En av de mer obemärkta svenska regenterna är Karl XIII. När han under pågående riksdag gick ur tiden var det utan större saknad. Under de sista tio åren av sitt liv, just under period han var kung, hade han på grund av sjukdom allt mer inneslutits i sin egen värld. Under de sista åren var det svårt att över huvud taget nå kontakt med kungen, han ofta satt som ett stumt vittne till regeringsmötena.
Prins Karl föddes 1748 och kom under de första åren att stå i skuggan av sin lynniga och härsklystna mor Lovisa Ulrika och sin äldre och mer begåvade bror Gustav (III). Hans olyckliga barndom ledde till att han tidigt drogs till svärmiska grupper och till ordensvurmeri. Lite elakt brukar sägas att hans enda andliga intresse var Frimurarorden, inom vilken han nådde en mycket hög position. Karls eftermäle är inte särskilt positivt: ”brist på själdiciplin och uthållig handlingskraft, hans vankelmod och osjälvständighet var....Vad som vid sidan av erotiskt lättsinne fläckat hans minne är karaktärssvagheten och opålitligheten som så tydligt framträdde och som kunde urarta till långsinthet.”
Då Gustav III genomförde sin statskupp 1772, deltog Karl på broderns sida genom att leda upproret i Skåne. Som tack för hjälpen fick han bl.a. titeln hertig av Södermanland. Vid Gustav III utlandsresa 1780 blev han riksföreståndare med full kunglig myndighet. Senare försämrades förhållandet mellan bröderna kraftigt. Detta berodde på att Karl spred rykten om att Gustav III inte var far till sin son utan att drottningen varit otrogen. Dessutom umgicks Karl med oppositionen mot kungen. Han fick därför inte förnyat förtroende vid kungens senare resor och det var men stor tvekan han fick formellt ansvaret för flottan under kriget mot Ryssland 1788.
Man misstänker att Karl kände till planerna som ledde fram till mordet på hans bror 1792. Gustav III:s misstro framgick tydligt av hans testamente som skevs samma dag som han avled. Karl skulle inte bli riksföreståndare utan endast vara ordförande i förmyndarregeringen. Fram till nov. 1796 styrde hertig Karl Sverige formellt, men i verkligheten överlämnade kan makten till Adolf Reuterholm. Efter 1796 och fram till 1809 tog Karl ingen del i styrelsen av landet. Hans förhållande till brorsonen Gustav IV Adolf var kyligt men korrekt. Hertig Karl kände till kupplanerna mot Gustav Adolf 1809 med gjorde inget för att varna kungen. Han åtog sig att vara riksförestångare efter att kungen störtats och valdes till kung den 6 juni 1809. Då han saknade barn adopterade han först den danske prinsen Karl August och efter dennes död Jean Baptiste Bernadotte som tog namnet Karl Johan.
Redan hösten 1809 drabbades Karl XIII av en hjärnblödning och deltog mycket lite i landets verkliga styrelse. De sista åren led han av total minnesförlust och saknade tidvis förmåga att göra sig förstådd. Det var därför ”en redan avslutad levnad som lyktades” den 5 februari 1818.