spelade Paris mest berömda organister, bland dem Camille Saint-Saëns, Alexandre Guilmant och César Franck. 1863 utsågs den brilliante virtuosen Lefébure-Wély till organist i Saint Sulpice. Han efterträddes 1870 av Charles Marie Widor, som trots att han stannade vid orgeln i Saint Sulpice i 63 år aldrig officiellt blev kyrkans organist. Han avgick 1931 för att efterträdas av sin elev Marcel Dupré, som förblev kyrkans organist till sin död 1971. Jean-Jacques Grunenwald efterträdde honom och 1985 tillträdde Daniel Roth den eftertraktade posten som titulärorganist i Saint Sulpice. Vid sin genomgång av kyrkan och orgelns historia underströk Roth att orgeln i Saint Sulpice inte nödvändigtvis var att betrakta enbart som en romantisk symfonisk orgel utan istället – som Aristide Cavaillé-Coll själv ansåg – en orgel som förenade den klassiska traditionen och den nya romantiska stilen. Tack vare att orgeln i över 100 år – från 1870 till 1971 – bara har haft två organister, har den i princip överlevt alla modesvängningar och förblivit intakt. Daniel Roth avslutade sin genomgång med att demonstrera Cavaillé-Colls mäktiga mästerverk i en storslagen improvisation i den väldiga kyrkan under det att skymningen sänkte sig. Efteråt var alla välkomna upp på orgelläktaren för titta på det väldiga svängda spelbordet och några lyckliga kunde också få slå sig ner på orgelpallen och känna på Widors och Duprés orgel. Fulla av musikaliska intryck vandrade vi därefter ut i det nattmörka Paris.

Ingrid Melltorp vid kororgeln I Saint-Roch
Bild:Jerker Sjöqvist
Ingrid Melltorp vid kororgeln I Saint-Roch

Saint Roch
På måndagsmorgonen förflyttade vi oss till den gamla barockkyrkan Saint Roche, som ligger ungefär mittemellan Parisoperan och Louvren. Kyrkan började byggas 1653 och den är en av Paris tre barockkyrkor. Kyrkan är full av konstverk från 1600- och 1700-talen. Kyrkans kvinnliga organist Françoise Levéchin-Gangloff berättade att kyrkan blev illa åtgången under franska revolutionen. 1750 började François-Henri Lesclop bygga den ursprungliga orgeln i kyrkan. Han avled innan arbetet var färdigt och Louis-Alexandre Clicquot fick avsluta arbetet. Den imponerande fasaden i ek ritades av Ludvig XV:s skeppsarkitekt och byggdes i ett stycke. Arkitekten hade naturligtvis aldrig tidigare ritat en orgelfasad och hade inga egentliga kunskaper om vilka mått de olika fälten borde ha. Detta har skapat problem för senare tiders orgelbyggare när orgeln vid olika tidpunkter skulle renoveras. Under revolution försvann ungefär 2/3 av tennpiporna, när Napoleons soldater stal dem och smälte ner dem. Efter krigsslutet lappades orgeln ihop och man försökte återskapa Clicquots orgel. Mellan 1839 och 1842 byggde Aristide Cavaillé-Coll om orgeln helt. Han behöll en hel del av det gamla pipmaterialet, byggde ut manualomfånget till 54 toner och la till några stämmor. Ett par gånger under 1800-talet var Cavaillé-Coll där och byggde till och 1927 restaurerades orgeln helt av Joseph Gutschenritter, som också mellan 1946 och 1948 byggde ut Rècitverket på dåvarande organisten Pierre Cochereaus begäran. Under början av 1990-talet beslutade man att orgeln skulle återställas i Cavaillé-Colls version av år 1881. Då lades Viole de gambe, Voix céleste, Tierce och delar av Plein Jeu XI till i Positif och Voix humaine i Récit. Restaurationen sköttes av orgelbyggaren Jean Renaud och orgeln fick då 53 stämmor fördelade på fyra manualer och pedal.

Saint-Roch läktarorgelns spelbord
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Roch läktarorgelns spelbord


Marcus Torén improviserar i Saint-Roch
Bild:Jerker Sjöqvist
Marcus Torén improviserar i Saint-Roch

Bland kyrkans mer berömda organister hittar vi Claude Balbastre (1756-1795), Louis James Alfred Lefébure-Wély (1831-1847) och Pierre Cochereau (1945-1955). Sedan 1973 har Françoise Levéchin-Gangloff varit organist här. Hon demonstrerade orgelns olika karaktäristika i stycken av Couperin, Balbastre, Boëly, Louis James Alfred Lefébure-Wély och Guilmant. Kyrkan hade dessutom ytterligare två orglar. En tvåstämmig kororgel på 12 stämmor byggd av Cavaillé-Coll och ett litet enmanualigt instrument. Så efter demonstrationen avslutades det hela med en kollektiv improvisation för alla tre instrumenten, med Marcus Torén vid kororgeln och Ingrid Melltorp från Halmstad på det enmanualiga instrumentet samt Françoise Levéchin-Gangloff på huvudorgeln.

Saint-Roch läktarorgeln
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Roch läktarorgeln


Saint-Gervais
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Gervais

Saint Gervaise
Senare på måndagseftermiddagen förflyttade vi oss till den gamla klosterkyrkan Saint Gervaise, alldeles bakom Paris stadshus. Där visade oss Olivier Trachier det historiska instrumentet, som trakterats av generationer av familjen Couperin. Här verkade Louis Couperin från 1653 till 1661 och 1685 tillträde François Couperin organisttjänsten, endast 18 år gammal. Däremellan verkade bl.a. Michael Richard Delalande som organist i några år. 1733 efterträddes François av sin kusin Nicolas, som i sin tur ersattes av Armand-Louis Couperin 1748. Den ursprungliga orgeln byggdes 1601 av Mathieu Langhedul. Orgeln flyttades 1628 till sin nuvarande plats på östra läktaren av orgelbyggaren Pierre Pescheur, som också lade till ett ryggpositiv med ungefär tio stämmor. 1676 renoverades och utökades orgeln av Alexandre Thierry. Endast smärre ändringar av orgeln vidtogs fram till 1760 då orgelbyggaren Louis Bessart påbörjade en större renovering. Detta arbete övertogs av François-Henri Clicquot efter Bessarts död 1764. 1768 var denna ombyggnad klar och den nyrenoverade orgeln kunde invigas av Louis-Claude Daquin, Claude Balbastre och Armand-Louis Couperin. Orgeln hade nu fem manualer och 37 stämmor och utbyggt manual- och pedalomfång till 51 respektive 28 toner. Orgeln hade nu också bl.a. fått ett Bombardeverk och ett nytt krummhorn.

Under 1800-talets första hälft vidtogs en del moderniseringar av orgeln av orgelbyggaren Pierre-François Dallery i tidens anda. Bl.a. avlägsnades en del mixturer och cymblar och ersattes av klarinett och flöjt i Positif och en andra trumpet i huvudverket. Detta skedde 1813. Trettio år senare sattes emellertid en del av övertonsstämmorna tillbaka. Under andra halvan av 1800-talet kom huvudorgeln att användas allt mindre, efter det att en kororgel hade installerats i kyrkan 1845. Först i början av 1900-talet återställdes huvudorgeln i spelbart skick av firman Merklin 1909. På långfredagen 1918 träffades kyrkan av en projektil från en av tyskarnas ”tjocka Berta”-kanoner. Orgeln undgick mirakulöst nog att skadas, annat än av kringfarande grus och splitter. På grund av instrumentets historiska värde bestämde man sig för att vid renoveringen behålla orgeln i sitt ursprungliga skick. Inga pipor fick modifieras. Manualerna skulle rengöras och iordningställas, luftlådor och mekanik restaureras i ursprungligt skick. Kilbälgarna skulle bevaras men inte lagas, utan ersättas av ett motsvarande system. 1924 kunde den nyrestaurerade orgeln tas i bruk av Joseph Bonnet och kyrkans titulärorganist Paul Brunold.

1968, inför trehundraårsminnet av François Couperins död, beslutades att man i möjligaste mån skulle återställa orgeln till ”Couperins orgel”. Efter diverse oförutsedda händelser, kunde så en restaurerad orgel återtas i bruk 1974. Den senaste restaureringen gjordes av orgelbyggaren Jacques Bertrand under bl.a. Michel Chapuis överinseende. 2003 gicks orgeln igenom av orgelbyggare Muhleisen. Orgeln har nu 41 stämmor fördelade på fem manualer: Positif – Grand-Orgue – Bombarde – Récit – Echo, och pedal. Den tredje manualen, Bombarde, har på klassiskt franskt manér endast en stämma, en 16-fots Bombarde och den fjärde, Récit, två stämmor: Oboe 8 fot och en femstämmig Cornet.
Efter att ha redogjort något om orgelns äventyrliga historia demonstrerade Olivier Trachier detta klassiska franska instrument med bl.a. några satser av kyrkans mest berömda organist François Couperin.

Duruflés takterass
Bild:Jerker Sjöqvist
Duruflés takterass

Maurice Duruflés hemorgel
På kvällen begav vi oss till Maurice och Marie-Madeleine Duruflés våning belägen vid Place du Panthéon, mitt emellan Panthéon och Maurice Duruflés kyrka Saint-Étienne du Mont vid Place Saint-Geneviève. Några av oss hann in i kyrkan innan den stängde och kunde beundra kyrkans något säregna, nästan moriska arkitektur och den praktfulla orgelfasaden. Därefter fick vi i små grupper ta oss upp via köksingångens skrangliga hiss och smala spiraltrappa till makarna Duruflés takvåning, där Durufléeleven Frédéric Blanc visade oss in. Om rummet där den 32 stämmiga tremanualiga transmissionsorgeln stod var minimalt, så upplevdes den stora takterrassen, som näst intill oändlig med sin milsvida utsikt över hela Paris siluett, från det väldiga Panthéon tvärs över gatan, till Eiffeltornets typiska järnskelett och över till Sacré-Coeurs vita kupoler på Montmartres höjder på andra sidan Seine. Utsikten över Paris takåsar ledde tankarna, i varje fall hos mig, till en berömd opera av Puccini, La Bohème, som just utspelade sig mot den här bakgrunden i ett sekelskiftes Paris, fast för över 100 år sedan.

I våningen kunde vi också överallt på väggarna beundra signerade fotografier av seklets stora franska organister och tonsättare, Louis Viernes darriga hälsning på ett kort med Vierne vid Notré Dames spelbord, flera bilder med Marcél Dupré, Francis Poulenc, Paul Dukas, Charles Tournemire, Olivier Messiaen, Jeanne Demessieux och många andra franska tonkonstnärer hängde sida vid sida med utländska artister som Arturo Toscanini och Edwin Fischer. Allt vederbörligen signerat med personliga hälsningar till Maurice Duruflé.

Frederic Blanch utanför Duruflés hemorgel
Bild:Jerker Sjöqvist
Frederic Blanch utanför Duruflés hemorgel

Makarna Duruflés hemorgel demonstrerades av Frédéric Blanc, ordföranden i Duruflésällskapet, en av Marie-Madeleine Duruflés sista elever och som tillika för något år sedan gett ut Maurice Duruflés biografi. Blanc berättade om makarna Duruflé och deras hemorgel, som byggdes 1967 av Danion-Gonzales och intonerades av Jacques Bertrand. På den tremanualiga orgeln, med sina 32 stämmor improviserade Frédéric Blanc på sedvanligt franskt manér. Orgeln som naturligtvis var uppbyggd med en mängd transmissioner, hade den egenheten att alla rörstämmor var placerade i ett särskilt svällarskåp. Trakturen var naturligtvis elektrisk. Frédéric Blanc berättade att många framstående franska organister – inklusive Maurice Duruflé – efter det att de konserterat i USA och spelat på de stora amerikanska orglarna med elektrisk traktur, när de kom hem till Frankrike igen ville ha lika lättspelad elektrisk traktur i sina instrument, för att lättare kunna utföra de stora virtuosa 1800- och 1900-talsverken.

Saint-Esprit spelbordet
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Esprit spelbordet

Saint Esprit
På tisdagsmorgonen begav vi oss till en av Paris nyare kyrkor. Saint Esprit, som ligger inte långt från järnvägsstationen Gare de Lyon i 12:te arrondissementet. Här mötte oss Hampus Lindwall, som sedan ett par år är kyrkans nuvarande organist. Den jättelika kyrkan med en stor kupol av armerad betong byggdes under 1930-talet av arkitekten Paul Tournon i ett område stadd i stark expansion. Inne i den grå kyrkan slås man av den enorma rymden, men också av de många konstverken runt om i kyrkorummet. Ett 70-tal av de viktigaste franska 1900-tals konstnärerna har bidragit till kyrkans utsmyckning. Mest känd är kanske korsvandringen av Georges Devallières. Från början planerades två orglar till den nybyggda kyrkan. En stor orgel på läktaren över huvudportalen och en mindre kororgel, snett ovanför koret. Det var organisten Albert Alain, Marie-Claries och Jehans pappa, som utarbetade förslaget. Kororgeln byggdes av orgelbyggaren Gloton-Debierre och invigdes av Jehan Alain 1934. Stora orgeln blev dessvärre aldrig byggd då pengarna tog slut, så kyrkan har ända fram till våra dagar fått nöja sig med en 17-stämmig kororgel, med två manualer och pedal. Orgeln är oerhört starkt intonerad för att fylla den väldiga kyrkan. Flera gånger under årens lopp har man försökt att väcka liv i orgelfrågan, men förgäves. Fast Hampus Lindwall har inte gett upp. Han driver frågan vidare och försöker hitta intresserade sponsorer.

Marcus Torén och Hampus Lindvall
Bild:Jerker Sjöqvist
Marcus Torén och Hampus Lindvall

Saint Esprits första organist, från 1933 till 1962, var den berömda franske orgelvirtuosen och tonsättarinnan Jeanne Demessieux. Strax före sin död flyttade hon till den betydligt större och klangrikare Cavaillé-Collorgeln i Madeleinekyrkan, där gjorde hon fler grammofoninspelningar, bland annat av César Francks kompletta orgelverk, innan hon gick bort i förtid 1968, endast 47 år gammal. På den 17-stämmiga orgeln i Saint Esprit gjorde hon dock inga inspelningar och det kan man ju lätt förstå. Numera finns det ett Demessieux-sällskap – Les Amis de Jeanne Demessieux – som vårdar hennes minne och som tacksamt välkomnar nya medlemmar.

Saint-Esprit interiör av kyrkan
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Esprit interiör av kyrkan

Hampus Lindwall improviserade för oss på Saint Espritorgeln och berättade därefter om hur det var att vara utländsk organist i Paris. Han började studera för Pierre Pincemaille 1998, flyttade till Paris hösten 2002, där han sedan dess blivit kvar. Det var inget problem att vara protestantisk organist i katolska kyrkan förklarade han vidare. Han kunde spela upp till fyra mässor under en helg men fem helger om året var han ledig. När han kom till Saint Esprit startade han en orgelserie med 45 minuters orgelkonsert före mässan varje söndag 18.15.

Auteuil
Bild:Jerker Sjöqvist
Auteuil

Notre Dame d´Auteuil
Vid lunchtid återsåg vi organisten Frédéric Blanc. Denna gång i hans kyrka Notre Dame d´Auteuil i det 16:de arrondissementet. Parisförorten Auteuil var ursprungligen en liten by på vägen mot Versailles. Här hade både författarna Jean-Baptiste Molière och Pierre Corneille sina sommarbostäder, och senare under 1800-talets mitt bosatte sig också Honoré de Balzac härute. Under 1800-talets slut blev Auteuil en förort för välbärgade borgare och tidens berömda konstnärer och arkitekter. Den gamla kyrkan revs 1877 eftersom den var för liten och ersattes med en större byggd i nyrenässansstil. Den nya kyrkan Notre Dame d´Auteuil stod färdig 1884. Cavaillé-Coll fick uppdraget att bygga orgeln till den nya kyrkan, men strax efteråt fick han dessutom order om att bygga en stor orgel till det nyuppförda Trocadéro-palatsets konsertsal, som uppfördes till Parisutställningen 1878. Eftersom han omöjligen kunde hinna bygga en ny stor orgel på den korta tid som stod honom till buds, innan Trocaderosalen skulle stå färdig, tog han den nya nästan helt färdiga orgeln avsedd för Notre Dame d´Auteuil och lät installera den i Trocaderopalatset. Det var till denna orgels invigning som César Franck skrev och uruppförde sina tre Parisutställningsverk: Fantasi A-dur, Cantabile och Pièce heroïque.

Anders Johnsson spelar i Auteuil för en intresserad åhörarskara
Bild:Jerker Sjöqvist
Anders Johnsson spelar i Auteuil för en intresserad åhörarskara

Så Notre Dame d´Auteuil fick vänta några år till innan Cavaillé-Coll hunnit bygga en ny orgel åt dem. Det blev ett instrument på tre manualer och pedal, med sammanlagt 32 stämmor, som invigdes av Charles-Marie Widor och kyrkans organist Henri Dallier 1885. 1912 renoverades orgeln av Charles Mutin och 1934 utökades den av Gloton-Debierre till att rymma hela 53 stämmor. I det stora hela bevarades dock Cavaillé-Colls intonation av orgeln. Orgeln fick 1934 också ett nytt spelbord och spelöverföringen elektrifierades. Kontrollanter vid det arbetet var Louis Vierne och Albert Alain. Därefter har orgeln rengjorts och reparerats ett antal gånger, men säger Frédéric Blanc, den neoklassiska skolan som på 60- och 70-talen förstörde så många Cavaillé-Collorglar i Frankrike, nådde aldrig hit. Frédéric Blanc har förutom boken om Maurice Duruflé också skrivit en bok om tonsättaren och organisten André Fleury och på denna sin orgel i Notre Dame d´Auteuil spelat in en hel CD med Fleurys musik.
Idag är Auteuil fortfarande en stadsdel för välbärgade och Notre Dame d´Auteuil är en kyrka med många bröllop, begravningar och konserter.

Saint-Clotilde
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Clotilde

Sainte Clotilde
Efter lunch på tisdagen förflyttade vi oss över till södra Seinestranden. Sainte Clotilde var målet för vår utflykt denna gång. Kyrkan, som ligger i närheten av den till ett fantastiskt museum ombyggda gamla järnvägsstationen Gare de Orsay – alltså numera Musée d´Orsay –, är för evigt förknippat med César Francks namn. Här verkade han som organist från kyrkans invigning till sin död 1890. Kyrkan är en gotisk skapelse med Kölnerdomen som förebild, som efter decennier av planering och byggande kunde invigas 1857. Orgeln som byggdes av Cavaillé-Coll var färdig först två år senare. Den invigdes av Louis Lefébure-Wély och kyrkans nyutnämnde organist César Franck den 19 december 1859. Franck spelade sin egen Final och Bachs stora Preludium och fuga h-moll. Den nya orgeln hade ursprungligen 47 stämmor fördelade på tre manualer och pedal. Det är ett av Cavaillé-Colls allra finaste instrument, som Franck var mäkta stolt över och gärna refererade till som ”min orkester”. För detta instrument skapade han de flesta av sina orgelverk, fram till de tre koralerna skrivna 1890, samma år som han dog.

Jaques Taddei vid spelbordet I Saint-Clotilde
Bild:Jerker Sjöqvist
Jaques Taddei vid spelbordet I Saint-Clotilde

Sainte Clotildes nuvarande titulärorganist Jacques Taddei var vår ciceron och han berättade också orgelns historia. Under Francks tid kom ofta Franz Liszt till kyrkan så ofta han var i Paris för att höra Franck spela upp sina nya kompositioner. I kyrkan hade många betydande organister – och tillika kompositörer – verkat. Franck efterträddes av Gabriel Pièrne, som slutade efter 8 år och i sin tur efterträddes av Franckeleven och mästerimprovisatören Charles Tournemire, som förblev kyrkans organist fram till sin död 1939. Efter krigsslutet utnämndes Jean Langlais till kyrkans organist 1945, en post han behöll till 1987. Jacques Taddei berättade att Tournemire lät bygga om orgeln 1933. Det var orgelbyggarna Beuchet-Debierre som fick till uppdrag att framförallt utöka Récit, flytta några stämmor från en manual till en annnan, samt att göra ett nytt spelbord. Orgelns ursprungliga spelbord – det som man kan se på Jeanne Rongiers berömda målning av Franck sittande vid orgeln i Sainte Clotilde, från 1885 – hamnade hos hemma hos Tournemires elev Flor Peeters. Det står numera på ett museum i Antwerpen. 1962 lät Jean Langlais återigen orgelbyggarna Beuchet-Debierre ytterligare förändra orgeln. Trakturen och registeröverföringen elektrifierades och antalet stämmor utökades till 61. För två år sedan lät Jacques Taddei orgelbyggaren Bernard Dargassies bygga ut orgeln med ett batteri horisontala rörverk – Chamade-trumpeter. ”Något som Cavaillé-Coll själv ursprungligen ville ha”, säger Taddei. Dessutom flyttades några stämmor tillbaka till sin ursprungliga plats och orgeln försågs med ett nytt spelbord.
Det nya spelbordet placerades på den större körläktaren just under orgeln. Det gamla (Jean Langlais spelbord) står fortfarande kvar på sin ursprungliga plats en trappa upp, på den egentliga orgelläktaren. Det nya helt elektriska spelbordet är placerat vid läktarbarriären, så att organisten vänder ryggen mot altaret, men har full överblick över körläktaren. Detta för att höra orgeln bättre och kunna leda kören från orgeln. ”Men” – säger Taddei – ” min efterträdare kan utan vidare vända spelbordet om han vill!” Taddei har också beställt ytterligare ett fristående spelbord, att placeras nere i kyrkan. Detta skall främst användas vid de vart tredje år återkommande orgeltävlingarna och för att kunna användas när man skall spela tillsammans med orkester. De av Taddei gjorda förändringarna av orgeln har förorsakat en smärre storm bland de mer konservativa franska organistkollegorna. Det anses vara en skandal att ändra på Francks orgel. Men Taddei försvarar sig med att säga att orgeln ju inte bara är Francks orgel, utan lika mycket Tournemires eller Langlais och att varje ny organist gör den till sin och att man i så fall lika gärna kunde återställa Tournemires orgel eller Langlais. Varje organist har ju gjort om orgeln efter sin smak och så har till exempel en del övertonstämmer lagts till vid olika tillfällen. Efter att ha demonstrerat de olika stämmorna och klangkombinationerna framförde Jacques Taddei César Francks h-mollkoral och en dynamisk improvisation, varefter hans assistent Olivier Penin spelade ett stycke av Jean Langlais, Acclamations Carolingiennes, ur Suite Médiévale från 1947.

Efter att ha kommit ut i eftermiddagssolen utanför kyrkan kunde man i parken utanför, på Square Samuel Rousseau, beundra ”Pater Seraphicus”, César Franck, sittande vid sin orgel, under en ängels utbredda vingar på den marmorstaty av Alfred Lenoir, som eleverna lät resa efter Francks död 1891.

Notre Dame
Bild:Jerker Sjöqvist
Notre Dame

Notre Dame katedralen
Senare på kvällen samlades vi utanför Notre Dame katedralen strax efter stängningsdags kl.19. En av de tre organisterna i Notre Dame, Philippe Lefebvre, hade lovat att demonstrera den stora orgeln i katedralen. Bakvägen leddes vi in i den släckta basilikan, där bara den upplysta orgelfasaden och de tända böneljusen lyste upp den mörklagda kyrkan. Notre Dame, som är Paris katolska katedral, med ett rikt gudstjänstliv, är ju också ett av Paris viktigaste turistmål. Numera har man alltså tre organister som sköter ruljansen: Olivier Latry, Jean-Pierre Leguay, som vi hörde spela till lördagens kvällsmässa, och slutligen Philippe Lefebvre som var vår ciceron denna kväll. Han berättade Notre Dameorgelns långa historia. Under medeltiden fanns där en liten orgel med 600 pipor.1403 byggde Frédéric Schambantz en ny orgel som placerades på orgelläktaren. Det var en ”blockverksorgel” med endast en manual, med 18 fotspipor i fasaden och med ett manualomfång på 46 toner. 1609 byggde orgelbyggaren Valeran de Heman till ett positiv. Tio år senare lät organisten Charles Racquet lägga till ytterligare en manual. Det var den första tremanualiga orgeln i Paris. 1646 var det dags för orgelbyggaren Pierre Thierry att lägga till ett ekoverk, som fjärde manual och han lade också till några pedalstämmor. Under 1700-talet företogs två större ombyggnader av orgeln. Först 1733 byggde François Thierry ett nytt orgelhus för Grand Orgue – alltså första manualen. Det är den fasad som vi fortfarande har i dag. Då har orgeln fem manualer och ungefär femtio stämmor, med en Montre (Principal) 32 fot i första manualen och en Bombarde 16 fot i tredje manualen. En mängd kända organister passerar nu på orgelpallen: Antoine Calvière, Armand Louis Couperin, Louis-Claude Daquin och Claude Balbastre. Så 1783 var det dags för nästa ombyggnad. Det var François-Henri Clicquot som utförde det arbetet. Han bytte ut ryggpositivet. Under franska revolutionen förföll orgeln. Kyrkan plundrades och döptes av revolutionärerna om till ”Förnuftets Tempel”, men organisterna i Notre Dame lyckades rädda orgeln från att förstöras, tack vare att de spelade patriotiska sånger på den. Så skrev exempelvis Balbastre variationer över Marseljäsen som han spelade på orgeln till revolutionärernas stora gillande. Så småningom stängdes kyrkan och förblev stängd i flera år. Först en bit in på 1800-talet öppnades kyrkan igen. Då var orgeln i mycket dåligt skick. I mitten av 1800-talet ombads Cavaillé-Coll att restaurera orgeln, arkitekten bad honom också att ta bort ryggpositivet, eftersom det ju inte var byggt i samma stil som resten av orgeln. Cavaillé-Coll fick fria händer. Därför blev Notre Dameorgeln ganska olik hans andra instrument. Han bevarade det mesta av det bra pipverket från den äldre orgeln, men utökade den med övertonsstämmor och mixturer, lade till överblåsande flöjtstämmor och ett batteri av klarinetter i såväl 16 som 8 och 4 fotsläge. 1868 var Cavaillé-Coll färdig och orgeln blev ett av hans absoluta favoritinstrument. 1904 och 1932 lät Louis Vierne göra några förändringar i orgeln. Några av Cavaillé-Colls stämmor försvann, några förändras och i svällverket lät Vierne sätta in nya mixturer.
1955 tillträdde Pierre Cochereau organisttjänsten. Orgeln var då i ganska dåligt skick. Man beslöt att elektrifiera trakturen, eftersom det inte gick att koppla de olika verken med varandra, annat än till första manualen. Redan Vierne hade 1928 bett om att få elektrisk traktur av samma skäl, men det blev inte av då. Vid ombyggnaden i början av 60-talet fick orgeln också ett helt nytt spelbord. Cochereau lät också restaurera och förnya några av de gamla 1700-tals piporna: Cornet, Oboe och Grand Plein Jeu samt lägga till Chamader, alltså horisontala spanska trumpeter. När de nya organisterna, Olivier Latry, Jean-Pierre Leguay och Philippe Lefebvre trädde till var orgeln åter i dåligt skick. Luftlådor och bälgar läckte, piporna var fulla av smuts och det elektriska systemet otillförlitligt. Man beslöt då 1990 att restaurera hela Cavaillé-Collorgeln: luftlådor, bälgar, att återställa det ursprungliga lufttrycket och samtliga pipor, samt att ersätta det av Cavaillé-Colls ursprungliga pipmaterial som försvunnit, med kopior. Samtidigt beslöt man sig för att bygga ett helt nytt digitalt spelbord, med en datamaskin som skötte såväl registratur som spelöverföring. Då fick man samtidigt nästan obegränsade möjligheter för fria kombinationer. Några mixturer på huvudverket återställdes och man lade till två nya Chamadestämmor. Den nya orgeln invigdes i december 1992. Tack vare datamaskinens möjligheter kan man lätt välja om man bara vill spela på Cavaillé-Colls stämmor eller på 1700-talsorgeln eller om man vill använda alltihop.

Orgeln har nu 112 stämmor, fem manualer och pedal och alla tänkbara koppel.
Philippe Lefebvre demonstrerade så de olika klangbilderna i orgeln i en serie improvisationer där han först visade på pipmaterialet från Clicquotorgeln och därefter Cavaillé-Collorgeln och slutligen några av den nya orgelns nya rörverk och ett generaltutti. Därefter gav han en konsert med Louis Marchands Dialog ur hans tredje orgelbok, César Francks h-moll koral, Allegrot ur Louis Viernes andra symfoni, Maurice Duruflés Preludium och fuga över namnet Alain och – naturligtvis – en egen improvisation. Där satt vi i ensamt majestät i en för övrigt tom och tyst kyrka, med den nedgående solens sista strålar sökande sig igenom de enorma rosettfönstren. Att få uppleva Notre Dameorgeln utan ackompanjemang av pratande människomassor, turistgrupper och bullrande trafik är, tror jag, få människor förunnat. Vi kände oss verkligen speciellt hedrade denna kväll och nästan utslagna av Notre Dameorgelns väldiga klangresurser – och kanske en aning lomhörda efter att ha bombarderats av orgelns Chamadestämmor – när vi sent omsider lämnade den väldiga katedralen och gav oss ut i nattmörkret fyllda av musikaliska intryck.

Saint Antoine des Quinze-Vingts
På onsdagsmorgonen var det så dags för ett nytt orgelbesök. I den närbelägna kyrkan Saint Antoine des Quinze-Vingts visade oss den unga Angéle Dionnau orgeln där. Kyrkan som ligger i 12:te arrondissementet, inte långt från våra hotell, har en Cavaillé-Coll orgel från 1894. Det intressanta med just denna orgel är att den ursprungligen var en privatorgel och alltså stod i någons hus. Denne någon var en rik baron – baron Albert de l'Espée (1852-1918) – som hade en speciell faiblesse för orglar. Han ägde nämligen sju (!) stycken i sina olika hus runt om i världen. I sitt jättelika château i Ilbarritz, söder om Biarritz i sydfrankrike hade han låtit Cavaillé-Coll bygga världens största privatorgel på fyra manualer och med 72 stämmor. Detta instrument hamnade sent omsider i Sacré-Coeur i Paris, där den invigdes 1919 av bl.a.
Widor.

I sitt hem i Paris, på Champs-Élysées, hade den Wagnerälskande baronen också en orgel – även den en Cavaillé Coll – med över 2800 pipor. Men grannarna klagade. Orgeln hamnade som gåva i den då nybyggda kyrkan Saint Antoine des Quinze-Vingts och sattes upp 1909 av firman Merklin, bakom en ny fasad ritad av kyrkans arkitekt. Merklin utökade instrumentet med ytterligare några stämmor – bl.a. en 32 fots Bourdon och en mixtur – så att det totala stämmantalet blev 48, fördelade på tre manualer och pedal. Orgeln rengjordes och renoverades 1956, 1983 och slutligen 1994 inför orgelns 100-årsjubileum. Instrumentet återställdes då i Cavaillé-Colls ursprungsskick, varvid en Clairon 4 fot från 1950-talet byttes ut mot en mer genuin Cavaillé-Collstämma. Annars är orgeln i ursprungligt skick. Kyrkan har också en tvåmanualig kororgel byggd av Merklin 1909, med 11 stämmor.
Efter sin historiska genomgång av orglarna i Saint Antoine des Quinze-Vingts, spelade Angéle Dionnau för oss. Vi fick för tredje gången denna vecka höra Francks h-mollkoral, vidare Jehan Alains andra fantasi samt andra satsen ur Viernes tredje symfoni och ett Preludium och fuga B-dur av Boëly.

Notre Dame de Vertus
På onsdagseftermiddagen begav vi oss så ut till en av Paris norra förstäder Aubervilliers. Där väntade oss en annan ung kvinnlig organist, Elise Léonard för att visa den historiska orgeln i kyrkan Notre Dame de Vertus. En gammal kyrka ursprungligen uppförd på 1200-talet. Den ganska lilla kyrkan hade en orgel byggd i början på 1630-talet. Vem som byggt instrumentet eller när det byggdes vet man inte exakt, eftersom all dokumentation hade brunnit upp vid någon historisk eldsvåda i staden för länge sedan. Orgeln hade ursprungligen två manualer med 14 stämmor utan pedal. Den andra manualen Récit hade på sedvanligt franskt 1600-talsmanér bara en stämma en femstämmig Cornet. Så småningom byggdes orgeln till under 1770-talet, förmodligen av den berömde orgelbyggaren François-Henri Clicquot, fick ett ryggpositiv och en bihangspedal, samt under 1800-talet ett svällverk. 1989 restaurerades orgel av Robert Chauvin, som återställde den i 1700-talsskick. Bland egenheterna i orgeln kan man märka den originella franska originalpedalen, som har behållits. Den består inte av pedaltaster utan av två oktaver avlånga ”knappar”, som är infästa i en golvbräda med hål för respektive ”knapp”, och som alltså trycks ner för att ventilerna skall öppna sig och de kopplade piporna ljuda. Elise Léonard berättade vidare att ungefär 85 % av pipmaterialet är original från Clicquot eller tidigare, likaså luftlådorna. Orgeln hade återfått sin ursprungliga stämning med a=415. Den renoverade 1700-talsorgeln har fått stor uppmärksamhet i samband med den senaste restaureringen och man anordnar regelbundet konserter med äldre musik i den vackra lilla kyrkan. Avslutningsvis spelade Elise Léonard några satser ur François Couperins klostermässa på denna 1700-tals klenod.

Saint-Denis
Bild:Jerker Sjöqvist
Saint-Denis

Saint Denis katedralen
Senare på onsdagskvällen var det dags för vårt sista orgelbesök för denna gång. Också det var i en av Paris norra förorter, i Saint Denis. Där ligger den gamla klosterkyrkan Saint Denis, som numera är katedral sen ungefär fyrtio år tillbaka. Kyrkan byggdes ursprungligen över Paris första biskops grav, Sankt Dionysious – eller Saint Denis på franska – som levde på 400-talet. Kyrkan är ett av de tidigaste exemplen på den gotiska byggnadsstilen. Det var på sin tid en kunglig klosterkyrka, där alla kungligheter begravdes från Merovingerna på 400-talet fram till Ludvig XVI och Marie Antoinette. Under franska revolutionen fördrevs munkarna från klostret, de kungliga gravarna öppnades och kvarlevorna slängdes i en massgrav. Kyrkan förföll och taket skadades så att det regnade in. Orgeln klarade sig trots allt och monterades 1800 ned för att transporteras till Paris. På vägen till Paris stals emellertid orgeldelarna och i 32 år fick man i Saint Denis vänta på ett beslut att kyrkan kunde få en ny orgel. Mannen som startade kampanjen var ingen mindre än kompositören Rossini. Han hade lärt känna orgelbyggarfamiljen Cavaillé-Coll och genast fattat tycke för den unge idérike Aristide. Han uppmanade Aristide att flytta till Paris och att öppna verkstad där. Vid den här tiden hade man utlyst en orgelbyggnadstävling för den nya orgeln i Saint Denis. Aristide Cavaillé-Coll skickade in sitt fantasirika förslag och fick uppdraget att bygga den nya orgeln. Det skulle bli hans första egna orgel. Han inrättade sig i rummet bakom orgeln där han kom att arbeta i hela åtta år innan orgeln var klar. Arbetet med att restaurera kyrkan drog ut på tiden och råkade ut för diverse missöden. Under dessa åtta år mötte Cavaillé-Coll en engelsk kollega Charles Barker, som var på besök i Paris. Denne Barker hade gjort en uppfinning som skulle göra det enklare att spela på stora instrument med kopplade verk. Uppfinningen var den s.k. Barkermaskinen och den allra första Barkermaskinen installerades just i orgeln i Saint Denis. När orgeln stod färdig 1841 var den en stor sensation. Den första romantiska symfoniska orgeln med mängder av nyheter, överblåsande flöjter, differentierade lufttryck, crescendoskåp och så de nya Barkermaskinerna. Detta var början på Aristide Cavaillé-Colls lysande bana som orgelbyggaren på modet i Frankrike. Efter detta fick han nästan alla betydande nybyggnationer och restaureringar: Madeleine, Sainte-Clotilde, Saint-Sulpice, Notre Dame och sålunda gav han de franska tonsättarna moderna instrument som motsvarade deras klangliga önskemål. Franck, Widor, Saint-Saëns, Fauré och Vierne, alla ville de ha Cavaillé-Colls instrument. Ingen orgel efter 1841 blev som förr

Det var Saint Denis organist Pierre Pincemaille som berättade orgelns spännande historia för oss. När orgeln invigdes i september 1841 var såväl Chopin som Berlioz närvarande. Den nya orgeln hade 69 stämmor i 4 verk på 3 manualer, sammanlagt 4200 pipor. Vid sekelskiftet 1900 företog orgelbyggaren Charles Mutin en renovering av orgeln. Han såg framför allt över mekaniken, pipverket rörde han inte. På 1960 slutade orgeln mer eller mindre att fungera och på 1970-talet blev orgeln stum. Man saknade organist. 1983 bestämde man sig ånyo för att restaurera orgeln och att få den i spelbart skick och i oktober 1987 var orgeln färdig att återinvigas. I dag har orgeln fem manualer och 70 stämmor. Efter en tävling 1987 utsågs Pierre Pincemaille till kyrkans organist. Han är känd för att vara en utomordentlig improvisatör och det visade han genom en rasande grann improvisation över Victimae Paschali. En mycket passande avslutning på fem dagars oförglömlig samvaro med dessa fantastiska franska orglar.

Franska orglar på nätet
För den som vill fördjupa sig i den franska orgelkonsten finns det mycket att hämta på nätet. Här följer en liten sammanställning av några franska orgelsajter, där det finns mycket information att hämta om fransk orgelkonst, organister och instrument.

En allmän källa till kunskap om franska orglar är till exempel Orgues en France på

http://infopuq.uquebec.ca/~uss1010/orgues/orguef.html.

Här på denna kanadensiska hemsida från universitetet i Quebec finns historik, bilder, dispositioner och litteraturhänvisningar. Ofta också tips på inspelningar på CD. Jag kunde räkna till hela 75 orglar i Paris, dock kunde jag inte hitta orgeln i Église du Saint-Esprit. Den fanns dock på kyrkans hemsida:

http://www.st-esprit.org/orgue.php

samt på Hampus Lindwalls hemsida:

http://www.hampuslindwall.com/hampus_swedish.html.

En annan bra sajt vad det gäller orglar i Paris är Les Orgues de Paris på

http://orgue.free.fr/paris.html.

Den visar dispositioner till (nästan?) alla Paris orglar uppställda efter de 20 arrondissementen. En del bjuder också på bilder på instrumenten och en eller annan länk vidare till andra sidor med respektive instrument.
Berömda Parisorglar kan man också hitta på andra håll. Till exempel Notre Dame på orgelsajten ABéCéDaire de l'orgue:

http://perso.orange.fr/organ-au-logis/Pages/Abecedaire/ParisNDP.htm

Eller också på Notre Dames egen hemsida:

http://www.cathedraledeparis.com/FR/B24.asp

Det mesta om orgeln i Saint Sulpice, på såväl franska som engelska, hittar man på:

http://www.stsulpice.com/,

där man förutom den sedvanliga historiken, dispositionerna och bilder också bland annat kan läsa samtida beskrivningar hur det gick till när Charles Marie Widor i april 1932, 88 år gammal, spelade in sina 78 varvsskivor för franska HMV. Vidare hittar man en så gott som fullständig diskografi över samtliga inspelningar som gjorts på orgeln i Saint Sulpice.

Om den berömde franske orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll hittar man alla uppgifter på föreningen Aristide Cavaillé-Colls hemsida

http://www.cavaille-coll.com/.

Här finns en förteckning över hans samtliga orglar med länkar till många av instrumenten, samt en sökbar databas på både franska och engelska över alla hans instrument. Men det finns ytterligare en hemsida med mycket matnyttigt om Aristide Cavaillé-Coll, hans liv, familj och verksamhet och dessutom ett rikligt bildmaterial på både franska och engelska på

http://www.culture.gouv.fr/culture/cavaille-coll/en/index.html

Om Aristide Cavaillé-Colls första orgel, den i Saint Denisbasilikan, kan man läsa på organisten Pierre Pincemailles hemsida:

http://www.pierrepincemaille.com/.

Här finns också både bilder och disposition på orgeln. Om orgeln i Notre Dame d´Auteuil finns det mesta att läsa på

http://orgue.auteuil.free.fr/

där finns många bilder, historik och diskografi över orgeln.
Om orgeln i Notre Dame de Vertus kan man läsa (på franska) på

http://perso.orange.fr/organ-au-logis/Pages/Abecedaire/Aubervilliers.htm

Ett rikt bildmaterial från kyrkan Saint-Antoine-des-Quinze-Vingt och dess orglar finns på kyrkans hemsida:

http://www.saqv.fr/

Och slutligen en samlande fransk portal med information om både franska orglar, orgelbyggare, orgeltonsättare och organister med mera är

http://www.orguefrance.org/

Denna informativa sajt verkar dock inte helt uppdaterad. Konsertlistan slutar till exempel med december 2004. Fast å andra sidan hittar man länkar till det mest som har med orgel att göra.

Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut






Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen
Skicka insändare



Svenska Orgelsällskapet




Textalk

Det danske orgelselskab

Svenska Orgelsällskapets hemsida
Ansvarig utgivare:   Jan Cedmark
Webmaster:   Anders Gustavsson
Redaktion:   Anders Gustavsson