Per Daniel Amadeus Atterbom, centralgestalten i den svenska nyromantiken föddes i Pålsbo i Åsbo socken i Östergötland den 19 januari 1790 där hans far var kommunister. Atterbom var klent byggd och hade vacklande hälsa. Därför blev han inåtvänd och i stället för att leka och arbeta som sina jämnåriga slukade han boklig lärdom. Han skrev sin första roman vid 8, lärde sig tyska på
egen hand vid 10, blev elev vid Linköping lärdomsskola vid 9 och student i Uppsala vid 15.
1807 var han en av initiativtagarna till en studentförening som med tiden kom att kallas Auroraförbundet. Med inspiration från den nya tyska filosofin och den tyska nyromantiken inledde man ett fälttåg mot den akademiska litteratursmaken. Den unga gruppen av Uppsalastudenter ansåg att inom den svenska litteraturen och då främst lyriken hade den yttre formen blivit viktigare än innehållet.
Romantiken i Sverige byggde på tyska filosofer som Fichte och Schallig. Deras världsuppfattning har kallats metafysisk och anden, naturen, själen och känslan är några av de nyckelord som användes. Medan den kontinentala romantiken ofta använde klassiska motiv återuppväcktes en mystisk forntid, främst vikingatid i Sverige.
Atterbom skrev ständigt litterära verk med deltog också i kampen för den nya estetiken. ”Fågel blå” som utkom 1814 räknas som hans främsta ungdomsverk. 1817-18 genomförde han en Europaresa som fick honom att mogna. 1821 blev han kronprins Oskars (I) i tyska och filosofi. 1824 fick han tjänst som adjunkt i filosofi och 1828 som professor i filosofi i Uppsala. 1835 bytte han denna tjänst mot en nyinrättad professur i estetik och modern litteratur , en tjänst han innehade till sin död. 1839 invaldes Atterbom i Svenska akademin. Parallellt med sitt pedagogiska arbete fortsatte han sin litterära verksamhet och under dessa år kom hans mest kända verk ”Lycksalighetens ö” ett lyriskt sagospel helt i linje med nyromantiken syn på filosofi, religion, konst, natur, arkitektur och historia.
Atterbom förlorade sin hustru 1854 och hade därför för avsikt att gå i pension då han fyllde 65 år. Han hade annat att göra än att skriva ansökningar och var därför fortfarande i tjänst då han dog i Stockholm den 21 juli 1855 som den siste av det tidiga 1800-talets stora skalder.

Som exempel på Atterboms tidiga verk ges följande:

Glöm ej, att Mörkret sjelft för all färg, för all bildning är villkor;
Idel ljus och kristall gör, att man ingenting ser.
Skugga är med öfverallt, der något skall synas eller målas;
Natten, all varelses mor, är ock all varelses grund.
Så ock I Dikten det gifs, ja i Tänkandet sjelft, ett Förborgadt,
Heligt, Hemlighetsfullt; roten af tanka och dikt.