Sverige saknar i stort sett dokument som beskriver landets historia under tiden kring år 1000. Vikingatiden närmande sig slutet och de nordiska länderna började samlas till riken. Denna process är tämligen väl känd i Danmark och Norge genom medeltida krönikor som beskriver utvecklingen. I Sverige, som behandlas perifert i norska, danska och framför allt isländska källor kan vi bara göra mer eller mindre sannolika rekonstruktioner av vad som inträffade.
Under 990-talet regerade en kung som kallas Erik i Uppsala. Han besegrade danskarna i det vittomtalade slaget vid Fyrisvallarna och fick därför namnet Segersäll. Han son med Sigrid Storråda var Olof som troligen efterträdde sin far som kung i Uppsala. Under hösten år 1000 ingick kan en union med den norska oppositionen ledd av bröderna Erik och Sven Håkonsson samt den danske kungen Sven Tveskägg. I sjöslaget vid Svolder dödades den norska kungen Olav Trygvason och Olof fick som byte makten kring Göta älv och i delar av Tröndelagen. Några år senare, vissa källor talar om år 1004 döptes Olof vid Husaby i Västergötland och var en ivrig kristen. Han hade planer på att förstöra hednatemplet i Uppsala med hindrades och hade därför en vikande maktbas bland svearna. 1015 efterträddes Håkon-sönerna i Norge av Olav Haraldsson (den helige) som förde aggressiv politik mot sina inre och yttre fiender. Fiendskapen mellan Olof och Olav ´drogs inför tinget i Uppsala 1018 och sedan båda sidor framfört sina synpunkter talade lagmannen Torgny:
”Sveakonungarnas lynne är annorlunda nu än det var förr. Min farfar Torgny kunde minnas uppsalakungen Erik Emundsson och berättade om honom att han när han var i sin bästa ålder hade ledung ute varje sommar och drog till olika länder. Han lade under sig Finland, Kirjalaland, Estland och Kurland. Man kan ännu se de jordbefästningar och andra stora byggnadsverk som han byggde. Och ändå var han inte så överlägsen att han inte lyssnade på vad hans män hade att säga. Min far Torgny var en lång tid hos konung Björn. Han lärde känna hans vanor. Björn regerade hela sitt liv utan att förlora något. Han var god mot sina vänner. Jag kan minnas kung Erik Segersäll. Jag var med honom i många härfärder. Han utvidgade svearnas rike och försvarade det hårdfört. Det var gott för oss att komma till tals med honom. Men inför den kung som råder nu vågar ingen tala om han ej säger det konungen vill höra. Han lägger all sin kraft på detta, men låter sina skattländer glida bort på grund av håglöshet och kraftlöshet. Han är lysten på att hålla det norska väldet under sig som ingen sveakonung har haft lystnad till och det vållar ofrid för många. Nu vill vi bönder att du sluter fred med Norges konung Olav Digre och låter honom gifta sig med din dotter Ingegerd. Och vill du återta de riken i österled som din släkt och dina förfäder tidigare haft kommer vi att följa dig dit. Om du inte går med på vad vi säger kommer vi att angripa dig och döda dig och inte tåla din ofrid och håglöshet. Så har våra förfäder gjort förr. De sänkte fem konungar i en källa vid Mulatinget som tidigare hade gripits av samma övermod som du nu visar emot oss. Tala nu genast om vilket du väljer”
Folket slog med sina vapen mot sköldarna och skapade oljud. Kungen gick med på böndernas krav. Efter denna uppläxning tillbringade Olof sin tid i det kristna Västergötland och lät sin son Anund Jacob styra svearna. Olov Skötkonung avled under vintern 1021-1022 vi vet inte exakt när men enligt gammal svensk tradition den 15 februari.
Olof har blivit ihågkommen för att han var Sveriges förste kristna kung. Tillnamnet Skötkonungs betydelse är okänd men det finns flera teorier bl.a. att sköt i stället skall vara skatt, men rätten att tolka namnet är fortfarade fri.