Det färgstarka verket

Konsten om att skriva, illustrera och konsten om att vara modigt rädd. Tove Jansson bemästrar allt. Hon målar den svartvita världen i de starkaste av färger, skriver varma historier under världskrigets kalla tid och älskar i en värld som är fylld med hat. Vindens ljumma virvlar fångar mitt solblekta hår och klipporna värmer mina ömmande fötter efter den långa resan. Ögonen fängslas av grönskan som tycks överleva på denna klippiga ö. En sagolik röst som bryter på finlandssvenska far genom mitt huvud som en betryggande och familjär värme. Den sprider sig som en löpeld genom min kropp, från tå till topp: ”Livet är ändå bra förtrollande”. Det välkända barnbokscitatet lämnar mig leendes när jag inser vem den barnkära och lugna rösten tillhör. Jag släpper blicken endast för att några blotta sekunder senare fängslas på nytt. Denna gång av en kvinna som utstrålar mod, ödmjukhet och fantasi. Framför mig sitter hon – kvinnan som kan trolla likväl med ord som illustrationer – Tove Jansson. Förtrollad, förstummad och förundrad fångar jag hennes blick, och hon min. Hon sitter på en ensam gräsplätt, omringad av nyplockade blommor, en flaska hemmagjord hallonsaft och vågorna skvalpar lugnande i bakgrunden. Det hinner slå mig att hon lyckats måla in sig själv som i en tavla. En tavla som väcker alla sinnen i kroppen. Det var då jag förstod vilken extraordinär konstnär hon är och varför hon håller denna klippiga ö så kär. Där är den igen - Den lugna och varma rösten, som bryter på finlandssvenska. Den här gången ropar rösten mig till den idylliska platsen som fängslat mina ögon. Steg för steg förflyttas jag från verkligheten in i hennes tavla där berättelser har skapats.

Konsten – Den sjätte familjemedlemmen

Trots augustis stilla och värmande väder, kom hon till världen mitt i en storm. En knapp vecka efter första världskrigets startskott, föddes Tove Jansson, den nionde augusti 1914. Det var en orolig tid, berättar Tove, men konstateljéns fyra väggar och tak skyddade henne från världens oroligheter. Ateljén var därför inte bara ett hus eller hem, utan den närvarande konsten blev som en betryggande familjemedlem. Hon ler när hon tänker tillbaka på de tidiga barndomsåren i hemmet och säger: ”Jag tyckte gräsligt synd om kamrater som bodde i salonger, och inte hade möjligheten att bo i det enda riktiga hemmet – en ateljé”. Här växte hon upp med två bröder, mamma Signe Hammarsten Jansson, även kallad ”Ham”, och pappa Viktor Jansson, mer känd som ”Faffan”. Tove beskriver de senare barndomsåren som något turbulenta. Mestadels på grund av relationen till Faffan och hans personlighetsförändring som kom efter hans tjänstgöring i kriget. Relationen var komplex eftersom han var hennes största förebild, samtidigt som han var den som var svårast att komma överens med. Den äventyrslystna Faffan hade katastrofidéer och kunde väcka barnen mitt i nattens mörka storm, för att ta med dem ut på havets skyhöga vågor. Konsten blev således den sjätte, och trygga, familjemedlemmen som Tove alltid vände sig till. Hon slår ner blicken på filten, väljer omsorgsfullt tre blommor: blåklint, prästkrage och rödklöver, för att börja binda till en midsommarkrans. Jag förtrollas, förstummas och förundras ännu en gång av denna modiga kvinna som sitter framför mig. Det märks att berättande är hennes styrka och för att lägga band på min iver, tar jag likaså upp tre blommor och följer hennes rörelser. ”Är det någon konst att vara modig om man inte är rädd?”. Hon citerade sina egna ord, från Muminpappans memoarer (1950). Orden som präglat hennes liv och var en primär anledning till att hon klättrade omkring på hustak i ungdomen och sökte spänning som vuxen, även utan sin barndomshjälte. Faffan var en av hennes största influenser och planterade tidigt ett frö som blommade ut i en äventyrslysten konstnärinna som ständigt var på jakt efter nya berättelser.

Flykten till Mumindalen

Det första utlandsäventyret hade slutdestinationen Stockholm, eller kanske ska man titulera det som en början i stället för slut? Redan som 15-åring, fick hon sluta skolan för att följa sina barndomsdrömmar och börja studera konst. Ångbåten som bar av västerut, var begynnelsen av muminvärlden och sagan som skulle komma att bli uppskattad världen över av unga som gamla. Tove berättar att hon bodde hos sin morbror och hade för vana att smyga ner till skafferiet om natten för att hitta en munsbit. Hon brukade då bli varnad för mumintrollen som bodde i skafferiet, eftersom de skulle skrämma henne om hon fortsatte äta upp deras mat. Hon tittar upp från den halvfärdiga midsommarkransen med ett leende bredare än Finska viken som omfamnade ön vi befann oss på. Leendet lockade fram hennes skrattrynkor kring ögonen som måste ha format sig på äldre dagar, och det kära minnet fick henne nästan att sätta hallonsaften i halsen. Plötsligt fastande hon med blicken långt bort i fjärran och leendet började långsamt försvinna när hon fortsatte berättelsen… Tove Jansson kallar krigsåren 1939–1944 för de ”förlorade åren” och berättar att hon hade tappat färgen. Alla hennes manliga kollegor, vänner och släktingar skickades till fronten. Tidvis klarade hon inte ens av att måla, men när färgerna slocknade för henne, väcktes något annat till liv; lusten att börja en berättelse med ”Det var en gång”. Det var där och då mumintrollen skrevs till liv. Penseln målade, pennan glödde och hjärtat värmdes. När hon inte skapade var hjärtat kallt av skräck och tillflykten till Mumindalen blev alltmer betydelsefull. Berättelserna speglar oron för segregering och integrering. Budskapet blev därmed att alla hade en plats i muminvärlden, oavsett om du luktade illa som lilla Stinky eller var argsint som lilla My. Jag sträckte mig efter ännu en prästkrage att fästa i blomsterkransen och tänkte på raden: ”Mumintrollet blundade och tänkte: vad folk är olika”. Nu förstod jag varför sagan känns så verklig.

Den hemliga skatten

Tavlan, som det kändes som om vi satt i, var snart färdigmålad men den sista detaljen, som skulle göra den komplett, saknades fortfarande. De vana fingerrörelserna hade snart bundit ihop en hel blomsterkrans och därmed var det också dags för berättelsens dramaturgiska klimax – kärleken. Men den här gången varken till mumintrollen eller konsten. Jag satt som på nålar och sträckte mig efter hallonsaften för att, i ett tafatt försök, svälja ivern. Det sken om henne när namnet Viveca Bandler formades på hennes läppar. Den förbjudna kärleken som målade hennes vardag i färger, starkare än aldrig förr. Finlands konservativa samhälle var ingen lätt plats att leva på om man var homosexuell. Tove och Viveca gömde förhållandet så gott de kunde genom att skicka hemliga brev med olika avsändaradresser. Hon berättar att det tärde på henne att gömma sina känslor, särskilt eftersom det var en sådan stor del av henne att ge utlopp för sina tankar och känslor genom berättande bilder och texter. Som den listiga konstnärssjälen hon var lyckades hon ändå berätta lite av sin berättelse genom mumintrollen. I tredje muminboken, Trollkarlens hatt, letar sig något av Viveca och Tove in när karaktärerna Vifslan och Tofslan är de enda som förstår varandra genom ett eget språk. De bär även på en kappsäck där de gömmer en stor hemlighet. Kappsäcken blev dock för tung att bära och kärleksparet beslutade sig att fortsätta som väninnor. Något som egentligen var så enkelt och färggrant blev för komplext i en svartvit värld. I stället för att ”komma ut ur garderoben” fick hon därför kliva in genom en annan – portalen till Mumindalen. ”En ny port mot det otroliga, det möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har någonting emot det”. Så lyder muminboken, och jag förstår nu att det var i sagan som hon kunde vara sig själv, till fullo. Hon tittar upp från sitt handarbete, drar på mungiporna en aning och säger: ”Jag har inte ångrat mig hela livet, att vi inte kämpade, bara halva”. En ensam tår trängde sig genom ögonvrån och förenades med blommornas längtan efter vatten. Där var den. Den sista färgen som målades på tavlan vi satt i – Det sista penseldraget, den sista droppen hallonsaft, det sista ordet på berättelsen, den sista blomman som band ihop hela kransen. Det var komplett. Kransarna satt nu i våra hår, som kronan på verket, för Tove Jansson var verkligen ett verk i sig, och ett färgstarkt sådant.

Lisa Bogren S3C