Den katolska kyrkan var inne i en djup kris under början av 1500-talet. Den byggde fortfarande sin verksamhet på en medeltida världsbild och de senaste århundradenas genomgripande förändringar hade mycket lite påverkat kyrkan. Från att ha varit en social för att inte säga revolutionär rörelse var nu kyrkan den institution som med alla medel försvarade det bestående. Påven uppträdde som världsliga furstar både politiskt och moraliskt och kyrkan användes som en bricka i det politiska spelet och tron kom att bli en handelsvara. Påven Julius II var mer en härförare än en själasörjare och hans kostälskande efterträdare Leo levde med en lång rad mätres-ser.
1514 fick den 24-årige Albert, ärkebiskop i Magdeburg, tillstånd att också inneha biskopsstolen i Mainz. Detta var klara brott mot kyrkans rätt, dels var han för ung för att inneha dessa ämbeten dels fick ingen inneha mer än ett andligt ämbete. Påven gav dock dispens från dessa regler mot en rundhänt ersättning. Albert lånade den nödvändiga summan och återbetalningen löstes genom avlatshandel. Avlats-handeln byggde på tron att Kristus genom sin död hade skapat ett överskott av syndernas förlåtelse. Detta överskott förvaltades av kyrkan som genom skälig ersättning kunde distrubuera detta överskott. Genom att köpa ett avlatsbrev fick man syndernas förlåtelse för sig själv eller till och med för sina avlidna släktingar.
Handeln sköttes av en ökänd handelsman Johann Tezel som for runt i Brandenburg i sällskap med Alberts långivare som noga kontrollerade inkomsterna. Fursten i Sachen såg med oro på Alberts förvärv av Mainz då Albert var den branden-burgske kurfurstens bror och Mainz låg i Sachen. Då sachare började köpa avlatsbrev gick man till motattack.

Då Martin Luther spikade upp sina 95 teser mot avlatshandeln hade den världslige makten i ryggen men han handlade efter religiös övertygelse. Hans mål var från början en reformation inom den katolska kyrkan men då han möttes av fördömande och bannlysning utvecklades hans protest till ett brott med den katolska kyrkan.