August Strindberg föddes i Stockholm 1849 och dog där 1912. Han växte upp i ett småborgeligt hem . Av sin barndom och ungdom gav Strindberg en troligen obefo-gad mörkbild i "Tjänstekvinnans son" . Efter kortare studier i Uppsala och försök att bli skådespelare verkade han som journalist, senare som tjänsteman vid kungliga biblioteket. Vid 28-års ålder gifte han sig med Siri von Essen. Flera av hans samhällskritiska verk gav honom rykte som rabulist och smutsförfattare. Han lämnade Sverige och levde 1883 till 1889 med sin familj under svåra ekonomiska omständigheter i Frankrike , Schweiz och Danmark. Efter skilsmässan 1891 levde Strindberg i bohemskretsar i Berlin. Strindbergs första storverk var reformationsdramat " Mäster Olof". Genombrottet kom med samhällssatiren "Röda rummet", som kallats den första svenska romanen. En höjdpunkt nådde Strindbergs realistiska novellkonst i "Giftas ". "Giftas 1" ledde till åtal, för hädelse i ett avsnitt om nattvarden. Strindberg blev frikänd och hyllades av entusiastiska beundrare, men han kände sig förföljd och händelsen satte djupa spår. "Giftas 2" innehöll skarpa angrepp på kvinnorörelsen. Senare blev könskampen huvudtemat i många romaner. Strindbergs mångfasetterade personlighet och konstnärskap har hållit hans verk vid starkt liv. Med sitt bildrika språk är han den svenska prosans störste mästare. Strindberg var stridbar in i det sista. En rad artiklar , där han angrep nittiotalisterna, utlöste en häftig tidningspolemik, Strindbergsfejden. Strax före sin död hyllades han av arbetarrörelsen med en nationalgåva och ett fackeltåg.
EK

Skotten i Ådalen (14.05.1931)
Ursprunget till sammanstötningarna våren 1931 var en långdragen lönekonflikt vid ett företag i Hälsingland och en sympatistrejk vid Graningeverken. Strejkbrytare uppbådades och några utsattes för misshandel av de strejkande. Polis och militär tillkallades. Den 14 maj anordnades ett demonstrationståg i Ådalen mot arbetsgivare och myndigheter, och trots idoga varningar lät folket inte hejda sig - militären öppnade eld och fem av demonstranterna dödades. Socialdemokratisk och kommunistisk press ansåg att ”ansvaret måste utkrävas”. Högertidningarna å sin sida talade om ”Hänsynslös blockpropaganda” som ”utmynnar i fruktansvärd terror”. En gravskrift vittnar om det egentliga scenariot; ”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig!”
UN