Sten Sture d.y. utsågs vid blott 20 års ålder till riksföreståndare efter fadern och riksföreståndaren Svante Nilssons död. Sin ringa ålder till trots visade han sig snart stark nog att fortsätta Sturarnas mångåriga kamp för ett politiskt oberoende Sverige, under de danska unionskungarna. Han var mer radikal och konsekvent i sina handlingar än sina föregångare, och ett genomgående drag i hans politik var att vädja till allmogen och spela ut den folkliga opinionen mot de motsträviga rådmännen. En romantiker ser på Sten Sture d.y. som en typisk riddargestalt, men för att vara lite mer realistisk var han ofta hänsynslös och fördomsfri i sin agitation och i sin strävan efter makt. Hans politiska framgångar kom så av sig efter ett par år. Ärkebiskop Gustav Trolle med stöd av påven- och dennes skärmytslingar med Sten Sture å ena sidan, och kung Kristian den andres anfallande trupper å andra sidan, skapade svåra motgångar för vår riksföreståndare. Under hårda strider mot danskarna sårades han av en av fienden avfyrad kanonkula och fördes till Stockholm för vård. Under vägen dog han en ofta ansedd ”romantisk” död, den 3 februari 1520, på Mälarens is.
