Denna historia har inget lyckligt slut, det blir inte bra till slut. Vi människor lever i en hemsk värld, de människor som finns kvar då. Vi är splittrade, nomader igen. Vi är få, och vi blir allt färre. Alla krig, all förorening, växthuseffekten och alla övriga konflikter har kommit för att hemsöka oss. Vi pratar inte om det förflutna, för ingen vet riktigt vad som hände. Man lever på det man hittar. Man lever bara för att överleva. Allt är tyst, det finns ingen särskild doft, men man känner dess närvaro. "Folkets" närvaro. Jorden, vår planet, är trasig. Fel. De människor som inte klarar av fel hamnar hos folket. "Folket" gömmer sig under snön, under det femton meter djupa snölagret som täcker hela jorden. Det forskare trodde stämmde inte. När all förorening, växthuseffekten och alla krig blev för många och för mycket blev det inte för varmt för liv, tvärtom. Alldeles för kallt. Under snön finns som sagt "folket", men där finns en sak till. En grej som får "folket" att vara ännu mer skräckinjagande. Radioaktivitet. "Folket" består av muterade människor, de är inte döda, de är något mycket värre. Men det pratar man inte om. Jag är inte ensam, jag och Lira håller ihop. Innan brukade jag, min syster och Lira hålla ihop. Men min syster försvann, och mitt enda mål i livet är att hitta henne. Lira är min hund, hon är stor och vit, och bra på att hitta föda. Jag hittade Lira djupt nere i snön en dag. Jag kan inte vara säker, men jag tror att hennes luktsinne muterades när hon låg där nere. 

Jag kommer inte ihåg något av mitt tidigare liv, mitt liv under tiden innan denna. Förmodligen var jag helt vanlig, det är jag inte nu. Fast egentligen är ingen det just nu. Vi håller oss borta från varandra, vi människor. Vi är rädda för varandra, det är summan av våra förfäders handlingar. 

Det finns elkällor på vissa ställen, men ingen använder dem. Elen är farlig och väldigt svår att behandla. Så all tillgång till kommunikation med omvärlden är i stort sett borta.  

"Folket" har bara ett mål det strävar efter, att bli fler. Jag har sett "folket" dra ned människor i snön, plötsligt sticker en hand upp ur snön, tar tag i dig och drar ned dig. Min mamma blev neddragen rakt framför mina ögon, nu är hon en del av "folket. Hon är inte min mamma längre. Man fortsätter inte att vara sig själv efter att ha blivit neddragen. Det vet jag, det vet alla. En gång var det nära att jag blev neddragen. Lira räddade mig, drog upp mig som jag en gång drog upp henne.

Det läskiga med "folket" är att det är helt tyst, skrämmande tyst. Folket kommer upp på natten, då är det sårbart. Då kan det dö. Jag och Lira har dödat några. Men de är många, och bra på att strida. 

Oftast gömmer vi oss. Lira kamoufleras bra i snön.  

Jag letar efter min syster. Hoppet om att hon lever är det enda som håller mig vid liv. Om det inte var för henne skulle jag försvinna från världen och aldrig någonsin återvända. Men jag hoppas fortfarande, och så länge jag hoppas kan jag leva.

 En gång hittade jag ett brev. Det låter konstigt, men jag tror att det var skrivet av henne. Hon har ett speciellt sätt att skriva. I det stod det att skrivaren hade begett sig västerut, för det var den enda riktningen hon kunde veta säkert att hon gick. Solen står i väst. Vi (jag och Lira) går under solen, gömmer oss under natten. Ibland stöter vi på andra människor, Lira morrar mot dem, sedan fortsätter vi gå. Vi sover då och då. Alltid på dagen, aldrig i snön, det är för riskabelt. Ibland känns det som att jag känner igen mig. Men vi fortsätter alltid att gå framåt. Går när solen visar sig, gömmer oss på natten, sover då och då. 

En gång stötte vi på en gammal gumma. Hon frågade vad jag hette, berättade att hon sett en liten flicka som likande mig. 

Hon vägrade att berätta mer, om jag inte sa mitt namn. Jag kunde inte förbise att detta var en stor möjlighet att hitta min syster. Så jag berättade mitt namn för kvinnan.

Det jag hade fruktat blev sanning. När hon fick höra mitt namn blev hon stel, liksom kall. Hennes blick hade ändrats helt plötsligt, från undrande till kylig.  

Det var inte vanligt att man berättade ens namn för främlingar, men så var mitt namn inte vilket som helst. 

Jag har aldrig berättat om min pappa, kort sagt var han anledningen till att världen blev till vad den blev, och alla visste namnen på förstörrarens familjemedlemmar. De flesta avskydde hela min familj. Men pappa dog i förändringen, så det enda sättet att hämnas skulle vara att döda antingen mig eller min syster. 

Hon verkade ha hämtat sig efter chocken. Men någonting var fel. Hennes blick hade blivit slug.  

-Vart gick flickan? 

-Flickan gick ingenstans, inte efter att jag var färdig med henne. Nu är hon långt under oss, begravd i snön. 

Nu hånlog gumman.

-Du ljuger.

Men jag förstod att hon inte ljög, jag vet när någon ljuger.

Sedan blev allt svart.