Strax efter midnatt den 28 februari 1943 hördes en dov smäll från reaktorhallen i tungtvattenfabriken på Vemork. En av krigshistoriens mest perfekta sabotageaktioner hade genomförts. Historien om kampen om tungtvattnet har filmats två gånger och beskrivits i bokform otaliga gånger men historien är så fascinerande att den tål att berättas igen. Redan före krigsutbrottet 1939 hade den tyska atomfysikern Dr Hans Suess konstaterat att tungt vatten kunde användas för att kontrollera atomreaktioner. Tyskarna saknade den mängd tungt vatten som krävdes men vid Norsk Hydros fabrik på Vemork vid Rjukan producerades 10 kg per månad. Tyskarna önskade köpa det norska lagret. I Frankrike pågick liknande försök och av politiska skäl sålde Norge i hemlighet sitt lager och sin produktion till fransmännen. Då tyskarna ockuperade Norge 1940 fanns det inget kvar i lagret. Sommaren 1941 då de tyska arméerna gick segrande fram på alla fronter kom allt fler uppgifter om att tyskarna ökat produktionen i Vemork till 130 kilo per månad och då dr Suess i ett uttalande kopplade samman det tunga vattnet med atomprogrammet stod sambandet helt klart för den brittiska underrättelsetjänsten. De allierade hade uppgifter om att tyskarna låg väl framme i kapplöpningen om ett atomvapen. Detta vapen ansågs kunna avgöra kriget och en förutsättning för den tyska produktionen var fabriken i Norge.
Våren 1942 beslutades därför i London att Vemork måste förstöras, frågan var bara hur. Den 28 mars sändes Einar Skinnarland till Rjukan som kontaktman. Den 18 oktober samma år sändes fyra lokalkända norrmän till området. Gruppen hade kodnamnet "Swallow" och dess uppgift var att förbereda en större aktion. I London diskuterades olika alternativ för att förstöra fabriken i Vemork. Massiv bombning eller ett nålstick genom en liten välplanerad attack var frågan. Norrmännen i England förordade den senare metoden och önskade att den skulle genomföras av norrmän. Britterna beslutade trots de norska önskemålen att själva genomföra aktionen. Den 19 november flög två Halifaxplan i dåligt väder över Nordsjön mot Hardangervidda. Några mil från kusten störtade ett av planen mot en fjällvägg. Det andra planet störtade i havet, på väg tillbaka till England efter att ha misslyckats med att hitta sitt mål. 34 brittiska soldater och 6 flygare miste livet i operation "Freshman". Ungefär hälften av dem togs till fånga och avrättades av tyskarna.

I detta läge fick den norska avdelningen av SOE (Special Operation Executive) gehör för att sända en norsk sabotagegrupp mot fabriken. Operationen fick kodnamnet "Gunnerside". Som ledare utsågs den då 23-årige Joachim Rønneberg. 1941 hade han flytt till England och var i slutet av 1942 instruktör för norska frivilliga som tränades för specialuppdrag i kompani Linge. Engelsmännen beskrev Rønne-berg som "very, very intelligent and tremendously tough". Då gruppen skulle lämna England fick de höra av SOE:s högsta chef att desas dåd och deras namn skulle minnas i hundratals år om de lyckades. Med tanke på vad som hänt "Freshman" fick de sex norrmännen skriva avskedsbrev till sina närmaste och utrustades med cyanidkapslar om de skulle råka i händerna på tyskarna. RAF flög gruppen till Hardangervidda men kunde inte titta den avtalade nedsläppsplatsen, där "Swal-lows" väntade, därför fick man vända tillbaka. På hemvägen besköts planet av det tyska luftvärnet och med en motor ur funktion och den andra brinnande landade man i Skottland.
Vid nästa fullmåne den 16 februari gjordes ett nytt försök och flygplanets kapten kunde rapportera ett perfekt nedsläpp vid sjön Skrykken. De sex norrmännen hade inte mer än landat då ett fruktansvärt oväder drabbade dem. Swallows som fått rapport om ett perfekt släpp började bli oroliga och först efter sex dagar i en liten stuga kunde "Gunnerside" börja marschen mot Vemork. "Swollows" gav sig ut för att leta då vädret blev bättre och efter en dags sökande träffades de båda grupperna ute på fjällvidderna.
Därefter började man att detaljplanera attacken och på morgonen den 27 februari nådde man till den framskjutna basen ungefär tre km från målet. Claus Helberg från Swollowgruppen sändes ned till Vemork för att rekognosera. Han rapporterade att två vakter fanns vid bron över ravinen och ca 20 soldater fanns i en barack vid fabriken. Rønneberg ansåg att vaktstyrkan inte skulle vara något större problem, problemet var i stället hur man skulle ta sig fram till målet. Ravinen mellan stugan och fabriken ansågs som oframkomlig av Swollowsgruppen som var uppväxta i Rjukan. Rønneberg hade noggrant studerat flygfoton över området och hävdade att man överdrev problemen "där träd kan växa går det att klättra". Klockan åtta på kvällen den 27 februari som var en lördag, gav man sig av utför branten mot fabri-ken på andra sidan. Attacken skulle ske strax efter vaktavlösningen vid midnatt. Tidpunkten var vald med omsorg då man visste att de tyska trupperna i Norge hade "fridag" på lördag och att man var minst uppmärksam strax efter vaktavlösningen. Styrkan angrep anläggningen med oladdade vapen på Rønnebergs uttryckliga order för att inte riskera att hela operationen genom att ett skott avlossades oavsiktligt. Man hade tagit av de vita kamouflagedräkterna och genomförde sprängningen i brittiska uniformer för att undgå eventuella repressalier mot den norska civilbefolkningen. Med stor ansträngning tog de nio männen sig först nedför den branta ravinen och så upp mot fabriksområdet. I god tid kunde man inta sina positioner. Fem man övervakade de tyska vaktstyrkorna och hade order att skjuta om man upptäcktes. Två grupper sändes för att aptera sprängladdningarna. Rønneberg nådde först fram till reaktorhallen, via en kabeltrumma. Anläggningen övervakades av en civil norrman som övermannades. "Vakten verkande rädd men var i övrigt tyst och lydig", skrev Rønneberg senare. Sprängladdningarna gjordes klara på några minuter och sprängningsgruppen och den norska vakten tog skydd. Smällen var dov och alla var förvånade över att den inte hördes mer än den gjorde. En ensam tysk vakt tittade ut ur baracken men kunde inte upptäcka något ovanligt. De fem männen i skyddsgruppen väntade ut tysken och gav sig sedan i väg till den plats man avtalat att träffas på. Där väntade redan Rønneberg och hans grupp. Snabbt gav de sig tillbaka samma väg som de kommit och först när de kommit ner i ravinen hörde de att larmet gick, men utan problem kunde de ta sig tillbaka till utgångspunkten. "Gunnerside" med Rønneberg i spetsen gav sig av mot den svenska gränsen som de passerade efter en 18 dagars skidtur. Under hela operationen mot Vemork fanns en man i bakgrunden med uppgift att meddela London om resultatet av attacken. Han kunde den 28 februari avge följande rapport:
OPERATIONEN GENOMFÖRD MED 100 % FRAMGÅNG. TUNGTVATTENANLÄGGNINGEN FULLSTÄNDIGT FÖRSTÖRD. INGEN SKOTTLOSSNING FÖREKOM DÅ TYSKARNA INTE UPPTÄCKTE NÅGOT.
General Falkenhorst, befälhavare för de norska styrkorna i Norge, sade strax efter attacken sedan han rasande inspekterat skadorna att detta var "den bästa kupp jag någonsin sett." De tyska ansträngningarna att producera en atombomb försenades kraftigt genom attacken mot Vemork i Rjukan. Genom denna attack fick Hitler aldrig det mirakelvapen som han trodde skulle vända krigslyckan för Tyskland.