Charles Dickens klassiker om Oliver Twist, skriven och publicerad under åren 1836 och 1837, har lästs, spelats och tolkats åtskilliga gånger. Historien om den fattige, föräldralöse lille pojken från den brittiska landsbygden har knappast gått någon obemärkt förbi. Den värnlöse Oliver gör under sin barndom en yrkesmässig resa från fabriksbarnarbete till storstadsstödliga och hamnar bokstavligt talat i orättvisans händer. Under årens lopp träffar han på ondska, orättvisa och oförätter i Londons mörka gränder men vad det lider florerar bluffmakeriet också innanför väggarna på ett av stadens finare hus. Oliver är liten, övergiven och sviken i en stor värld. Historien, som utspelar sig i en svunnen tid och från, har moderniserats en aning i denna uppsättning. I denna version av den gamla klassikern får publiken som sig bör följa med på en tidsresa till 1800-talets London, men förutom den sedvanliga storyn inkluderas även en hel del komiska inslag och kryddade repliker. Regissören Rolf Berlin har kort sagt återigen lyckats med sin avgångsklass från teaterlinjen i denna nytappning av en gedigen klassiker.
I teatertreornas sista uppsättning spelas den ständigt omåttligt populäre Oliver Twist av Matilda Lundberg. Tillsammans med sina nio teaterkollegor höjer de föreställningen till skyarna. Skådespelarna agerar skickligt och helhjärtat i de uppdaterade karaktärerna. Hela föreställningen känns genomarbetad vad gäller ljud, ljus och scenografi. Jag känner redan till storyn men i denna nytappning har historien om Oliver fått sig en modern twist. Vissa stunder när allvaret hänger i luften sitter publiken fängslad av spänning, andra stunder ligger publiken dubbelvikt av skratt. Jag fullkomligen kiknar jag av skratt vid blotta åsynen av vissa karaktärer medan andra fäller komiska kommentarer som lockar fram skrattsalvor. Gabriel Engelbrektson får genom karaktären Beda hela publiken på fall, en blond peruk, göteborgsk dialekt och maskulin falsettröst gör susen. Kajsa Ekroth spelar bland andra den ihärdigt tuggummituggande och obducerande Charlotte på sant fjortismanér och Olivers svartklädde halvbror Månx. Erika Karlsson är klockren som den piffiga, pimpinätta och skrattframkallande Fru Branner men lika träffsäker som den svartklädde pundaraktige Bill. Gustav Wendin står för en hel del stunttrick och kastar sig bokstavligen fram och tillbaka, hit och dit både i men också mellan rollerna, från polis till tjuv och därifrån till bartender och sedan återigen till polis. Emilia Stenberg axlar en av de mer allvarsamma karaktärerna när hon spelar den misshandlade och rädde karaktären Nannsi, men hoppar också ur Nannsis vinröda kjol och blåa klädtrasor när hon spelar ett av lättsamt retsamma fabriksbarnen. Louise Larsson spelar rollen som den skräckinjagande Käppen med stor trovärdighet och Ida Almströms gör en skickligt imponerande nytolkning av Fejgin, själva navet i stöldligan. Rebecka Dahlberg går in i rollen som ligaledaren Snajdarn och fäller ständigt kvicka retsamma kommentarer. Den tappra skaran på nio begåvade elever agerar med briljans. De delar på hela trettiofyra olika roller av varierande karaktär vilket förutsätter snabba ombyten av både kläder, kroppsspråk och röstläge. Föreställningen flyter på trots många byten och det märks att skådespelarna trivs som fisken i vattnet på scenen.
Vasaskolan ska vara stolt över att dessa begåvade teatertalanger håller hög klass och om du vill bevittna det med egna ögon råder jag dig att se kvällens föreställning, som inte bara är den sista i den här uppsättningen utan den sista gemensamma föreställningen för avgångseleverna på Vasaskolans teaterlinje. Den sista föreställningen ges liksom de föregående på Spegeln och börjar klockan sju. För en ringa kostnad av åttio riksdaler får du underhållning i drygt två timmar inklusive paus, under vilken det säljs fika. Jag lovar att du garanterat kommer gå därifrån med ett leende på läpparna och träningsvärk i kinderna. Om du inte har möjlighet att skåda dessa teatertalangers sista gemensamma föreställning imorgon, kan du hålla utkik efter dem på andra scener i framtiden. Jag är nämligen övertygad att det inte är sista gången de står på en teaterscen, frågan är alltså inte om utan när det sker igen. Kanske sker det på en scen nära dig?