Glädjande nog har jag fått ett långt och uttömmande svar från Hans Riben, 1: e intendent på Musikmuseet i Stockholm. Ett omgående svar på min fråga fick jag även från Dag Edholm, som vågade tidsbestämma instrumentet till åren 1890 fram till 1900-talets början och att det sannolikt har byggts i Sverige och då kanske av någon lokal mindre byggare eftersom firmaskylt saknas.

Hans Riben menar i sitt svar att instrumentet ser så väldigt professionellt ut, varför det troligen rör sig om ett fabrikstillverkat instrument. Bl.a. pekar han på att man sällan eller aldrig finner ett så pass stort antal andrag, 12 st., på ett hemmabygge. Vidare kräver de rika utsirningarna en maskinell utrustning som en vanlig möbelsnickare knappast har tillgång till.

Det slutgiltiga beviset för instrumentets ursprung kommer Hans Riben med när han bifogar en bild hämtad ur Rålins katalog från 1894. Bilden visar ”Salongsorgel N: o 50” och är tillverkad av A. G. Rålins Orgelfabrik, Åmål.

Utrustad med ficklampa och förstoringsglas har jag krupit runt orgeln (jag fortsätter att säga orgel – kunde Rålin kan jag – även om instrumentet rätteligen bör kallas harmonium) och jämfört med bilden ur Rålins katalog från 1894. Allt stämmer! Måtten är exakt de som visas på bilden. Varenda svarvning, snirkling, fasning och krusidull på orgel och bild är identiskt lika. Så visst är det ”Salongsorgel N: o 50” byggd av Rålins i Åmål runt förra sekelskiftet!

Men varför är inte Annas orgel signerad av byggaren? Hans Riben tror att harmoniet med all säkerhet har varit signerat som nytt. Eller som han uttrycker det: ”Ett så oblygt instrument kan knappast ha haft en blygsam upphovsman!” Även det mysteriet verkar ha lösts. Med skarpt ljus och förstoringsglas kan jag skönja några knappnålsstora skador i namnlistens svarta färgskikt där guldfärg från ett gammalt tillverkarnamn framträder. Instrumentet är således signerat vid tiden för tillverkning. Men varför har listen ommålats? Hans Riben menar att det inte är troligt att texten på namnlisten skulle ha blivit bortnött när instrumentet i övrigt är i så gott skick. Även hårt slitna instrument brukar ha tillverkarnamnet i behåll. Återstår då min misstanke, som även stöds av Hans Riben, att namnet Rålin från lilla Åmål övermålats för att det inte varit fint nog i storstadens burgna societetssalong, när omgivningen briljerade med amerikanska reed organs med namn som Mason & Hamlin, Stirling eller Packard.

Tack för all hjälp, i synnerhet då Hans Ribens, utan den hade jag fortfarande famlat i mörkret. Nu tycker jag att jag med fog kan påstå att Annas orgel är en ”Rålinare” från förra sekelskiftet.

Sigurd Axelsson
Landskrona