Årgång 11
Torsdagen den 23 november 2017 - klockan 15:47
« Föreg. Nästa »


Älskling, Globen är borglig ikväll (1)


2010-10-10

Mörkret faller tungt över Riddarfjärdens södra strand. Barnen har slutat åka skridskor på den lilla isbanan i mitten av medborgarplatsen. Katarina kyrklocka har just slagit 4 och med det har människornas tomma fylleprat sinat ut i den kalla stockholmsnatten. Det drar en isande vind genom Götgatans annars så varma sfär. Kylan sticker i hans taniga kropp. Rösterna från slussen dör ut en efter en. Det är stjärnklart och månen träder fram för att avslöja sitt allra klaraste sken över hustaken. Det råder stillhet över Stockholm.
Om det ändå hade varit sommar. Om ändå fåglarna hade sjungit hoppfulla sånger från träden uppe på Mosebacke. Om ändå solen hade stått högt och reflekterat sina färger mot Skatteskrapan. Han har redan gått alla världens kalla gator ner och nu har han tvingats vända för att bestiga dem. I nuet promenerar han sakta hem genom stockholmsnatten. Klimatet är kallare än någonsin och han funderar att säkert är det inte bara här som det blåser kallt. Vi är trots allt bara i Sverige. Här är vi lyckligt lottade uppe i Norden, avskärmade från problemens centrum nere på kontinenten.
För luften är frisk, alkoholpromillen i blodet är hög. All ångest han annars känner av har gett vika för en stund. Han kan inte låta bli att förflytta uppmärksamheten från den till snökristallerna som pryder Mariatorgets fasader. De påbringar en lugn känsla. Han ser skönheten i den annars så trista miljön och kan inte låta bli att erkänna sitt eget helvete som något fint. Just ikväll gör snökristallerna Stockholm magisk.
Trots att han tappat den sista cigaretten han ägde är han lycklig. En perfekt berusning och han känner det röda vinets alkoholhalt pulsera i ådrorna. Vinet är säkert köpt av en stackars krake som livnär sig på att köpa alkohol till minderåriga. Inget sådant spelar någon roll längre. Vi är politiskt korrekta till orden men våra handlingar säger att moral är ett minne blot. Snart kan samhällsmoralen betraktas på en dödsruna utanför riksdagshuset. Stockholmarnas likgiltighet gör att ingen kommer att reflektera över att folkhemmets värderingar gått i graven. Turistande japaner är troligen de som kommer att lägga märke till förändring i den vardag vi lever i. Japaner är mer levande i Sverige än vad svenskarna är. Det finns nämligen en väsentlig skillnad mellan att leva och att vara levande.
Ikväll är han perfekt, så perfekt han någonsin kommer att bli. Han är full och har den intimaste känslan av en ung flicka inne i sitt hjärta. Han har inte låst in henne eller överrumplat henne. Hon är där av fri vilja och han har låtit henne stanna. Känslan av närhet är det vackraste han vet. Han har illusioner om framtiden med de båda i. Hon är förstås fri att vandra ur hans hjärta när hon vill men när hon gör det kommer det slå så hårt i dörren så att allt det vackra går sönder. Han vet att om hon går, går också hjärtat i tusen bitar. Känslan av trygghet är stark och huvudet är ockuperat av rosa moln, utan LSD och bara av kärlek. Det finns inget större än kärleken. Om hon mot förmodan skulle försvinna och slå sönder honom, kommer han alltid att minnas. Aktiviteten, drömmarna i huvudet, känslan i hjärtat och värmen i kroppen finns alltid kvar. Trots att två personer dött och återuppstått på varsitt håll.
Han påminns om kylan. Den biter sig fast i det lilla underhudsfett han har kvar från år av kaffediet och bulimi. Han är full och lycklig när han vänder sig om för att blicka ner över Götgatsbacken. Man kan se ända ner till centrum där neonljusen konkurrerar med varandra om uppmärksamheten. Reklamskyltarna skymtar svagt för hans gröna ögon. Iris har svårt att urskilja ljusen i natten. Ljuden upphör och inte ens en ambulans eller polisbils skrällande sirener hörs från fjärran. Det råder tysthet över Sveriges huvudstad.
Det är visst inte vanligt att betrakta sådan tysthet. Ljud är mer förekommande dessa dagar. Samhället ska aldrig sova och inte människorna i det heller. Det här är ett unikt tillfälle. Stockholm ska bli som New York. En stad som aldrig sover. Vi är också på god väg att anamma stadens signum kapitalismen. En dag har vi glömt vårt ursprung.
Han har gått i tysthet ända från t-centralen och inte ens brytt sig om att spela Omaha på ipoden. Han har knappt mött en människa och är redan förbi hjärtat av söder. Han kommer att fortsätta vandra den kalla gatan upp tills han når klimax. Men klimax är redan uppnått eller så kommer man aldrig nå dit. Så han fortsätter promenaden långsamt mot Gullmarsplan. Om ett par timmar borde han ta tunnelbanan härifrån mot centrum för att senare byta linje. En daglig rutin för att komma till borgerlighetens högborg, Östra Real där han ska bli utbildad till vad nu arbetsmarknaden behöver. Han vet redan nu att han knappast kommer att lyckas med morgondagens krav. Men vem orkar med vad de borde egentligen?
Tiden är just nu. Och just nu dånar klockan svagt 5 från Klara kyrka nere i centrum. Han har tagit sig ända från de västra förorterna. Kvällen var lyckad bland hans egna och deras sammankomst. Det röda vinet, äldre vinylskivor, vegetarisk buffé och cigarrer med den finaste av alla aromer fanns uppdukat på en filt med Che Guevara. I det sällskapet behöver ingen någonsin yppa ett ord, man känner känslor som inga ord kan uttrycka. Alla är de lika utslagna, lika likgiltigt presterande i en värld som saknar utopi.
När släpper man en dröm?
Ingen bryr sig fast alla måste. Samhället fungerar som ett utslagningssystem. Den starkaste överlever, med bäst betyg, finaste skolan, bästa meriterna och bästa kontakterna. Att klättra stege är vad livet handlar om. Att gå rakt samtidigt som man ska göra det i sansad takt utan att trilla ner. Många trillar ner för den stegen. Har man då tur kan man komma upp på samma nivå igen, annars får man börja om. Vissa blir dock liggande efter ett fall och börjar aldrig klättra igen, det är vad som kallas utbrändhet eller misslyckande Han skulle vilja vägra stegen. Sluta bry sig men man föds in i ett mönster. Livet handlar bara om att bryta det och inte sluta som samma person man föddes till. Gör man det har man förlorat.
Hade det varit annorlunda om man fötts i en annan tid. I en tid innan européerna förstört Afrika, innan media köpt våra själar och kapitalismen våra hjärtan. Han drömmer om en tid då människor värdesatte varandra, när kärlek var viktigare än USA: s krig och världen inte hade några gränser. Han önskar att det fanns fler romantiker, livsnjutare och idealister. Jakten på det egalitära samhället dominerar hans vänstra hjärnhalva, det är den halvan han har för avsikt att använda i livet.
I natten kan man gå mitt i vägen utan att bli överkörd. Han går nätt på de vita sträcken som delar vägen i två världar. Nu ska man köra på höger sida. Trotts att folket inte ville det. Men det spelar ingen roll längre. I natten är man befriad, kan vandra vilka vägar man vill. Går man i mitten och det skulle komma ett fordon blir du överkörd av båda sidor. Man ska följa regler.
Omgivningen är inte smickrande den påminner om vägens grå asfalt. Nyplanterade träd som kippar efter luft i kylan, annars så är området kalt. Det är en allmängiltig led som ingen bryr sig om förutom de som är på väg någonstans. Han är snart framme, vid kvällens klimax om det nu finns. Där är det varmt, kärvänligt och färgstarkt. Där är det också misshandel, ensamhet och hopplöshet. Han vrider om nyckeln till den kärleksfulla hopplösheten.
Leran från Cheap Monday pryder farstuns golv. Kartonger av inget speciellt är uppstaplade kring väggarna. Där ryms lyckliga minnen på väg att skeppas ut i en oändlig verklighet. Köksbordet i furu som en gång var gyllenbrunt pryds av vinglas och två flaskor av absolut vodka. Färgen på bordet går inte längre att urskilja, men träet har sugit åt sig rödvinets många nyanser.
Han går upp för trappen och snubblar över en katt. Alkoholhalten i blodet gör att han vinglar till och råkar kliva den stackaren på svansen. Den lilla katten ger ifrån sig ett sorgset skri och försvinner snabbt. I sitt eget rum har golvet försvunnit. Alltför många människor har trampat på vad som ligger längst ner i existensen. För att skydda golvet en aning ligger alla kläder där och ingenting är rent. Kaos råder, men det är inte ovanligt. Det skulle vara häpnadsväckande om frid fanns i samhället.
Sin käraste ägodel förvarar han på sängen. Mormor hade gett honom en dator i julklapp, den enda gåva han fått och accepterat. Datorn är det enda materiella han förvaltar med kärlek, inget annat materiellt betyder något.
Han går ner i vardagsrummet och ser en utslagen far på soffan. Far för att biologin bevisar det på ett födelsedokument. Inga tvivel råder men känslor och biologi är inte samma sak.
Föräldrar är påtvingade, något man inte väljer men vilka man kan ignorera om man så önskar. Kraven på målsmans underskrift, DNA, ärftliga sjukdomar och födelsebevis finns dock där som en påminnelse om vilka föräldrarna är. Det är en paradoxal känsla av kärleksfullhet och förakt mot föräldrarna han känner. I perioder vill han inte veta av dem och i perioder minns de inte att de är hans föräldrar. Han har valt allt annat efter känslor; utseende, kläder, kön och sexualitet. Allt har stridit mot biologin eller normer för vad som är okej i samhället. Men han har inte valt föräldrar, än.
Rummet är ett levande verk av historia som inte skildrats i någon historiebok. Men allt vad rummet varit med om har etsat sig fast i fasaden. Nuet ligger och sover på soffan. Imorgon kommer far att vakna och ingen kommer att ha vetskap om vad rummet kommer att få uppleva i nästa sekel. Han lämnar rummet och påminner sig själv om att samma gener flyter i hans kropp, biologin. Samma alkoholiserade gener som han inte vill veta av, men han är lycklig just nu. Köksbordets urvattnade färger bjuder på mer rödvin som han grabbar, kanske är lyckan som bäst när medvetandet av verkligheten är som längst bort tänker han.
Han är lycklig men börjar känna en sur bitterhet som brukar präglar hans vardag, den smyger på och han går ut från huset av kärleksfullhet och hopplöshet.
Radhuslängan han bor i känns likgiltig och grå. Folk gömmer sig för varandra men sitter vid köksborden och har hypoteser om sina grannar. De pratar öppet om saker de inte vet något om.
Vindarna isar ännu mer än tidigare. Han är för långt ifrån centrum för att höra klockorna slåsex men bara för att man inte ser något betyder det inte att det inte finns. Kanske skulle han ha burit mer kläder från sitt heltäckta golv av alla möjlig paltor. Luften isar kallt mot hans späda kropp. De trasiga nudie-jeansen som är så vackra bränner i huden av kylan. Hålen vid knäna fryser ner knäskålarna och gör dem vita. Han har ett avslöjande hål vid skrevet där man kan skymta ett par lila Björn Borg kalsonger. Den isande luften sipprar in och kyler honom. Morgondagens känsla kommer att kunna liknas vid klamydia gissar han. Det kommer att kännas som att kissa taggtråd. T-shirten och den svarta jackan är tunn och av alternativt slag, köpt av en gammal heroinist på plattan och den skyddar inte mot kylan. Vad kunde man förvänta sig egentligen?
Men han har med sig det röda vinet som gör honom lycklig och den gröna flaskan skänker honom stundvis kärlek. Han sätter sig på ett berg och blickar ner mot staden. Han ser de vita linjerna som delar vägen i två igen. Om man blickar riktigt långt kan man se ner mot tunnelbane stationen.
Små grässtrån konkurrerar om att få komma upp på de grå klipphällarna där han sitter. Den starkaste överlever. Ett eller två löv sitter kvar på ett träd ovanför honom. De har samma kristallskimmer som fasaderna på Mariatorget. Löven är naturligt vackra utan att behöva anstränga sig. Om ändå mänskligheten kunde förstå samma resonemang.
Han höjer blicken i Stockholmsnatten och försöker att fokusera de vakna hjärnceller han har kvar. Globens mäktiga båge finns framför honom. Den är borgerlig i natt. Han urskiljer de starka blåa skenet och vet att ingenting förutom vinet kommer att bli rött på ett tag.
Han är lycklig och melankolisk. Han har nått en höjdpunkt när han känner sig riktigt lycklig. Omgivningens vackra sken och en sol som håller på att gå upp i väst gör honom trygg för ett ögonblick. De orange, gul röda färgerna tränger sig upp för horisonten. Ett par strålar glänser mot hans mörka jacka. Det gyllenbruna håret med kvinnligt vackra korkskruvar glittrar i morgonen. Just nu är han en fågel. Men livet är en paradox och sveket från föräldrar påtagligt. Att de är kärleksfulla i en period och hopplösa i de flesta tillstånd gör ingenting. Han är en fågel just nu och men vet att ångesten kommer hinna ifatt honom igen. Man kan aldrig springa ifrån den. Ångest axelererar snabbare än ljuset tänker han.
Murarna vid borgerlighetens högborg som stänger in honom mellan 9 och 4 varje dag, vill acklimatisera honom till verkligheten. Men han trivs på den grå klipphällen bland de kristallskimrande löven, den stigande solen och det sträva vinet. Den oändliga jakten på frihet, tar den någonsin slut?
Din förskräckliga sybarit, vi ska allt göra människa av dig ekar det i huvudet.
Det kommer en Volvo körandes på vägen som han vandrade för att komma hem. Det är inte vilken bil som helst. Den åker i mitten av körfältet, mellan de vita linjerna som delar världen i höger och vänster. En kompromiss och revolterade mot samhällsordningen.
Solen stiger ytterligare och strålar mot hans ögon. Han ler ett stillsamt leende och kisar. Bilen åker långsamt och han ler av lyckan att någon vågar bryta mönster. Det är inte att vägra anpassning, det är att bryta gränser för att gå mot något större.
Den sista klunken av vinet är borta från glaset, nu borde ångesten komma. Istället känner han sig lycklig och tänker på henne som tagit sig in i hans hjärta och på friheten han älskar. Han tänker på festerna, alkoholen och på Kuba. Han tänker på att Strindberg skulle ha vänt sig i graven och målat om röda rummet om han hade sett Sverige.
Han trivs i sitt helvete Stockholm i morgonen.
Han sänker sin blick och de djupa gröna ögonen ser ner i stenhällen. Marken är som cement. Det har dragit en sval skugga över hans land, som nuddat vid allt och skapat ett sekel i cement och utan hopp.
Men en dag ska han bli befriad tillsammans med mänskligheten. En dag ska ångesten upphöra och alla världens krav försvinn. En dag ska de få höra ett skratt som tystnat i 2000 talets Sverige. Dagen när cementen försvunnit.
Han ser svaga bokstäver inristade i stenhällen, de är svåra att tyda.
- Älskling, globen är borgerlig ikväll.
Det klarblå skenet från Globen lyser över Stockholm och Sverige. En storm är på väg, en annan tid står för dörren. Snart kommer den som ska leda styrkorna mot friheten. Han ska inte längre behöva springa snabbt ifrån ångesten i den eviga kampen mot tiden. Alla kommer att förbli unga och sybariter. Det kommer inte längre att finnas några gränser. Men framförallt när han säger att han är lycklig nästa gång ska han mena det.

Tipsa en vän     Skriv ut



Tusenlappen

Fann 25 artiklar.

Rubrik   Författare   Publicerad

"Vasaskolans elever är det bästa som finns"   Norén   2010-10-21
Pojkens hjärta är en dans värd   Ålander   2010-10-21
Allt suger, säger du   Lindén   2010-10-21
Don Quijote   Fernqvist   2010-10-21
Vasaskolan då och nu     2010-10-21
Bättre spy än illa fäkta     2010-10-21
"Det viktigaste är fantasin"     2010-10-21
Anställd     2010-10-21
Yrket som går upp och ner   Ålander   2010-10-12
En stulen barndom (Novell 3)     2010-10-12
Pyromanen (Novell 4)     2010-10-12
Som den lättaste fjäder (Novell 5)      2010-10-12
Mitt nya hem (Novell 6))     2010-10-12
Fredens ängel (Novell 7)     2010-10-12
Grace (Novell 8)     2010-10-12
Under ytan (Novell 9)     2010-10-12
Drakar och påskägg (Novell 10)     2010-10-12
Det som inte dödar dig, gör dig stark (Novell 11)     2010-10-12
Har skräcklitteraturen mist sin skönhet?   Carvallo   2010-10-12
Ett, två, tre (Novell 2)     2010-10-10
Älskling, Globen är borglig ikväll (1)     2010-10-10
Har skräcken mist sin skönhet     2010-10-10
BATMAN     2010-10-01
Hon som gör revolution     2010-10-01

« Föregående sida  Nästa sida »
Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen

Skicka insändare

DET HÄNDE IDAG

Torsdag 23/11
Den sista avrättningen i Sverige (23.11.1910)

Vasaskolans webbsida


GH


VA

Gevaliensis
Ansvarig utgivare:   Arne Övrelid
Webmaster:   Anders Öhrvall
Redaktion:   Albin, Johan , Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa