Då den danske konungen Valdemar Atterdag dog 1375 hade han ingen son varför den danska tronen ärvdes av hans dotterson Olav han var son till Magareta Valdermarsdotter som var gift med den norske kungen Haakon. Haakon dog redan 1380, Olav ärvde då också den norska tronen med Margareta som förmyndare då han ännu bara var 10 år. Olav kunde även göra anspråk på den svenska tronen eftersom hans farfar var Magnus Eriksson. Olav dog hastigt 1387 vilket ledde till att Margareta utropade sig till regent i Danmark och Norge, en personalunion hade så uppstått.
I Sverige regerade Albrekt av Mecklenburg vilken förde en politik som inte uppskattades av alla särskilt högadeln drev en kampanj mot kungen. Detta ledde till att hans motståndare i Sverige vände sig till Margareta för stöd. Margareta och högadelns representanter höll ett möte i Dalaborg på en udde i Vänern 1388. Där hyllades hon som Sveriges ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Hennes beteckning kunde inte bli kung eller drottning då det vid denna tid var en otänkbar tanke att ha en regerande drottning, därför har hennes titel som vi känner henne ”Drottning Margareta” en efterhands konstruktion.
Kung Albrekt lockades ut i krig och gick till anfall mot de upproriska med trupper från Mecklenburg. Han besegrades i slaget vid Åsle utanför Falköping i Västergötland den 24 februari 1389. I praktiken var nu de tre kungadömena förenade. Albrekt hade tillfångatagits under slaget men stridigheterna slutade inte där. Under drygt ett år härjade de s.k. vitaliebröderna längs Sveriges Östersjökust för att nå en överenskommelse mot Margareta med Lübeck som stödde Margareta.
Margareta hade regerade nu över hela Norden men hon inte hade egna barn och alltså ingen arvinge till tronen. Därför valde hon sin systerdotterson, Bogislav till sin efterträdare. Då han skulle bli kung i de nordiska länderna ändrade han sitt namn till Erik och eftervärlden känner honom som Erik av Pommern då hans far var hertig Vartislav III av Pommern-Stolp. Han hade redan erkänts som kung i Danmark och Norge 1396 och i Sverige från 1396. Ett medeltida kungaval var emellertid en förhandlingssak då Sverige var ett valrike. Detta resulterade i Nyköping recess 1396 där han erkändes som svensk kung.
Ett annat beslut i Nyköping recess var att råden i de tre nordiska rikena skulle komma samman för att åstadkomma att krig och tvister ”för evig tid” skulle undvikas mellan de tre rikena. Ett sådant möte ägde rum i samband med kröningen av Erik i Kalmar sommaren 1397. Resultatet av detta möte blev två dokument, kröningsbrevet och från den 13 juli och unionsbrevet från den 20 juli. Det var en juridiskt bindande handling som försågs med utfärdarnas sigill, 67 biskopar och stormän från de tre rikena. Men var unionsbrevet ett äkta brev eller en förfalskning. Debatten kring denna fråga har pågått i århundraden utan att historiker blivit eniga. Men den 20 juli 1397 fattades beslut som skulle styra Norden historia på gott och ont i mer än 125 år. (Thor)
