I det gamla bondesamhället sträckte sig julen fram till den 13 januari och därför har vi ännu kvar uttrycket ”Tjugondedag Knut kör julen ut”. Men varför har man valt tjugondedagen och vem var Knut.
Enligt gammal tradition i Norden firade man genom att offra till elden, som en symbol för solen. Husfadern satte en skål med öl och brännvin mitt i elden och sade "Ett gott år med värme. Men inte mer än att jag kan styra dig". Årets mörkaste tid var över och det var dags att förbereda sig för årets jordbruk.
Men vem var då Knut? För att få svar på den frågan måste vi gå långt tillbaka i historien, närmare bestämt till den 7 januari 1131.
Efter en kunglig julfest i Roskilde lockades Knut Lavard till ett skogsbryn inte långt från Haraldsted på Själland där han träffade sin kusin Magnus Nielsson, ‘kronprinsen’. Den danske 1200-tals krönikören Saxo berättar i sin krönika utförligt om vad som sedan skedde:
”Då Knut kom in i skogsbrynet, tog Magnus, som satt på ett vindfälle, emot honom med tillgjord vänlighet och falska kyssar. Då Knut, omfamnade Magnus märkte han att han var brynjeklädd och frågade varför han var det. Magnus som ville dölja sitt svek sade, för att ha ett skäl, att det fanns en bonde i närheten vars hus han tänkte plundra. Knut ansåg att det var olämpligt att göra något sådant dels för att det var grymt att attackera en försvarslös bonde men framför allt på grund av att det var helgdag, Tre Konungars dag. Han bad Magnus att inte besmitta denna heliga dag med personlig vrede, men Magnus svor på att han inte ville avstå från att hämnas och plundra. Knut erbjöd då Magnus upprättelse och lovade gå i borgen för att bonden skulle bättra sig. De som låg i bakhåll förde nu ett sådant oväsen att Knut såg dit och frågande Magnus vad krigsfolk hade där att göra. Magnus svarade att nu var tiden inne för att göra upp räkenskapet om vem som skulle efterträda kung Niels och styra riket. Knut svarade att han önskade att kungen hade många år kvar att styra sitt rike och att Magnus måste glädjas åt att hans fader rådde över riket och att det var otidigt att tala om sådant nu. I det han sade det for Magnus upp och grep honom i håret som en slagskämpe och nu var det uppenbart att det var svek å färde. Därför grep Knut sitt svärd för att dra det men han hade bara fått det halvvägs ur skidan då Magnus klöv hans huvud och dödade honom. De övriga sammansvurna genomborrade därpå liket med en mängd spjutstick. Men på den plats, där hans blod flöt ut, sprang en läkande källa fram som människor sedan dess har haft nytta av.”
För Knuts bror Erik blev detta den utlösande faktorn för att starta ett uppror mot kung Niels. Avgörandet kom vid slaget i Fotevik i Skåne 1134. Knuts baneman Magnus Nielsen stupade, liksom 5 biskopar, 60 präster och en stor mängd övriga krigare. Kung Niels flydde till Hedeby där han mördades en tid senare. Efter dessa händelser fortsatte kriget till och från i 25 år fram till 1157. Då valdes Valdemar, Knuts son till kung.
Redan under 1140-talet hade Knut Lavards kvarlevor tagits upp ur graven och placerats i ett skrin i Ringsteds klosterkyrka. Miraklen började snart att inträffa och följden blev att Knut kanoniserades av påven Alexander III 1169. För Valdemar som arbetat hårt för kanoniseringen var det viktigt att hans far helgonförklarades för att därigenom stärka sin egen maktposition.
Knuts dag var den 7 jaunari, hans dödsdag, men vid reformationen avskaffades helgondyrkan och därför flyttade Karl XI resolut Knuts dag från den 7:e till den 13: januari och därigenom fick vi Tjugondedag Knut.
