Hösten 1666 var London en stad i kris. Sedan sommaren 1665 hade staden drabbats av pesten och dödssiffrorna var förfärande höga. Under ett år tid hade mist 30.000 personer dött vilket var mer än 20 % av befolkningen. Det var många som sedan länge förutspått att 1666 skulle bli ett dåligt år. 6 var djävulens siffra och den latinska beteckningen på året, den latinska sifferraden från det högsta till det lägsta värdet (MDCLXVI) bådade inte gott.
Strax efter midnatt den 2 september började det brinna i ett bageri på Pudding Lane norr om London Bridge. Branden spred sig snabbt och brandbekämparna bad borgmästaren om att få riva ett antal hus för att skapa en brandgata som skulle kunna hindra elden från att spridas. Borgmästaren vägrade och elden spreds med allt större hastighet i de smala gränderna och i husens vasstak. Med tidens
brandbekämpningsresurser fanns inget att göra och då branden upphörde den 5 september hade 80 % av staden blivit lågornas rov.
Samtida beräkningar hävdar att 13.500 hus gick förlorade, liksom 87 kyrkor och en mängd stora lagerbyggnader dessutom brann St Pauls Cathedral ned.
Det London vi ser idag är till stor del uppbyggt efter den stora branden 1666, en barockstad vars offentliga byggnader många har Christopher Wren som arkitekt. Historiker är ännu idag oeniga om hur många som omkom i branden och siffrorna ligger från några tiotal till tusentals.
Det sägs ofta att ont har gott med sig och så också denna gång. Pesten som härjade London sedan ett år försvann helt efter den stora branden.