Som elev i gymnasiet, speciellt under tredje året, upplever man en stor press för vad som ska ske i framtiden. Helt ärligt hade inte jag någon aning om vad jag skulle göra året efter studenten förrän långt in på sommaren det året. Jag trodde att jag skulle börja studera vid Uppsala universitet, då jag blivit antagen till Språkvetarprogrammet. Det visade sig däremot vara ganska långt ifrån vad som verkligen hände.
Jag hade varit i kontakt med Kinesiska Ambassaden i Stockholm under våren samma år som jag skulle ta studenten, och efter att inte ha hört något från dem på ett par månader dimper plötsligt ett brev ner i min brevlåda. Det visade sig att jag hade blivit antagen till att studera kinesiska i ett år vid Fudan University, ett universitet i Shanghai. Jag hade då en månad på mig att få ihop alla papper och förbereda mig för en flytt till Kina.
Jag lyckades med det, och den 28 augusti steg jag av planet som tagit mig till Shanghai i Kina. Jag var helt vilse. Jag hade en adress till skolan, men ingen aning om hur jag faktiskt skulle ta mig dit. Efter en blandning av lyckosamma sammanträffanden och stor förvirring befann jag mig tillslut på campuset som skulle bli mitt hem i ett år framöver.
Det visade sig att rummet jag blivit tilldelad låg på sjunde våningen. Fantastisk utsikt tänkte jag då, men den lyckan var kortlivad när jag insåg att alla hus i området var 7 våningar, och dessutom saknade min byggnad hiss. Jag hade i vilket fall som helst ett eget rum, även om jag delade lägenhet med två andra studenter. Byggnaden saknade däremot inte bara hiss, utan även kök. Till en början kändes det som ett problem, men när jag insåg att maten i närområdet kostade mellan 5 och 20 kronor så var det inte längre så illa. De sju våningarna jag var tvungen att gå upp för varje dag var väl lite svårare att vänja sig vid, men efter att ha vandrat upp och ner för Vasas trappor dag in och dag
ut var jag ändå mentalt förberedd. Boendesituationen var därför inte alls så hemsk som den kändes första dagen då jag klättrade upp för alla de där trapporna med nästan 50 kg bagage.
Det var väldigt jobbigt i början, men bara genom att stå ut och kämpa vidare så blev det allt lättare att hänga med på lektionerna. Jag kunde efter ett par veckor fokusera på annat än att försöka ligga före i arbetsboken för att förstå lektionerna och jag fick därav mer tid till annat. Jag utforskade staden med vänner och träffade många excentriska människor. Det bästa med Shanghai var att det både gick att leva västerländskt och asiatsikt. En kväll kunde börja med att äta pizza, för att sedan sluta upp på ett karaokehak. Jag skapade fantastiska minnen med mina medmänniskor, samtidigt som jag fick studera det jag älskade.
När man lär sig ett språk kan man däremot inte bara läsa ur en textbok, utan eftersom jag befann mig i landet tog jag även mina chanser att resa och se mer av kulturen. Två gånger åkte jag och bodde i ett buddhistiskt tempel, en annan gång åkte jag och vandrade bland kinesiska teodlingar. Jag valde även att åka till Xi’an och se den berömda terrakottaarmén och de gamla vattenkanalerna i Suzhou. Jag använde mig av mina kunskaper i kinesiska för att ta mig fram och gjorde saker jag aldrig trott jag skulle göra, där inkluderat att spendera 21 timmar på ett tåg som enda utlänningen. Inget är dock mer givande än att uppleva kulturen i första hand på detta sätt.
Det var väldigt jobbigt i början, men bara genom att stå ut och kämpa vidare så blev det allt lättare att hänga med på lektionerna. Jag kunde efter ett par veckor fokusera på annat än att försöka ligga före i arbetsboken för att förstå lektionerna och jag fick därav mer tid till annat. Jag utforskade staden med vänner och träffade många excentriska människor. Det bästa med Shanghai var att det både gick att leva västerländskt och asiatsikt. En kväll kunde börja med att äta pizza, för att sedan sluta upp på ett karaokehak. Jag skapade fantastiska minnen med mina medmänniskor, samtidigt som jag fick studera det jag älskade.
När man lär sig ett språk kan man däremot inte bara läsa ur en textbok, utan eftersom jag befann mig i landet tog jag även mina chanser att resa och se mer av kulturen. Två gånger åkte jag och bodde i ett buddhistiskt tempel, en annan gång åkte jag och vandrade bland kinesiska teodlingar. Jag valde även att åka till Xi’an och se den berömda terrakottaarmén och de gamla vattenkanalerna i Suzhou. Jag använde mig av mina kunskaper i kinesiska för att ta mig fram och gjorde saker jag aldrig trott jag skulle göra, där inkluderat att spendera 21 timmar på ett tåg som enda utlänningen. Inget är dock mer givande än att uppleva kulturen i första hand på detta sätt.
