|
|
|
|
| Måndagen den 25 november 2024 - klockan 01:14
|
|
|
|
|
|
|
|
|
DET HÄNDE IDAG
|
|
|
Torsdag den 16 oktober 2008
|
|
|
Gene Krupa dör (16.10.1973)
DAGENS NAMN
DET HÄNDE IDAG
Gene Krupa dör (16.10.1973)
Gene Krupa räknas fortfarande som en av swingmusikens viktigast musiker. Hans trumspel, vilket kännetecknas av en enorm drive och swingkänsla, var en av jazzens viktigaste komponenter under trettiotalet och ett par decennier framåt.
Krupa föddes 1909 i Chicago. En stad vars obskyra nöjesliv snabbt fick honom att överge teologiska studier. Ett beslut som gick stick i stäv med föräldrarnas förhoppningar om en blivande präst i familjen. En liten tröst fann de kanske i att Gene blev trumslagarnas ”överste präst” längre fram i karriären.
Krupa började som musiker i den gamla New Orleanstraditionen och skivdebuten gjordes 1927 då han var medlem i Red McKenzies orkester. Tillsammans med den legendariske gitarristen Eddie Condan flyttade han till New York några år senare. Efter ett antal engagemang i olika teaterorkestrar hamnade han i klarinettisten Ben-ny Goodmans storband. Ett framträdande i Carnegie Hall med bandet finns för alltid inristat i jazzens rekordbok. Storbandsspel kom han även att bedriva i sina egna orkestrar längre fram i tiden. Medspelare här var bl.a. trumpetaren Roy Eldridge.
Mest förknippas Krupa med sitt eminenta spel i små grupper swinggrupper. Benny Goodmans kvartett med pianisten Teddy Wilson, vibrafonisten Lionel Hampton var dåtidens verkliga inneband med massor av efterföljare världen över. Då gruppen saknade kontrabas var Krupas uppgift att leverera ett spel på bastrumman som eliminerade avsaknaden av basen. Här kom verkligen Krupas storhet som svängig och lyhörd musiker till sin stora rätt.
Bland Krupas inspelningar från Goodmaneran rekommenderas numren After you´ve gone och trumsolot i Sing, sing, sing. Från det egna storbandet är versionerna av Drum boogie och Little Jazz värda att återuppliva. I det förstnämnda stycket delar Krupa frikostigt solistutrymmet med sångerskan Anita O´Day.
Göran Olsson
Slaget vid Poitier I (17.10.732)
De arabiska arméerna hade, inspirerade av Muhammeds ord, gått segerrika fram i nästan 100 år. I början av 700-talet hade Spanien erövrats och under sommaren 732 hade en expeditionskår ledd av generalen Abd-al Rahman trängt in i Frankrike. I närheten av Poitiers mötte den arabiska hären den franska ledd av Karl Martell den 11 oktober. En samtida spansk författare talar om ”Männen från norden, står som en orörlig frusen mur”. I sex dagar observerade man varandra och försökte hitta blottor hos motståndaren. I gryningen den 17 oktober gick den arabiska armén till anfall. Abd-al Rahman stupade tidigt och det ledde till oordning i den arabiska ar-men och Karl Martell utnyttjade situationen och vann en lysande seger. I gamla hi-storieböcker kunde man läsa att han räddat västerlandet undan det arabiska hotet, men segerns betydelse har av ideologiska skäl överdrivits.
Däremot var segern viktig ur en annan synvinkel, det var första gången den feodala ryttararmén visade sin potential. Under denna tid hade den bepansrade ryttararmen växt fram genom flera teknologiska framsteg som bl.a. stigbygeln. Den nya tekno-login innebar att man fick en mycket specialiserad och kapitalkrävande krigsma-skineri.
I teorin var det kungen som härskade över sitt land. Han kunde ge gods till en av sina undersåtar mot att de avgav ett löfte att bistå kungen med råd och dåd. Detta innebar, särskilt i Frankrike, att vasallen skulle delta i kungens armé. Ursprungli-gen var jordagodset knutet till en enskild person och när denne inte längre kunde bistå kungen fick någon annan godset. Med tiden blev godset ärftligt och vi fick adliga släkter som i generationer bidrog till landets försvar.
Under 600 år utvecklades den bepansrade ryttararmen och den ansågs som oslag-bar. Det är en ödets ironi att vid Poitier på plats där den feodala armen föddes 732 skulle den också krossas för gott år 1356.
Kung Hans blir kung i Sverige (18.10.1497)
Den 2 februari 1455 födde drottning Dorotea av Danmark en son. Fadern var uni-onskungen Kristian I och gossebarnen fick i dopet namnet Hans. Redan samma år som han föddes hyllades han som tronföljare i Danmark och Norge och 1458 i Sve-rige.
Vid Kristian den I:s död den 21 maj 1481 började Hans sitt arbete för att bli härskare över hela Norden. Efter långa förhandlingar valdes han till kung i Dan-mark och Norge 1483. Svenskarna var fortfarande tveksamma. Varför skulle man ha en dansk regent i Sverige och man hade haft dåliga erfarenheter av hans far Kristian som försökt ta Sverige med våld vid slaget vid Brunkeberg 1471 då han led ett svidande nederlag. Sommaren 1483 hade Hans och den svenska rådsadelns representanter kommit överens för att förhandla. Hans var frånvarande då han kröntes till norsk kung i Trondheim vid denna tid. Det var nog lika bra att han inte kom till Kalmar för de villkor svenskarna lade fram var hårda. De krävde att landet skulle styras av rådet när kungen var utomlands man krävde dessutom att kungen skulle söka om tillstånd hos rådet om han ville besöka Sverige oftare än vart tredje år. Hans godtog givetvis inte dessa villkor med påföljd att Sten Sture fortsatte att styra Sverige. Under de kommande åren fortsatte man förhandlingarna med dans-karna som tidvis .
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gevaliensis
Ansvarig utgivare: |
Arne Övrelid |
Webmaster: |
Arne Övrelid |
Redaktion: |
Albin, Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|