Jag är en fyr av bondestånd,
en spelman på väg och vid dike.
Jag är en diktens vagabond,
försvarslös i andens rike.

Bondsonen Erik Axel Eriksson föddes i Folkärna utanför Avesta den 20 juli 1931. De visade sig snart att han hade lätt för sig i skolan och prästen ordnade så han fick studera vidare vid gymnasiet i Västerås. Han gick vidare med studier i Uppsala 1885 men fick avbryta dem då han saknade medel. Hans far hade gått i konkurs, tvingats sälja gården och fått fängelsestraff sedan han med falska underskrifter bluffat till sig pengar.
Han arbetade som guvernant i Jämtland en tid, försökte klara sig i Uppsala men fick återvända hem till Krylbo. 1888 sökte han arbete på Aftonbladet men fick inget arbete med väl stöd till att avsluta sina universitetsstudier i Uppsala. Vid denna tid bytte han också namn, Eriksson blev Karlfeldt.
Efter en fil.kand. examen i svenska, engelska och tyska arbetade Erik Axel som lärare i först i Djursholm och senare i Molkom. 1895 utgav han sin första diktsamling Vildmarks- och kärleksdikter. Även om den uppskattades blev det ingen försäljningssuccé. Efter en tid återupptog han sina studier i Uppsala och blev 1898 fil lic. på en avhandling inom engelsk litteratur. Han fortsatte som lärare nu på Stockholms borgareskola och hade dessutom flera bibliotekstjänster bl.a. vid Kungliga biblioteket. Han fick 1901 ett resestipendium från Svenska akademin och företog en längre resa till Italien. 1902 invaldes han oväntat i akademin och 1913 blev han dess ständige sekreterare en post som innehade under resten av sitt liv.
Med tiden blev Karlfeldt allt mer populär och hans diktsamlingar fick tryckas i många upplagor. 1931 drabbades han av en förkylning som förvärrades och den 8 april avled han av kärlkramp 66 år gammal. Senare samma år tilldelades han postumt Nobelpriset i litteratur.