Jämlikhet, jämställdhet och demokrati är nya ord i Sverige. Om vi går riktigt långt tillbaka i historien var vårt land som de flesta andra i världen ett land där vissa människor ägdes av andra. Slavsystem kallades det i de flesta länder medan vi kallade systemet trälsystemet. Det upphörde i mitten av medeltiden genom kyrkans uppfattning om alla människors egenvärde. Men detta betydde inte att alla människor hade samma värde.
De äldsta lagar vi känner är Hammurabis lagar från 1760-talet f.Kr. Lagen byggde på uppfattningen ”öga för öga tand för tand” dvs. att den som åsamkat någon en skada skulle själv lida samma skada. Detta system utvecklades under år-tusenden och under de senaste århundradena i västvärlden har böter eller fängelse för brott lett till en humanare straffutmätning. Men fortfarande har vi kvar Hammurabis teser när det gäller dödsstraffen som finns i de flesta länder i världen.
I den lilla världen, i hemmet, var det i Sverige ända till mitten av 1800-talet husbonden som skulle vara den som upprätthöll ordningen. Så länge vi känner lagen i vårt land hade husbonden rätt att utdela kroppsliga bestraffningar ”måttlig husaga” om hans hustru, barn eller tjänstefolk inte gjorde vad husbonden ansåg vara rätt. I 1734 års lag togs bestämmelserna om aga av hustru bort med det förbjöds inte heller. Däremot hade man rätt att aga barn och tjänstefolk. När man hävdar den 1 oktober 1858 som husagans avskaffande var det den dag då husbonden förlorade sin rätt att aga vuxet tjänstefolk däremot hade han fortfarande rätta att aga sina barn samt drängar under 18 och pigor under 16 år. Först 1920 upphörde rätten att aga sina anställda. Men fortfarande fanns föräldrarnas rätt att aga sina barn en rätt som togs bort 1966. Men det var först 1979 som barnaga uttryckligen förbjöds och alla fall skall dömas enligt brottsbalken bestämmelser om misshandel.
Något som är svårt att förstå för dagens elever är skolagan som fanns kvar till 1958. Agan som fanns i ”uppfostringssyfte” skulle utföras av läraren eller rektor. Det var viktigt att den som verkställde straffet inte var i affekt utan genom-förde sin plikt mot de unga enligt skollagens bestämmelser. Att det inte alltid gick till som det skulle är följande fall från Göteborg 1904 ett talande exempel på:
”En folkskollärare i Göteborg stämdes inför rådhusrätten av eleven Ivars far som hävdade att läraren borde dels ställas till ansvar för misshandel, dels dömas att betala skadestånd.
Enligt föräldrarna hade läraren hållit kvar Ivar efter skoldagens slut för att pojken skulle ha skolkat. Eleven hade fått lägga sig över en pulpet och blivit slagen några gånger med en rotting, men då läraren tyckte att Ivar inte böjde sig tillräckligt djupt, hade han tryckt ner pojken så hårt att tre tänder i överkäken slagits av, kraftigt blodflöde hade uppstått, och i framtiden skulle Ivar kunna få svårt att både att tala och äta.
Läraren hävdade att han på grund av Ivars skolk varit i sin fulla rätt enl. Göteborgs folkskolestadga att aga honom med rotting. Men efter ett rapp hade pojken försökt skydda sig genom att krypa ner bredvid bänken och hålla sig fast där. Då hade läraren tagit tag i Ivars rock och försökt lyfta honom. Ivar hade först gjort motstånd men så, helt plötsligt, givit efter med resultatet att han stött tänderna mot bänken; "något blodflöde hade icke uppstått”. Alltså var det en olyckshändelse. Fallet Ivar togs efter överklagande upp i först hovrätt och sedan HD, men någon ändring av rådhusrättens bedömning blev det inte läraren frikändes då det hela ansågs ha skett mera av "våda än vållande". (Tilläggas bör måhända att ingen av de tre rättsinstanserna var enig om frikännandet.) ”
Tiderna förändras och väl är väl det.