I Norge finns två officiella språk, bokmål och nynorska som alla elever i landet måste lära sig. Då landet 1814 efter nästan 440 år som en del av Danmark blev en del av Sverige i personalunion var det ett land där ämbetsmän och stadsbor talade danska medan de flesta talade en lokal dialekt. Då man släppt kontakten med Danmark ansåg många inflytelserika personer att man borde förnorska danskan med andra ville att danskan skulle bort och att man skulle tala norska, vad det nu var.
Den 5 augusti 1813 föddes Ivar Aasen (Åsen). Han växte upp i en isolera småbrukarfamilj han föräldrar dog tidigt och Ivar och de andra syskonen fick arbeta på gården, därför fick kan inte mycket till utbildning. Prästen fick upp ögonen för honom och han blev lärare. Under 1830-talet argumenterade han för att man borde ha ett norskt språk som byggde på landets dialekter, Han fick statligt stöd för att fara runt i landet och samla in ord, uttryck och grammatik särskilt från bonde dialekter på Vestlandet och även en del av gamal norsk som låg nära isländskan och talades i landet före danskarna.
1848 gavs Det norske Folksprogs historie och 1885 blev landsmålet godkänt och jämställt med riksmålet.
Idag är det mellan 10–15 som skriver nynorska och skillnaden mellan språken har minskat och idag kan man ta ord från båda språken. Alla har rätt till information på sitt språk och 20 % på TV och radio skall vara på nynorska. Aasen dog i Christiania 1896.

Exempel. Aasens dikt Nordmannen 1863

1. Millom Bakkar og Berg ut med Havet
heve Nordmannen fenget sin Heim,
der han sjølv hever Tufterna gravet
og sett sjølv sine Hus uppaa deim.
2. Og han vandast til Vaagnad og Møda,
der han laut vera herdig og sterk;
og han høyrer med Hugnad ei Røda
um stor Manndom og dugande Verk.
3. Fram paa Vetteren stundom han tenkte:
Giv eg var i eit varmare Land.
Men naar Vaarsol i Bakkarne blenkte,
fekk han Hug til si heimlege Strand.