Du gamla du friska, du fjellhöga Nord
du tysta du glädjerika sköna
Jag helsar dig, vänaste land uppå jord
Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Du thronar på minnen från fornstora dar
Då äradt ditt namn flög öfver jorden,
Jag vet att du är och blir hvad du var,
Ack, jag vill lefva, jag vill dö i Norden

Det var den 18 november 1844 den sång som vi kallar vår nationalsång framfördes för första gången. Det var Rosa Vretman i Stockholm hade skrivit ned melodin, som var en folkmelodi från Västmanland, sedan skrev Richard Dybeck en text till melodin. Den 18 november 1844 framfördes visan för första gången vid en ”aftonunderhållning” i Stockholm. Rickard Dybeck som skrev texten är intressant då han kan sägas personifiera göticismen och nationalromantiken. Han var verksam jurist men som många andra ur den bildade svenska överklassen vid denna tid ägnade han all sin lediga tid åt det nationella, i hans fall var detta arkeologi och insamling av folkminnen. Hans samlande ledde honom snart in på den svenska och nordiska folkmusiken och inom detta område var det särskilt den sk. fäbodmusiken som intresserade Dybeck. Som så många andra av sina samtida var Dybeck mer musiker och poet än folkmusikforskare och många av de melodier han upptecknade var inte tillräckligt intressanta varför de skrevs om för att anpassas till tidens smak. De texter han författade var ofta storvulna och snarast pastischartade. Från 1844 och fram till 1870 anordnade Dybeck, för att sprida kunskap om folkmusiken, en rad tillställningar med föredrag och konserter som han kallade ”Aftonunderhållningar med nordisk folkmusik”. Det var i denna anda och i detta forum som Du gamla du friska, vars text senare ändrades till Du gamla du fria, tillkom.
De flesta av Europas nationalsånger är inte skrivna som nationalsånger utan har fått denna roll efter en tid. I Sverige var Bellmans Gustav skål att betrakta som nationalsång från 1772 fram till 1805 då A. Edelcrantz skrev en svensk text till God Save the King som i Sverige kom att kallas Bevare Gud vår kung. Denna sång höll sin position som nationalsång från 1805 fram till 1860-talet då Ur svenska hjärtans djup blev sk. folksång. Då vi saknade en officiell nationalsång utlystes en tävling 1899 om en ny svensk nationalsång ”i enkel populär stil, helst i marschtempo”. Vidare skulle den vara satt för fyrstämmig manskör och samtidigt lämplig att sjunga unisont. Inget av förslagen som inkom ansågs tillräckligt bra. Vid unionsupplösningen 1905, då Norge förklarade sig självständigt, framstod Du gamla du fria som den enda tänkbara nationalsången trots att många storsvenskar betraktade sången som vek och alltför allmännordisk till sin karaktär.
Trots att vi alla betraktar Du gamla du fria som Sveriges nationalsång har den aldrig officiellt godkänts som sådan.