Det tog mig sex år att inse att ett sådant invecklat problem inte låg hos mig att fixas. Det tog för mig sex år att inse att det inte varit jag som burit på brister, det var skolan. Under dessa sex, långa och oerhört känslomässigt laddade år, har jag försökt att passa in i ett system, ett system som i längden skulle komma att bryta ned mig totalt.
”Det är bara att gilla läget”
”Jag lovar dig, det kommer bara bli jobbigare”, ”det är sådant du måste lära dig att hantera”, ”det här kommer förbereda dig bra” är uttalanden jag ständigt fått höra tillbaka när jag uttryckt mitt missnöje över den skolsituation jag befunnit mig i. Jag har fått lära mig i takt med att mina uttalanden blivit nedtonade att jag måste vara tyst, ”det är bara att gilla läget”. De vuxna runt omkring mig har manipulerat mig till att inse att det jag känner inombords inte är prioriterat, jag har fått lära mig att jag vinner mer på att fortsätta anpassa mig in i det destruktiva systemet vi kallar skola. I samma veva som jag tvingades fortsätta som vanligt märkte jag snabbt av hur mitt mående ändrades. Jag drabbades av ångestfyllda tvångstankar, jag isolerade mig från mina vänner och familj, mina muskler började ömma, min andning blev mer ytlig, magbesvären blev till vardag samtidigt som jag drabbades av en ätstörning som jag inser i efterhand kunde tagit mitt liv. Så säg mig, är ni stolt över det ni har åstadkommit? Att förvandla tusen av elever till robotar, finner ni det kul på något sätt?
Varför ska man vänja sig?
Varför ska jag som elev behöva acceptera? Varför ska jag anpassa mig? Varför ska JAG ändra MIG? Varför ska jag behöva se på när jag ser exakt samma sak hända mina vänner? Varför ska det här vara en del av att bli vuxen? Ändå uppskattar jag den hjälp och tröst jag får. Jag har kommit i kontakt med vuxna som jag vet bryr sig och som lika som jag, inser att en förändring är det enda alternativet. Dock finns det människor som fortfarande tror att lösningen på allas försämrade välmående är att vi som elever måste sänka kraven på oss själva. Jag kan inte göra något annat än att sucka, vilken dubbelmoral! Det än en fin tanke, absolut. Människan som uttalar sig försöker ju i alla fall visa att den bryr sig, dock verkar den inte ha någon som helst översikt kring situationen.
Vi lever i ett prestationssamhälle
För sanningen är att vi lever i ett samhälle baserat på prestationer, det har vi gjort i urminnes tider. Om jag av förmodan skulle ta åt mig av vad personen sa, alltså att sänka kraven på mig själv (vilket också är en väldigt komplicerad process som tar åratal) skulle jag inte vara där jag är idag, jag skulle exempelvis aldrig skriva den här artikeln eftersom jag troligtvis inte skulle kommit in på det program, eller den skola jag idag går på. Jag skulle aldrig heller komma in på en vettig högskoleutbildning. Jag skulle fått levt med tanken att mina drömmar alltid skulle förbli drömmar. Jag har fått stått ut med tanken att jag är tvungen att pressa mig själv till det ultimata för att komma någonstans här i världen, i ett skolsystem som skulle komma att bidra till mer skada än hjälp. Jag har lärt mig under mina 17, snart 18 år på jorden att jag inte kommer komma någonstans om jag inte lär mig HUR jag ska prestera. Jag har lärt mig att leva som en robot inuti i en fabrik, följa instruktioner om hur jag ska tillverka den bestämda produkten. Men om jag som robot en dag av förmodan skulle vara i obalans, skulle det ändå påverka mitt slutgiltiga resultat, oavsett hur många andra dagar jag gjort bra ifrån mig. Visst låter det knäppt? Sorligt nog är det den verkliga sanningen. Människorna som har skapat skolsystemet använde sig nog inte av min metaforiska avbild med robotar och fabriker, utan med mer formella och ickepersonliga termer. Dock, när man väl kommer till kritan bär det ändå på exakt samma innebörd. Vi är robotar inuti fabriker, oavsett hur förskräckligt det än låter.
