Var Robert Louis Stevenson en skotsk författare, poet, reseskildrare, hövding eller politiker? Det enda Robert själv visste i ung ålder var att han hade en talang för sagoberättande. ”Nonsens”, tyckte hans far om sonens sagor, men Robert lyssnade ej med det örat. Robert hade andra planer – han ville bli författare.
När man korsat den ödesdigra öknen, bestigit branta berg och smugit förbi djungelns alla fällor är det njutbart med en lång vila framför en värmande eld. För en trött kropp är brasan den bästa vän man kan ha. Jag och Robert tänkte inte på att vi var i varandras sällskap. Vi bröt vårt bröd, skopade vatten från floden, plockade de mogna trädens frukter, värmde händerna ovanför brasan och ägnade föga tid åt det mänskliga förnuftet. Inte förrän brödet ställdes åt sidan, törsten var släckt och kroppen varm föll tanken in att ägna tid åt ordet – ordet som har en så liten inverkan på naturen, men så stor inverkan hos oss människor. Solens sken hade lämnat oss för stunden men fullmånens sken och brasan framför våra bara fötter räckte som ljus för att vi skulle kunna beakta varandra.
Vid det här laget vet nog läsaren redan det mest huvudsakliga gällande Robert Louis Stevensons karriär och framgångar, hur han med sin sagoberättande förmåga överväldigade både ung och gammal publik. Därför ska vi inte tala så mycket om det vi redan vet. Vi ska ta reda på det märkliga fallet med Dr. Stevenson och Mr. Balfour – Hur var det nu igen i romanen, var de samma person? Låt författaren själv förklara.
- Jag föddes den trettonde november 1850 i Edinburgh med namnet Robert Lewis Balfour Stevenson. Jag växte upp i en viktoriansk miljö med en ingenjör till far. När jag var redo för att utbilda mig bestämdes det att det var jurist jag skulle bli, och i samma veva övergav jag mitt namn ”Balfour” och ändrade stavningen från ”Lewis till ”Louis”, berättar Stevenson.
Robert hade ingenjörer och fyrdesigner i släkten sedan lång tid tillbaka. Det var förväntat i familjen att nästa generation skulle ta över uppdraget. Men Robert visade inget intresse för fyrar eller uppfinningar i över huvud taget, så det är inte förvånande att fadern Thomas Stevenson blev missnöjd över sin sons val. Fadern var inte positiv till sonens intresse för sagor, han tyckte att det väsentligaste var att Robert skulle ta över de viktorianska sederna och moralen. Dessutom är Robert född i en kristen familj där han var dag i sin ungdom behövde läsa upp bibliska texter och acceptera de kristna riterna. När åren gick blev viljan allt starkare och till sist ville inte heller Robert deltaga i den kristna traditionen längre.
- Jag förstod inte poängen med att tro på en gud som jag inte kände fanns där och jag ville lämna det bibliska läsandet och övergå till en mer modern livsstil, säger Robert.
Han övergick efter ett tag till ateismen. Även det viktorianska lämnade han bakom sig och eftersträvade en mer bohemisk livsstil. Hans politiska engagemang var starkt i ung ålder då han såg sig som en ”ros-röd socialist”, men successivt tynade hans intresse bort och med åren ville han inte längre syssla med politik.
Han hade alltså stora tankar och idéer om vad han ville bli, och vi börjar kunna se skillnaden på den unga Balfour och äldre Stevenson. Men bara för att tanken är livlig är det inte säkert att kroppen är det. Hans kropp var nämligen till stor del begränsad sedan födseln med en sjukdom som liknar tuberkulos. Det gjorde att han ofta var frånvarande från skolan och att han till stor del tvingades uppleva livet innanför husets väggar. Mycket tid gick åt läsning där han fick många idéer till egna sagor och där bildade han sig en grundlig uppfattning om hur man skriver en roman. Alla är överens om att sjukdomar är en pina, dock är det oklart för Stevenson om sjukdomen begränsade hans öde eller inte, eftersom de svaga lungorna krävde ett annat mildare klimat. Att byta klimat var ett sätt för Stevenson att få resa bort och äventyra, något som han länge har drömt om och som också resulterade i hans första reseskildring. Därför blev beskedet om att han skulle resa bort något som ljöd underbart i hans öron. Det blev paddelturer till bland annat Frankrike och Spanien. Nästa resan styrde han kursen mot USA där han träffade sin framtida fru Fanny van de Grift Osbourne. Hon blev tvungen att avsluta sin trolovning till sin make Samuel för att få flytta därifrån tillsammans med Stevenson.
Robert samlade inspiration från hela världen och skrev förträffliga romaner och reseskildringar under den här perioden, bland annat Resor med en åsna i Cevennes. Efter de långa vandringarna och paddelturerna med nya och gamla vänner, var det dags att resa hem. Det var faktiskt hemma i England som Robert hittade den viktigaste inspirationen i sin karriär, nämligen idéen till John Silver från romanen Skattkammarön. Den största delen av John Silvers karaktärsdrag är hämtade från en person som Robert hyste stor aktning för, nämligen poeten William Henley.
- William var en god vän till mig som jag fann tycke till tidigt i livet genom att vi kämpade mot ungefär samma fiende – lungsjukdomar. William fick det tyvärr värre än mig själv, då hans krämpor ledde så småningom till att han behövde amputera bort ett ben och ersätta det med ett träben. William var mycket riktigt inspirationen till John Silver, men inte för att han var ond. Han var en kämpe som hade en tanke i huvudet – att överleva plågorna, precis som att John Silvers enda tanke var att hitta sin skatt. Både Silver och Henley har en charmig social förmåga och därtill en munter och lättsinnig humor. Det enda som behövdes lägga till på John Silver var en sjömanshatt och en papegoja på axeln som skriker ”Piastrar, piastrar!”, berättar Stevenson.
Det framgår tydligt att Stevenson blivit inspirerad av sin kamrat Henley. Med Henleys hjälp hade Stevenson flera karaktärsdrag att arbeta med. Likväl behövdes något mer för att fullborda karaktären, något som skiljer John Silver från kamraten. Silver är ju ingen poet, han är en girig pirat som letar efter en skatt. Skillnaden mellan karaktärerna är besluten de tar, som antingen kommer ifrån egna intressen eller andras intressen. Det påverkar därefter vår tillit till karaktären. John Silver är långt ifrån en sjöbjörn att lita på, då han gång på gång tar beslut efter sina egna intressen. Detta kallar Stevenson för växlingen mellan gott och ont. Den innebär att man gör sina misstag och ångrar sina misstag. Ju fler gånger man går igenom det här kretsloppet och lär sig av det, desto lättare blir det för andra att lita på individen. Ingen människa slipper undan det eviga kretsloppet mellan gott och ont och följden av det blir att tilliten tryter.
Däremot kan vi besluta om vi vill jaga skatter och därmed ignorera andra människors värden eller försöka vara ödmjuk och ärlig inför andra, och det avgör om vi kommer framåt i kretsloppet. Valet att bemästra kretsloppet i stället för att bli slav under kretsloppet är valet som skiljer William från John Silver, för att Silver väljer skatten före värdigheten. Därför är det heller inte Silver som får skatten i slutändan.
1889 anlände Robert till Samoa för att byta till ett lugnare klimat. Invånarna välkomnade med glädje hans närvaro och lät honom bo i deras by. Stevenson hade inte glömt bort att var han än flyttar kommer kretsloppet mellan ont och gott att finnas där, så när han blev vetandes om att inbördeskrig rådde i Samoa blev han inte förvånad. Inre krafter slogs om vem som var värdig tronen. Andra kolonimakter som USA, Tyskland och Storbritannien var närvarade i inbördeskrigen för att få Samoa på sin sida. Eftersom kriget drabbade alla tog Stevenson beslutet att politiskt engagera sig i kriget, som han senare i livet gav ut en bok om. Han visade så stort engagemang att han i byn fick förtroendet som deras hövding. Hans politiska intresse och viktorianska moral återkom alltså till viss del. I Samoa kallade de dock honom inte för vare sig hövding eller Stevenson, utan där fick han namnet ”Tusitala” som innefattar betydelsen ”sagoberättare”.
Roberts livsstil under de resande åren bevisar att han inte längre var så viktoriansk som han en gång var, eller som han blev tillsagd att vara. Men nu i gammal ålder reflekterar Stevenson över om det var så stor skillnad mellan Balfour och Stevenson. Det är ju inte så att den ena är ond och den andra god. Han funderar över om hans familj kanske hade en poäng om moral ändå och att allt inte bara var för att leda in Stevenson på fel bana. Politiken och retorikens konst hade han faktiskt lärt sig av sina egna viktorianska föräldrar, vilket i slutändan hjälpte Stevensons uppdrag i Samoa. Kanske han till viss del också återgick till den kristna tron, eller förstod poängen i allt vad modern sa om de bibliska texterna.
Jag tror Stevenson, eller Tusitala, fick en uppfattning om att det fanns ett värde både i den viktorianska och bohemiska traditionen. Jag tror han kom överens bättre med sitt ”Balfour-jag” och ”Stevenson-jag” när han såg det från ett tredje perspektiv, Tusitala-perspektivet. Man får inte glömma att Stevenson själv också har genomgått förändringar i kretsloppet och insett sina misstag. Man kan länge undra över Stevensons uppfattning om ungdomen, men jag måste tyvärr meddela att jag inte kan ställa den frågan till Mr. Stevenson eftersom han konstigt nog inte sitter bredvid mig med fötterna framför lägerelden just nu, som ni kanske har trott. Under tiden vid brasan och när jag åt av brödet kändes det som att Stevenson deltog vid min måltid och gav mig alla dessa budskap jag här i texten förmedlat, men jag måste beklagligen erkänna att han inte gör det. Det jag dock kan tänka mig, är att han förmodligen befinner sig på en av de finaste, tropiska öarna i skönhetens värld.
David Wahlund
