De arabiska arméerna hade, inspirerade av Muhammeds ord, gått segerrika fram i nästan 100 år. I början av 700-talet hade Spanien erövrats och under sommaren 732 hade en expeditionskår ledd av generalen Abd-al Rahman trängt in i Frankrike. I närheten av Poitiers mötte den arabiska hären den franska ledd av Karl Martell den 11 oktober. En samtida spansk författare talar om ”Männen från norden, står som en orörlig frusen mur”. I sex dagar observerade man varandra och försökte hitta blottor hos motståndaren. I gryningen den 17 oktober gick den arabiska armén till anfall. Abdal Rahman stupade tidigt och det ledde till oordning i den arabiska armen och Karl Martell utnyttjade situationen och vann en lysande seger. I gamla historieböcker kunde man läsa att han räddat västerlandet undan det arabiska hotet, men segerns betydelse har av ideologiska skäl överdrivits.
Däremot var segern viktig ur en annan synvinkel, det var första gången den feodala ryttararmén visade sin potential. Under denna tid hade den bepansrade ryttararmen växt fram genom flera teknologiska framsteg som bl.a. stigbygeln. Den nya teknologin innebar att man fick en mycket specialiserad och kapitalkrävande krigsmaskineri.
I teorin var det kungen som härskade över sitt land. Han kunde ge gods till en av sina undersåtar mot att de avgav ett löfte att bistå kungen med råd och dåd. Detta innebar, särskilt i Frankrike, att vasallen skulle delta i kungens armé. Ursprungligen var jordagodset knutet till en enskild person och när denne inte längre kunde bistå kungen fick någon annan godset. Med tiden blev godset ärftligt och vi fick adliga släkter som i generationer bidrog till landets försvar.
Under 600 år utvecklades den bepansrade ryttararmen och den ansågs som oslagbar. Det är en ödets ironi att vid Poitier på plats där den feodala armen föddes 732 skulle den också krossas för gott år 1356.