Måndagen efter påsk den 24 april 1916 inleddes påskupproret på Irland. Det kom inte som någon överraskning utan var en följd av en lång historisk process. Engelska kungar hade redan under 1100-talet erövrat Irland. Under århundraden hade engelsk adel kommit att dominera Irland genom att de ägde jorden. Bönder, arrendatorer och lantarbetare utnyttjades hänsynslöst och levde i största armod. Då potatisen introducerades under 1700-talet ledde det till att befolkningen ökade mycket kraftigt eftersom livsmedelsproduktionen blev större än tidigare med den nya grödan. I slutet av 1840-talet kom den stora katastrofen potatispesten. Befolkningen som var 8,4 miljoner 1844 mer än halverades fram till 1921 då omkring 4 miljoner innevånare fanns på ön. Många emigrerade till Amerika men under pesten räknar man med att över en miljon människor svalt ihjäl eller dog i bristsjukdomar. Krisen ledde till att grupper på ön framförde krav på självstyrelse, Home Rule. Man ville styra sig själva på ön men till en början fanns inga krav på nationell självständighet. Parlamentet i London fattade en rad beslut med början 1881 som innebar att självständigheten ökade. Men processen gick mycket långsamt och snart hävdade befolkningen i Ulster att de inte önskade självständighet. Flera lokala organisationer bildades som Sinn Féin och Irish Rebublican Brotherhood (IRB). I början av 1910-talet hade flera grupper kommit till den slutsatsen att en parlamentarisk lösning på Irlandproblemet knappast skulle kunna uppnås inom rimlig tid. I stället planerades för väpnad kamp.
IRB under ledning av Patrick Pearse och Tom Clarke m.fl. startade den 24 april ett väpnat uppror mot britterna. Planen var att upproret skulle starta samtidigt på en rad platser runt om i landet. Man hade planerat att kunna smuggla in mängder av vapen från Tyskland men då detta misslyckades avblåstes upproret överallt utom i Dublin där närmare 2000 man ockuperade huvudpostkontoret och andra strategiska punkter i staden. Den överlägsna brittiska krigsmakten slog ned upproret efter sex dagars strider och 14 av upprorsledarna dömdes till döden och avrättades veckorna efter upproret. De döda betraktades som martyrer och påskupproret innebar början till slutet för det brittiska styret på Irland. Efter ytterligare blodspillan blev Irland en självständig republik den 6 december 1921.