Ett uttryck i jultider som allt färre känner till och få har erfarenhet av. En snabbenkät visar att bara någon procent av skolans elever har varit med om denna ritual och inte särskilt många fler vet vad ” dan före dan före dopparedan” egentligen betyder. Vi får gå långt tillbaka i historien för att finna svaret på uttryckets betydelse och det har funnits åtminstone sedan medeltiden.
Före jul skulle man ursprungligen fasta alltså inte äta kött och en hel del annat medan fisk brukade vara tillåtet. Före julmiddagen skulle man alltså helst avstå kött. Detta var en tid då inköp av färdigkokta skinkor av något okänt, ville man ha skinka fick men slakta grisen och koka skinkan själv. En fin gris skulle då ha mycket fett. Det var först i slutet av 1900-talet man avlade fram grisar med lite fett.
Den feta skinkan kokades och under kokningen smälte fettet och blandades med vattnet till en mycket fet och salt vätska. Denna späddes ut med vatten och värmdes upp igen. Så kom det torra brödet fram och det doppades i grytan och gav en mustig grissmak som mättade inför kvälles festmåltid. Man lurade också de högre makterna och höll fastan för dopp i grytan räknades inte som kött.
Dopparedagen, alltså julafton, var alltså dagen då man tillagade skinkan och kunde avnjuta biprodukten ett fett och smakrikt avkok av den snart serveringsklara julskinkan.
