Årgång 11
Lördagen den 18 november 2017 - klockan 20:26
« Föreg. Nästa »


Ett, två, tre (Novell 2)


2010-10-10

Mobilen ringer, klockan är 07:03. vi vaknar, tar tag i mobilen, stänger av väckarklockan och lägger sedan tillbaka den på bordet exakt tre centimeter från kanten. Tittar upp i rummet och låter ögonen vänja sig mot ljuset i 33 sekunder. På väggarna hänger det tre tavlor. Ett kritvitt ansikte på den vänstra, ett kolsvart ansikte på den högra och ett grått ansikte på den mittersta. I bokhyllan ligger pappas gamla revolver. En Smith & Wesson av modellen 39. Pappa hade den alltid laddad, jag förstod aldrig riktigt varför han hade det, men jag hade av nostalgiskäl aldrig tagit ur patronerna.
Röra dörren tre gånger, en, två, tre… okej, frukost: Flingor, mjölk, sylt, tre skivor mellangrovt bröd, smör, ost. Flingorna måste fylla upp 50 % av skålen, varken mer eller mindre. Din idiot! Okej, nu gick det bättre. vi sätter oss ner, andas, går upp igen och tar en sked sylt. Alltid en sked. Nu väntar mjölken, det svåraste av allt. Det gäller att lyckas hälla i så pass mycket att det nästan täcker flingorna. Om det är för lite blir det torrt, är det för mycket blir det blaskigt, det måste vara rätt. Tack och lov, det blev bra.
Tre skivor mellangrovt bröd med smör och tre skivor ost på varje. Smöret är också en utmaning, det ska bres över mackan i tre drag, sedan ska det vara klart. Det är svårt, för man måste kunna göra långa drag med smörkniven. Det gick bra idag, tack och lov, jag hatar att se dig slänga bort bröd som är felbrett.
Nu ska vi äta, vi är klara efter exakt 13 minuter och 33 sekunder. Efter frukost är det dags att duscha. Vattnet måste vara 39 grader. Efter att ha spolat av oss i 3 minuter och 18 sekunder är det dags för tvål. Det ska ta 30 sekunder att tvåla in oss, sedan ska vi spola oss i 3 minuter och 18 sekunder. Allt som allt är duschen färdig efter 7 minuter och 6 sekunder. Att klä på oss ska ta halva den tiden, det vill säga 3 minuter och 33 sekunder. Kläderna har lagts fram dagen innan och består av en vit skjorta med korta ärmar, ett par svartgråa kostymbyxor, fast de är mer gråa än svarta. Försäljaren som sålde dem sade att de var svarta, men jag har alltid tyckt att de är mer gråa. Ungefär som det där glasögonfodralet pappa alltid hade på sitt skrivbord hemma.
Nu, kronan på verket: Slipsen. En mörkblå slips med tre ljusare blåa ränder som löper parallellt i mitten. Den ska knytas under de sista 30 sekunderna av påklädningen.
Du ser skitsnygg ut! Nu kan du gå.
Vi sätter oss ner och knyter våra skor, ett par svarta blanka skor av märket Rockport i storlek 43. Min mamma har alltid sagt att jag inte borde ha storlek 43, utan 45 men jag tycker att de här sitter bättre än alla andra skor. Visst, de gör lite ont ibland, men sådant får man ta om man vill gå bekvämt.
Vi går till jobbet, det är bistert och kulet ute. Snön smälter lite överallt och några fåglar kvittrar diskret i trädtopparna. Vi går ner för gatan och ser hur folket som vi möter ger oss konstiga blickar. En man runt 20 år går förbi.
− Såg du hur han tittade på dig? Han ville slå ner dig utan anledning. Såg du inte det?
− Nej, jag tyckte inte att han såg så hotfull ut, faktiskt.
− Är du dum i huvudet?! Han hatade dig!
− Jo, kanske…
− Har du inte fattat det efter 33 år? Alla som bär gröna jackor hatar dig.
− Jo, det borde jag göra, antar jag.
Tre fönster… tre duvor…
Ett övergångsställe, går på tre av de vita strecken, går sedan åt vänster och går bredvid övergångsstället.
Vi fortsätter att gå längs gatan och vi känner hur glädjen sprider sig i kroppen. 81 stycken paket som lastas in i en butik! Det är så underbart, , . Det är inte ofta man ser sådant när man går till jobbet en vanlig morgon.
Vi går på bussen och betalar chauffören och sätter oss på tredje raden till vänster, som alltid. Bussen lämnar hållplatsen och kör genom staden. Hus, skyltar och människor flyger förbi när fordonet rullar genom gatorna.
Bussen stannar, vi går ut och går mot kontoret. Skylten med företagets logo stirrar en i ansiktet .
Vi går in i receptionen. Skrivbordet är det tredje till vänster efter att man går in i rummet.
Då går han förbi, Jakob Hellgren, killen som jobbar med reklam. Han har på sig sin hemska, röda slips och sina två pärmar. Jag hatar honom och hans TVÅ pärmar. Han går förbi och tittar på oss, hans hemska ögon stirrar på oss, det känns som en evighet. Han har alltid hatat oss, han har aldrig sagt något, men vi har alltid vetat det på något sätt.
Vi går och sätter oss vid skrivbordet och tar upp sakerna som behövs.Tre pennor, tre mappar, tre suddgummin, tre… Nu kommer han hit, Jakob. Vad vill han?!
Han ställer sig vid vårt skrivbord, jag tittar på hans röda, hemska slips. Färgen skär in i mina ögon och det känns som små insekter kryper runt i huvudet, snabbt och hänsynslöst…
Jag ser att han pratar, men vi lyssnar inte. Jag kan inte sluta tänka på den där skärande färgen och krypandet i mitt huvud.
Han går tillbaka till sitt skrivbord och sätter sig. Fortfarande susar tankarna om den röda färgen runt i huvudet. Vänta lite, tänk om han gjorde så för att vara elak mot oss? Bara gå fram till mig och röra på munnen utan att prata? Bara för att se mig plågas av den röda färgen? Vilket as!
Jag sätter mig tillrätta och börjar jobba med dagens uppgifter. Siffror fyller huvudet och tankarna om Jakob glöms bort.
Lunch: Tre lådor med olika innehåll. I den första, sallad. I den andra, tre köttbitar i sås och tre potatisar. I den tredje, en banan, ett äpple och en apelsin. 11 minuter ägnas åt varje låda. Efter 33 minuter är lunchen slut.
Nu kommer han förbi igen, Jakob.
Han håller i sina två pärmar och går hastigt mot mig. Han snubblar och jag får hans pärmar på mig. Jag känner hur den röda färgen kliar i huvudet, jag vrider mig i plågor från hans pärmar. Jag får panik och springer ut genom dörren och springer in på den tredje toaletten till vänster. Jag sätter mig på toalettlocket och andas ut.
− Det där var hemskt! Hur kan du tillåta något sådant att äga rum utan att ifrågasätta varför han gjorde det? Förstår du inte att han gjorde det med flit? säger han.
− Varför skulle han göra något sådant mot oss?
− För att han hatar oss.
− Men varför hatar han oss?
− För att han är en sjuk människa, han hatar oss utan någon speciell anledning. Men, han är inte klar än. Han tänker med största sannolikhet gå ännu längre med det här.
− Vad menar du?
− Vi måste hålla ögonen på honom, annars vet man aldrig vad som kan hända. Jag går tillbaka och sätter mig vid skrivbordet. Jakob är borta och vi fortsätter arbeta. Jag kan inte koncentrera mig, han talar allt för högljutt för att jag ska kunna jobba bra.
− Fattar du inte?! Du måste göra något mot honom!
− Nej, tänk om det bara var en olycka?
− Du är ju dum i huvudet! Vi måste göra något mot honom, annars gör han något mer mot oss!
Jag sätter mig tillrätta och försöker fokusera mig på mina uppgifter men Han slutar inte tala om Jakob. Jag får nog och blir riktigt arg.Håll Käften!skriker jag, varpå allas blickar riktas mot mig. Det blir obekvämt tyst på kontoret och jag ser hur min chef, Anders vinkar in mig på sitt kontor. När jag vandrar genom rummet försöker jag ignorera Hans röst och vill verka oberörd, trots att alla tittar på mig. Inne på Anders kontor finns det tyvärr bara två stolar så jag tvingas sätta mig i den till vänster. Jag försöker lyssna på vad Anders har att säga men har svårt att förstå orden då Han hela tiden kämpar för att vara den som hörs mest.
− Vi tar upp en stol och slänger den i Anders huvud!!
− Vi säger som det är, att Jakob hatar oss och är en ond person!!
− Vi hoppar ner under bordet och biter honom i benet!! Skulle inte det vara skitkul? Jag anstränger mig för att höra vad Anders pratar om och lyckas förstå att jag borde gå hem för dagen och vila lite grann.
Vi går ut ur Anders kontor och in den större delen av kontoret. De flesta tittar diskret, men vänder tvärt blicken åt annat håll när de möter vår blick. Det är en allmänt obekväm stämning i rummet men vi går relativt långsamt mot skrivbordet och samlar ihop våra saker. Stänger av datorn, lägger pappren i pärmarna, sätter på oss jackan och går ut.
Väl hemma går vi in i vardagsrummet och sätter oss ner i fåtöljen i svart läder, kall, men mjuk. Det är mörkt i rummet och det känns som att väggarna drar ihop sig på något sätt.
− Du måste förstå, jag vill ju hjälpa oss. Han ska inte få göra något mer mot oss, säger Han.
− Men Tänk om han inte tänker göra något mer?
− Det tänker han, tro mig. Du har sett hur han ser på oss. Han planerar något stort.
− Vad menar du?
− Du har väl sett att han har en grön jacka?
− Jo, visserligen, men är du helt säker på att han verkligen vill göra något mer mot oss?
− Jag är övertygad om att det som hände på kontoret idag bara var början. Han tänker skada oss.
− Nej! Det kan inte vara sant!
− Tro mig, det är så. Jag tror att han tänker skada oss allvarligt. Vi måste vara på vår vakt.
Jag går till köket och gör tre mackor. Tre drag med kniven, tre skivor ost…
Jag hör hur ytterdörren slås igen, jag rycker till, vänder mig om och säger:Hallå? Är det någon där?Inget svar.Hallå?säger jag igen, lite högre. Jag går mot dörren och öppnar den. Ingen där. Jag går tillbaka till köket och fortsätter att äta. Jag hör snabba fotsteg bakom mig. Jag hoppar ur stolen och vänder mig om. Ingen där. Nu börjar jag bli riktigt rädd. Varför hör jag det här? Är det någon här?Kom fram! Sluta gömma dig, jag vet att du är där!Inget händer. Plötsligt slår det mig,Jakob! Det måste vara han!Jag börjar leta febrilt efter någon, men hittar ingenting.Han måste vara där, jag hörde ju honom.
− Vad var det jag sa? hör jag en röst säga.
− Va? Vem? Var?
− Det är ju jag din idiot, vem annars?
− Tack och lov, du skrämde mig verkligen där.
− Det förstår jag väl, du hörde ju hur han tassade omkring.
− Det var han, alltså?
− Det är väl klart, jag sa ju att han skulle göra något mer.
− Är han borta nu då?
− Ja då, det är lugnt nu, men han kommer nog tillbaka snart.
− Tror du verkligen det?
− Ja, men vi gör så här: Vi barrikaderar dörren och gömmer oss längs in i sovrummet, om han kommer in kommer han inte att hitta oss.
Vi börjar sätta stolar och bord framför dörren. Nu ska han inte få komma in.
Efter att ha flyttat bord, stolar och diverse tunga saker och satt dem framför dörren går vi och lägger oss längst in i hörnet i sovrummet med ett brännbollsträ i händerna.Nu ska han inte hitta oss.
Vi väntar, väntar, väntar, men Jakob kommer inte.
Jag hör tassande steg runt i lägenheten. Det måste vara Jakob, det kan inte vara någon annan. Stegen närmar sig dörren, men de stannar precis utanför. Jag hör hur mitt hjärta bankar i bröstet på mig. Som en slägga slår det mot bröstkorgen. Nu är han nära, vad tänker han göra? Ingenting händer, jag väntar. Efter en timme får jag nog, nu gör jag något. Jag går långsamt mot dörren.
− Vad ska du göra? säger Han.
− Jag måste kolla om han är där.
− Men tänk om han är där?
− Men vi har ju inte hört något på jätte länge, han borde vara borta vid det här laget.
− Okej, men vi tittar väl då. Vi kikar genom nyckelhålet och ser att ingen står där, i alla fall inte utanför dörren. Fast, han kan ju vara i köket eller i vardagsrummet.
− Ska vi gå ut? Säger jag.
− Aldrig! Tänk om han är ute i lägenheten?
− Du har rätt, vi stannar här.
Timmarna går och vi somnar slutligen någon gång på morgonkvisten. Vi vaknar med ett ryck kl. 09:33 med brännbollsträet fastkilat i händerna. Vi sätter oss upp i sängen.
− Tror du att han är kvar? säger jag.
− Jag är inte säker, men det är inte omöjligt, säger han. Jag tycker vi ska ta det säkra före det osäkra. Vi klättrar ut genom fönstret och går in genom ytterdörren. Det är han inte beredd på.
− Sant, det låter bra, så gör vi!
Tanken är bra, eftersom han aldrig kommer hinna förbereda sig för att vi skulle komma in genom ytterdörren och attackera honom. Vi har dock ett problem, vi bor på tredje våningen. Det kommer bli svårt att klättra ner, men det här handlar om livet. Vi öppnar försiktigt fönstret och sätter ut ena foten. Vi sätter oss grensle över fönsterbrädan och sträcker oss efter stupröret. Det blåser kallt och vinden letar sig in i kläderna och stryker sig obarmhärtigt över kroppen. Höjden är skrämmande och bilderna över tänkbara scenarion som skulle kunna utvecklas spelas upp i huvudet. De spinkiga, långa fingrarna greppar tag i det svarta röret och vi börjar dra oss ut ur fönstret. Allteftersom vi kommer närmre röret börjar vi leta efter någonstans att sätta foten. En utbuktning eller hål av något slag skulle hjälpa oss väldigt mycket, men det enda som finns är de små mellanrummen mellan tegelstenarna i väggen. Nu är båda fötterna utanför och vi håller i oss i det kalla stupröret men fötterna inkilade mellan tegelstenarna. Fingrarna glider långsamt nerför stupröret ett par centimeter och högerfoten letar febrilt efter någonstans att sättas. Svetten rinner ner för pannan samtidigt som kylan biter sig fast i huden. Efter fem minuter är vi nere vid marken och vi är helt slutkörda efter den påfrestande klättringen. Men då känner vi i bröstet hur det smäller till, Jakob! Han är ju kvar i lägenheten, han vet ju inte att vi klättrade ut! Vi springer mot porten och knappar in koden, springer in i korridoren och uppför trapporna. Det vore som vi var återfödda! Nu ska han få se vilka han har jävlats med! Vi kommer upp på tredje våningen och springer mot dörren, tar snabbt fram nycklarna och låser upp, tacklar in dörren och klättrar snabbt över alla de sakerna som står i tamburen. Vi slänger oss in i lägenheten och ser till vår förvåning att han inte är där! Inte i köket, inte i vardagsrummet och inte på toaletten. Då förstår vi vad det är: Fönstret! Han måste ha hört oss, förstått vår plan och smitit ut där själv! Det är den enda logiska förklaringen!
Vi sätter oss ner vid bordet och tänker.
− Vad ska vi göra? säger jag.
− Ja, han kommer nog inte tveka om att komma tillbaka igen, säger Han.
− Så vad gör vi? Att låsa dörren räcker uppenbarligen inte, han kom ju in genom dörren så han måste ha gjort kopior. Han finns på jobbet så han kan göra vad som helt mot oss där. Hur vi än gör är han där.
Efter en stund av panik sprider sig lugnet i kroppen. Vi går in sovrummet och hämtar revolvern som ligger i bokhyllan. Lägger den i fickan på de gråa jeansen vi har på oss. Sätter på oss en tröja som ligger i byrån, en svart huvtröja och tar slutligen på oss våra Rockport skor. Går ut genom dörren, låser och går mot trappan. Vi går ner för trapporna, och går sedan ut genom porten. Vi går ner för den gata som vi gjort så många gånger förut, men den här gången tillsammans på något sätt. Vi kommer till busshållplatsen och väntar. Det är tomt och efter 10 minuter kommer bussen. Vi går in, betalar och sätter oss på tredje raden till vänster, som alltid. Bussen kommer fram till vår hållplats och vi går ut på gatan och börjar gå mot kontoret. Vårt mål är enkelt: Inget mer. Nu ska vi få bli fria från honom.
Vi går tyst och rakt in på kontoret, ser arbetskamraterna och börjar leta med blicken efter honom, han som planerar att mörda oss. Han ska få se att det är lättare sagt än gjort.
Där kommer han ut ur kopiatorrummet med sina två pärmar och sin röda slips. Han ser oss och ger oss en förvånad blick. Vi tar upp revolvern, laddar den och under loppet av tre skott befrias vi för all framtid från vårt gissel.
Vi vänder oss om, går ut ur kontoret och går ut. Nu har molnen skingrat sig och solen tittar fram. Solens strålar letar sig genom molnstrimmorna och bryter sig ur det gråa mörkret och skiner ner på oss.
− Du, säger jag. Är det inte vackert?
− Jo, säger han. Antagligen det vackraste jag sett.

Tipsa en vän     Skriv ut



Tusenlappen

Fann 25 artiklar.

Rubrik   Författare   Publicerad

"Vasaskolans elever är det bästa som finns"   Norén   2010-10-21
Pojkens hjärta är en dans värd   Ålander   2010-10-21
Allt suger, säger du   Lindén   2010-10-21
Don Quijote   Fernqvist   2010-10-21
Vasaskolan då och nu     2010-10-21
Bättre spy än illa fäkta     2010-10-21
"Det viktigaste är fantasin"     2010-10-21
Anställd     2010-10-21
Yrket som går upp och ner   Ålander   2010-10-12
En stulen barndom (Novell 3)     2010-10-12
Pyromanen (Novell 4)     2010-10-12
Som den lättaste fjäder (Novell 5)      2010-10-12
Mitt nya hem (Novell 6))     2010-10-12
Fredens ängel (Novell 7)     2010-10-12
Grace (Novell 8)     2010-10-12
Under ytan (Novell 9)     2010-10-12
Drakar och påskägg (Novell 10)     2010-10-12
Det som inte dödar dig, gör dig stark (Novell 11)     2010-10-12
Har skräcklitteraturen mist sin skönhet?   Carvallo   2010-10-12
Ett, två, tre (Novell 2)     2010-10-10
Älskling, Globen är borglig ikväll (1)     2010-10-10
Har skräcken mist sin skönhet     2010-10-10
BATMAN     2010-10-01
Hon som gör revolution     2010-10-01

« Föregående sida  Nästa sida »
Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen

Skicka insändare

DET HÄNDE IDAG

Lördag 18/11
Nationalsången framförs för första gången (18.11.1844)

Vasaskolans webbsida


GH


VA

Gevaliensis
Ansvarig utgivare:   Arne Övrelid
Webmaster:   Anders Öhrvall
Redaktion:   Albin, Johan , Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa