Kungliga Musikhögskolans orgelklass i London

Den första visningen var vid Bloomsbury Central Baptist Church där organisten Philip Luke demonstrerade den 3-manualiga orgeln för oss. Ett starkt välklingande instrument med en pedalstämma Polyphone som för oss var helt obekant. På grund av platsbrist har man låtit en liggande pipa, som kan producera flera toner, fungera som substitut för en 32’.

På eftermiddagen begav vi oss till St Pauls Cathedral och resans första Evensong!
Inställda på att under resans gång endast lyssna till engelsk musik får vi överraskande nog höra Marcel Duprés Preludium och fuga i g-moll som postludium. .  

Söndagen 23 september besökte vi högmässan i St Mary’s Rotherhithe för att lyssna till den historiska orgeln byggd av John Byfield 1764. Vår grupp kyrkomusikerstudenter höjde besöksantalet rätt så markant, vilket verkade glädja församlingen. Vår skönsång kan ju givetvis varit bidragande till glädjen, dock förhindrade den kraftiga rökelsen många av oss att sjunga vackert hela tiden. Vi var efter gudstjänsten inbjudna till orgelläktaren för att höra mer av orgeln. Innan det skulle vi såklart dricka te och äta kakor då jag kom att tala med en skidintresserad herre vars favoritresmål var Åre.
Väl uppe på orgelläktaren demonstrerade organisten Alan John Philips orgeln samt en imponerande stor samling Volontary’s, av vilka han spelade dom flesta.

Senare på dagen hade vi ett möte många av oss såg fram emot; Christopher Bowers Broadbent, organisten i West London Synagogue. Han deklamerade rätt tidigt att han inte hade all tid i världen för oss, ett beställningsverk förhindrade honom detta. Det visade sig att han trots allt ville viga ca 2 timmar av sin tid åt oss. Han höll en kort demonstration av orgeln byggd av Gray & Davidson (1870) och Harrison & Harrison (1908). Sedan hade vi tid att provspela, vilket i det närmaste alla studenter hann göra.
I närheten av synagogan finns den pub där Londons svenskar gärna uppehåller sig om söndagskvällarna: Duke of Kendal. Vi skulle då självklart också vara där. Söndagsstek och en pint inmundigas för att sedan delta i allsången. En uppstyrd sådan. Vid pianot, som trakteras av dam med en elegant slängbas, sitter dom människor som sjunger solopartierna i de gamla engelska slagdängorna. I puben blir då knäpptyst tills refrängen kommer åter och alla får sjunga.

Morgonen därefter besökte vi St Paul’s Knightsbridge. Organisten Stephen Farr demonstrerade där Willis-orgeln från 1888 spelandes en transkription av Richard Wagners Siegfried Idyll.
Vi fick såklart möjlighet att provspela orgeln efter det. Här släpptes då rekommendationen av engelsk repertoar av upproriska studenter och musik av Messiaen tillika Duruflé smög sig in.

En kort lunch och sedan vidare mot vår nästa punkt på listan: The London Oratory och Walker/Downes orgel från 1954. Organisten Matthew Martin improviserade för att visa orgelns kapacitet och därefter gavs möjlighet att provspela instrumentet.

Dagens sista punkt var Evensong i Westminster Abbey. Våra reserverade platser skulle vara intagna en halvtimme innan det startade och det var nog tur, annars hade nog någon annan knyckt platserna. Många av oss var i god tid även före utsatt samling för att beundra den vackra byggnaden och givetvis se gravarna till prominenta personer såsom Georg Friedrich Händel, Isac Newton och Charles Darwin, för att nämna några.
Efter en mycket elegant Evensong hade 10-15 personer möjlighet att se spelbordet, var det sagt på grund av tidsbrist. Organ scholar Peter Holder verkade dock trolla lite med sin tid och lät alla se spelbordet i två omgångar.

Dag 4 i London bjuder oss på något annat än orgel. Alla ky-studenter var medbjudna på resan, inte bara kandidatprogrammet och Master med instrumental inriktning, utan även Master med vokal inriktning. Därför närvarade vi som passiva deltagare vid en masterclass med studenter från Royal Academy of Music och BBC singers samt deras chefdirigent David Hill. Vissa av oss fick till och med sitta på scenen, i den vackra salen på Royal Academy of Music. Vi letade febrilt efter en orgel i salen, då ett äldre porträtt tydligt visade en orgel. Istället hade man låtit banderoller med orgelpipor hänga bakom scenen. Vi som letade efter detta hade ju givetvis eftermiddagens mål i sikte: Salisbury Cathedral.
De som ville fortsätta studera repetitioner hade möjlighet att närvara vid en sådan: Beethovens Missa Solemnis med Monteverdi Choir och Orchestra Revolutionaire et Romantique under ledning av sir John Elliot Gardiner. Detta kan jag inte redogöra för då jag valde att besöka det förstnämnda.
På tåget till Salisbury satt några av mina studiekamrater och jag jämte en herre som frågade vilket språk vi talade: vi svarade givetvis svenska, varpå han undrade: ”do you know Wallander?”. Detta inbjöd till en dryg timmas lång samtalsstund med den trevliga herren, som var väldigt fascinerad över vår anledning till Londonbesöket.

Väl framme i Salisbury hade vi tid att utforska omnejderna varpå vissa drog sig direkt till katedralen, vissa spatserade runt i butiker och andra gick in i andra kyrkor för att undersöka orglarna.
Evensong var starten på vår vistelse i Salisbury Cathedral. Efter det var vi tvungna att vänta utanför katedralen en stund på grund av ett dop. Åter inne i katedralen intar vi dom sköna sittplatserna för att lyssna till en transkription av sir William Waltons Crown Imperial, och det sparades inte på tuborna. Därefter gavs möjlighet för alla att spela på den fantastiska Willis-orgeln från 1877. Bara vi lät vaktmästaren veta när vi ville bli utsläppta.

Vår sista visning för denna resa var i All Saints, Margaret Street och orgeln byggd av Harrison & Harrison 1910. Kyrkans storlek var relativt blygsam, åtminstone i jämförelse med föregående kvälls katedral. Första tanken som slår en är då att det nog inte är något stort instrument, men icke. 65 mycket starka stämmor. 1957 genomgick orgeln en restaurering för att låta med ”klassisk” (vilket inte känns helt obekant). Man valde dock vid ett senare tillfälle att återställa orgeln och försöka att återlikna originalet från 1910.
Organisten James Perkins visade instrumentet lite kort. Han verkade framförallt vara ängslig att låta oss lyssna till tuban, om vilken han fått restriktionen att i gudstjänst inte använda för mycket på grund av styrkegraden. Sedan lämnade han oss att själva provspela instrumentet, vilket kanske var lika bra. Det kliade i fingrarna på dem flesta då tuban gjorde ett mycket starkt intryck.

Kort därefter begav vi oss mot Gatwick flygplats för att sedan åter komma till Stockholm.
Okunskapen vi hade om engelskt orgelbyggeri är kanske för vissa lika nu som innan resan. Det fodrar nog ett genuint intresse för orgelbyggarkonsten för att förkovra sig i alla detaljer. Däremot tror jag att alla uppskattade gemenskapen - inte minst den med våra medföljande lärare, den vackra musiken, kulturen och staden!
Efter en resa som vi gjort känner man sig alltid fylld av energi och inspiration. Vi ser fram emot nästa resmål!