Under det tidiga 1600-talet var krig ett normaltillstånd i Sverige. Från 1600 till 1629 befann sig landet ständigt i krig med länder som Danmark, Ryssland och Polen. Efter överenskommelsen i Altmark med polackerna 1629 rådde fred till sommaren 1630 då Gustav II Adolf i samråd med sitt råd beslutade att intervenera i det sedan 1618 pågående 30-åriga kriget. Kriget var i grunden var ett religionskrig mellan katoliker och protestanter. Under senare delen av 1620-talet hade katolikerna under Tilly stora framgångar.
På morgonen den 7 september möttes den svenska armén med 23.000 man som vid sin sida hade den sachsiska armén med 17.000 man. Mot dem stod den katolska armén ledd av Tilly med 33.000 man. Redan i början av slaget attackerades de sachsiska trupperna hårt och flydde från slagfältet. De svenska trupperna införde en helt ny och revolutionerade stridsteknik vid Breitenfelt. Den rådande taktiken kallades den spanska skolan och innebar att trupperna organiserades i stora kvadratis-ka formationer som flyttades långsamt över slagfältet i mycket fasta formationer. De understöddes av tungt artilleri. Den svenska armen bestod av små lättrörliga kanoner som understöd och fotsoldaterna organiserades i tunna lättrörliga led. Stri-den som pågick i över sju timmar slutade med en total svensk seger, men förluster-na var stora svenskarna förlorade 2100 man, sachsarna 4000 och den katolska ligan 11000.
Slaget innebar att initiativet i det 30-åriga kriget i fortsättningen fanns hos protestanterna ledda av Gustav II Adolf. De dröjde många år innan de katolska härförarna lyckades förändra sin taktik för att möta den nya stridstekniken som svenskarna hade infört. Detta innebar att de svenska arméerna kunde behärska den tyska krigsarenan. Gustav II Adolf ledde den svenska armén fram till slaget vid Lützen 1632 men bakom honom fanns flera mycket kapabla generaler som fortsatte att driva kriget med skiftande framgångar ända fram till freden som kom 1648.