Det är inte helt ofarligt att nå de högsta maktpositionerna i Kina. Ett stort antal kejsare mördades eller föll i strid. Efter revolutionen har denna tradition fortsatt och många ledare på såväl lokal som riksnivå har sopats bort när de politiska vindarna vänt. De flesta förpassades från makten för gott men vissa visade enastående politisk överlevnadsförmåga och en av dessa var Deng Xiaoping. Han föddes den 22 augusti 1904 i Sichuanprovinsen efter studier hemma fick han 1920 möjligheten att studera i Frankrike. Han träffade Zhou Enlai och blev influerad av den marxistiska ideologin. 1926 lämnade han Frankrike för att studera politik i Moskva. Året efter återvände han till Kina som lärare i politik vid militärskolan i Xian. Han fortsatte sedan till kommunistpartiet och deltog i uppbyggandet av den röda armén. Han deltog i den långa marschen, kriget mot Japan och inbördeskriget mot nationalisterna. Hans karriär inom partiet gick spikrakt uppåt och 1945 invaldes han i central kommittén, 1952 Vice premiärminister, 1954 kommunistpartiets generalsekreterare och 1955 politbyrån.
Deng involverades i den maktkamp som utvecklades mellan Mao och Liu Shauqi. Konflikten bottnade i en kritik av Maos sätt att leda landet främst ekonomiskt. Man påtalade att livet inte förbättrats från revolutionen till mitten av 1960-talet och något måste göras.
Maos svar var kulturrevolutionen och Liu Shauqi och Deng avsattes från sina poster och drevs i internexil. Deng kallades ”landets fiende nr.2”. Hans familj förföljdes och hans son, så våldsamt att han blev rullstolsbunden. 1975 blev Deng återinsatt som vice premiärminister som stöd för Zhou Enlai som blev allt sjukare. Efter Zhous och Maos död 1976 tog de ”fyras gäng”, ledda av Maos änka Jiang Qing makten. Deng avsattes på nytt.
Redan året efter återtog Deng sina uppdrag och blev Kinas starke man. Han bröt mot den ideoligi som Mao företrätt och avkollektiviserade jordbruket, decentraliserade ekonomin och öppnade Kina mot omvärlden. Han omformulerade de politiska systemet och införde kommunism på kinesiska premisser. Trots dessa reformer var han inte villig att överge den partidiktatur som var basen för det politiska systemet. Det var också därför han med brutal makt slog ner demokratirörelsen på Himmelska fridens torg 1989 som han såg som ett hot mot det politiska systemet.
Under 1980-talet lämnade han sina officiella uppdrag men förblev trots detta landets verkliga ledare. Han var vid mycket god hälsa långt in på 90- talet då han drabbades av Parkinsons sjukdom och avled den 19 februari 1997, närmare 93 år gammal.