|
|
|
|
| Lördagen den 23 november 2024 - klockan 17:31
|
|
|
|
|
|
|
|
|
DET HÄNDE IDAG
|
|
|
Tisdag den 20 augusti 2024
|
|
|
Churchill och Trotskij (20.08.1940)
“Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few" (20.08.1940)
Sedan Winston Churchill tillträtt som premiärminister den 10 maj 1940 hade motgångarna staplats på varandra. Samma dag som han tillträdde invaderades Frankrike, Belgien och Holland. Som genom ett under räddades större delen av den brittiska armén från Dunkerque.
I juli 1940 planerade Hitler att invadera Storbritannien. Operationen hade arbetsnamnet Seelöwe. Efter samtal med amiral Raeder kom Hitler till slutsatsen att det effektivaste medlet skulle vara en invasion ut-förd av den tyska flottan. Den 13 juli sänder Hitler ut direktiv 15 där han förklarde att en luftoffensiv kommer att inledas den 5 augusti och att dess främsta mål skall vara att eliminera det brittiska flyget. Inget mer hände under juli månad förutom att Hitler erbjöd Churchill att kapitulera och lämna över sina vapen. Churchill svarade snabbt genom sin utrikesminister Lindley Wood Halifax att: ”Tyskland kommer att få fred om det evakuerar alla de områden det har ockuperat, om det återinför den frihet det avskaffat och ger garantier för framtiden.”
Den 1 augusti gav Hitler i direktiv nr 17 ordern till det tyska flygvapnet ”att med alla till buds stående medel krossa det brittiska flyget”.
Den 11 augusti inledde Luftwaffe offensiven mot England, som skulle gå till historien som The Battle of Britain. Tyskland förfogade över 2669 plan varav de flesta var tunga bombplan som kom att göra mer skada än nytta för dem själva. Engelska Royal Air Force hade inte mer än 704 stridsklara flygplan, de flesta av dessa av modellerna Spitfire och Hurricane. Tyskland hade 933 jaktplan och de övriga var bombplan. De flesta av de tyska bombplanen kunde inte bära en last över 500 kg och hade en maximal flyghöjd på 3500 meter. Jaktplanen var stora, klumpiga och tunga att manövrera. Detta gjorde de tyska planen till lätta byten för de små brittiska jaktplanen som hade en maximal flyghöjd på 10 000 meter och kunde flyga med en hastighet av 600 km/h jämfört med de tyska Stukaplanens 300 km/h. Detta ledde till att Tyskland led stora förluster och slaget om Storbritannien skulle visa sig vara mer psykologiskt viktigt än strategiskt för tyskarna.
Tyskarna orsakade stora skador på den brittiska infrastrukturen och industrin i Birmingham-Coventry området. Bomber föll också regelbundet över centrala London och vid ett tillfälle träffades Parlamentets innergård av en välriktad bomb.
Storbritannien stod emot den tyska offensiven. Slaget om Storbritannien var en av krigets mest avgörande händelser. Churchill talade till folket från Parlamentet för att stärka kampviljan och sade om RAFs pi-loter: ”Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few.” Hundratals britti-ska piloter miste livet i denna kamp men det var inte endast de brittiska piloterna utan hela det brittiska folkets motståndsvilja det handlade om. Förlusterna mättes efter slaget till 1733 förlorade tyska flygplan och 915 brittiska.
Leon Trotskij mördas (20.08.1940)
Samma dag som Churchill höll sitt tal nådde den sovjetiska statsterrorns armar ända bort till Mexico. En av de mest lysande begåvningarna i den ryska revolutionen var Leon Trotskij. Han föddes 1879 hette egentligen Bronstein och hade judiska rötter. Han studerade i Odessa då han 1898 för första gången ar-resterades för revolutionär verksamhet och förvisades till Sibirien. Han lyckades fly till London 1902 men var tillbaka i Ryssland revolutionsåret 1905 och blev ordförande i sovjeten i St. Peterburg. Arrestation följde men han lyckades åter att fly och levde som skriftställare i Västeuropa fram till revolutionen 1917. Han återvände då till Ryssland och blev i november 1917 utrikesminister och slöt fred med Tyskland. Han blev sedan krigsminister och skapade den röda armén och slog ned de vitas kontrarevolution. Efter Lenins död 1924 kämpade han om makten men besegrades av Stalin. 1925 avsattes han som krigsminis-ter, 1926 uteslöts han ur politbyrån och året efter ut partiet. 1928 sändes han i intern exil till Alma Ata och 1929 utvisades han ur Sovjetunionen. Han levde under de följande åren som flykting i Turkiet, Frankrike och Norge innan han flyttade till Mexico 1936.
Spanjoren Ramón Mercader, som levde under pseudonymen Jacques Monard, värvades efter det spanska inbördeskrigets slut till Moskva där han utbildades och övades för att mörda Trotskij. I januari 1940 näst-lade han sig in i kretsen kring Trotskij och fick träffa honom för att diskutera en artikel han skrivit som Trotskij ansåg vara banal och utan intresse.
Nästa gång han kom för att besöka Trotskij var på morgonen den 20 augusti. Trots varningar tilläts Mer-cader träffa Trotskij ensam. ”Det gick tre eller fyra minuter”, berättade hans hustru Natalja: ”Jag var i rummet intill. Det hördes ett fruktansvärt genomträngande skrik… Lev Davidovitj (Trotskij) visade sig, lutande sig mot dörrposten. Hans ansikte var täckt av blod, hans blå ögon glimmade utan glasögonen och hans armar hängde slappt rakt ner”. Mercader hade givit Trotskij ett dödligt slag i bakhuvudet med en avhuggen ishacka han dolt under sin regnrock. Men slaget var inte direkt dödande; ”Trotskij skrek väldigt länge, oändligt länge”. Som Mercader själv uttryckte det: ”han brottades modigt med sin mördare och förhindrade på det sättet fler slag”.
Läkaren förklarade att skadan inte var allvarlig, Trotskij lyssnade på honom utan medkänsla som man skulle ha mött ett vanligt meddelande om välbefinnande. Han pekade på sitt hjärta och sade: ”Jag kän-ner… här… att detta är slutet… den här gången... har de lyckats”. Trotskij togs till sjukhus där han oper-erades och levde i mer än ett dygn efter attacken men dog vid en ålder av 60 år den 21 augusti 1940. Mer-cader dömdes till 20 års fängelse, som han avtjänade. Han fick motta statliga hedersbetygelser när han återvände till Östeuropa efter avtjänat straff. Till sist hade Stalin lyckats mörda den man som var en livs-farlig konkurrent och en av de viktigaste revolutionära ledarna i den blodiga Sovjetstatens historia.
Thor Øvrelid
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gevaliensis
Ansvarig utgivare: |
Arne Övrelid |
Webmaster: |
Arne Övrelid |
Redaktion: |
Albin, Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|