Bertil Fält går vidare

Mitt bland toner från gitarrer, trumpeter och fioler, som vi ibland kan höra från Östras öppna fönster, står Bertil Fält. Storbandsledare, altsaxofonist och pedagog. År efter år har han varit med att skapa en plats där musiken kan frodas i unga människor, bakom skyddet av tjocka väggar. En oas, en fristad, mitt i stormens öga. Men efter 40 år i musikbranschen har Bertil Fält valt att lämna Vasaskolan jazzlinje.  


Vad har du undervisat i under dina år på Vasa?
I princip alla musikämnen skulle man kunna säga. Det blir en lång uppräkning.

Hur länge har du undervisat här?
Sedan 1998, alltså 17 år. Innan dess arbetade jag på Kulturskolan i Sandviken.

Hur kom du hit egentligen?
På den tiden, då jag kom till Vasaskolan, var skolans musiklinje ett jazzgymnasium och många av mina före detta elever gick här. Vi var duktiga på att avla fram musikstudenter i Sandvikens kommun och länge funderade Sandviken på att starta ett jazzgymnasium. Fast Gävle hann före skulle man kunna säga. Jag vikarierade lite här då gymnasiet höll till på Rådhuset och sökte sedan jobb.

Funderade du någonsin på att tillbaka till Kulturskolan?
Absolut. Jag tillhör den grupp lärare som inte beviljas legitimation och det är den stora anledningen till att jag säger upp mig. Jag har tillhört det här yrket i 40 år och haft otroligt roligt men i och med de nya reglerna som träder i kraft får jag helt enkelt lämna det. Jag är 64 år och därmed är det knappast värt att läsa upp. Självklart är det bra att Skolverket styr upp och kräver legitimerade lärare men jag tror vi måste börja fråga oss om det är ett likhetstecken mellan legitimation och kompetens.

Hur kom det sig att du blev lärare egentligen?
Själv gick jag inte gymnasiet. Jag skulle bli arbetare som pappa så jag gick yrkesskola. Men hemma hade vi hade en tramporgel och jag minns hur jag satt jag i knät på mamma medan hon trampade och trampade. Pappa var också musikintresserad men musiker fick jag inte bli. Jag skulle bli något ”riktigt”. Men jag slog mig fri när jag blev myndig och satsade på musikkarriären. 1969 började jag i ett dansband. Fast det var egentligen inte ett dansband, även fast de påstod det. Det var en jazzorkester.

Hösten 1975, för 40 år sedan, sökte jag en tjänst i Hofors och fick den och sen blev det jobb här i Gävle i januari 1976. Så gick det plötsligt bra för mig. Det som jag tycker är otroligt intressant med att vara lärare är att arbeta med ungdomar. Jag har jobbat både i klassrum och med ensembler och vad som är så roligt är när det växer. När man lyckas få tag i en människa och få kontakt. När man märker att det man säger faktiskt fäster. Det är otroligt häftigt. Egentligen behöver det inte vara musiken som tar fäste utan det kan lika gärna vara att man hjälper en ung människa att mogna.

Hur ser du på arbetsmetoderna på estetlinjer som de Vasa har?
Jag tror vi måste börja fråga oss om det verkligen ligger en estetisk norm i grunden för skolor som Vasaskolan. Jag tror personligen att det är viktigt att om man läser estetik så måste skolan möta en och göra en unik människa. Det ligger faktiskt i det estetiska uttrycket att man skapar ett jag som inte är som någon annan, vilket fodrar ett grundläggande synsätt på vad estetisk undervisning är. Om man då tar beslutet att driva en estetisk utbildning då måste man till exempel ta konsekvensen att det faktiskt är dyrare än många andra utbildningar. Men mycket har blivit bättre. När jag började fanns det ett annat synsätt på esteteleverna, fördomar om kunskaper i teoretiska ämnen, men mycket av det har försvunnit genom åren. Men Östra är trots allt en otroligt speciell plats. Det är faktiskt en oas för många elever.

Vissa menar att man ska ställa krav. Men jag tror snarare att man ska visa på möjligheter istället för att ställa krav. Snällhet är ett underskattat pedagogiskt verktyg. Syftet med min undervisning är hela tiden att det ska bli musik, att du ska beröra någon med det du spelar. Visst kan man imponera människor med snabbhet och smidighet men att faktiskt lyckas beröra människor är mycket häftigare. Det spelar egentligen ingen roll om eleverna som går här väljer att fortsätta med musiken eller inte. Men genom att gå här får man en estetsyn. Det viktigaste målet med de estetiska utbildningarna är egentligen att få folk att uppskatta god kultur, oavsett om det är konst, dans eller musik. Vi utbildar helt enkelt kulturkonsumenter.

Genom åren har du tagit farväl av många elever som gått på Östra, är det vanligt att de fortsätter med musiken?
Absolut, många väljer att fortsätta på folkhögskola. Folkhögskolorna är i grunden otroligt viktiga för de är små samhällen med strikt humanistiska lagar, ofta belägna på otroligt vackra platser. Och där gror något bra i unga människor. Därför är dessa platser väldigt betydelsefulla. Ja, vi alla borde gå folkhögskola några år. Bara för att dricka te.  

Hur känns det att sluta?
Det är tvådelat. Saken är bara den att jag tycker att jag är som bäst nu. Jag utvecklas hela tiden och jag tycker att jag aldrig varit så bra pedagog och människa som är jag just nu. Och då tycker jag att det är tråkigt att jag ska behöva fatta beslutet att jag måste gå hem. Samtidigt tycker jag att det är tråkigt att jag mitt i detta känner att jag slipper en hel del saker genom att sluta. För det är otroligt mycket direktiv, måluppfyllelser, möten och uppstyrningar som regerar en lärares liv. Men egentligen finns det ingenting roligare än att undervisa. När man sitter där i rummet, med eleverna, och lyckas få tag i dem. Det är sanslöst. Ja, det är faktiskt helt otroligt.