Meddelandet från Moskva den 4 oktober 1957 om att planeten Tellus fått en ny måne genom den lyckade uppskjutningen av Sputnik 1, slog ned som en bomb i USA. Plötsligt rubbades terrorbalansen och Sovjetunionen skulle kunna sända en kärnvapenbestyckad raket som kunde nå USA.
Utvecklingen av den raket som bar Sputnik 1 ut i rymden hade sitt ursprung i den tyska krigsindustrin. Under andra världskrigets slutskede tillverkades de fruktade raketerna V1 och V2 som användes för terrorbombning av England.
De tekniker som utvecklat dessa raketer fördes efter kriget till Sovjetunionen och USA där de fortsatte utvecklingen av krigsmaterial. I USA prioriterades utvecklingen av atomvapnet som knöts till flygvapnet och flottan, medan utvecklingen av rymdplanerna sågs som en civil angelägenhet. I Sovjetunionen kopplades rymdutvecklingen till krigsmakten och man såg utvecklingen av raketer som ett sätt att minska den amerikanska överlägsenheten vad gällde krigsmaterial.
Uppskjutningen av Sputnik följdes av Luna 1 som nådde månen i januari 1959 och Vostok 1 som medförde den första människan i rymden, den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin.
Fullständig kris rådde i USA under dessa år och vissa betraktade framgångarna för det sovjetiska rymdprogrammet som ett nytt Pearl Harbor för USA. När Kennedy blev president 1961 deklarerade han att ”Nationen har nu åtagit sig uppgiften att före 1960-talets slut landsätta en människa på månen och återföra honom i säkerhet till jorden. ” Många tvivlade på att uppgiften var möjlig men den 21 juli 1969 lan-dade ”Örnen” i Stillhetens hav och USA hade definitivt återtagit initiativet i rymdkapplöpningen.