Det finns i 1900-talets historia en mängd diktatorer som under si tid vid makten satte terrorn i system. Man kan givetvis diskutera graden av vidrigheter de utsatt sina medmänniskor för men en som definitivt aspirerar på en tätplats är Josef Stalin.
Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili var georgier född i Gori. Hans far var en alkoholiserad skomakare, men trots besvärliga hemförhållanden fick Josef efter att ha genomgått kyrkskolan i Gori ett stipendium för att fortsätta sina studier vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi. Han blev där medlem i en illegal socialdemokratisk grupp och på grund av detta relegerades han 1899 efter två års arbete i gruppen. I stället för prästkarriären blev nu Josef, som 1910 tog namnet Stalin en avledning av det ryska ordet för stål, yrkesrevolutionär. Han agiterade och arbetade underjordisk i Baku, S:t Petersburg och i Sibirien. 1903 lämnade han socialdemokraterna och blev bolsjevik. Han var under en kortare tid redaktör för Pravda och valdes 1912 in i partiets centralkommitté. När revolutionen genomfördes 1917 kom Stalin till huvudstaden och blev snart utnämnd till folkkommissarie för nationalitetsfrågor och drev en brutal centraliserings- och förryskningskampanj trots sin georgiska bakgrund och hans tidiga skrifter om nationaliteternas rätt till självbestämmande. 1919 valdes han in i politbyrån och 1922 fick han den då obetydliga uppgiften att vara partiets generalsekreterare.
1924 dog Lenin och i hans testamente kunde läsas ”Stalin är för ohyfsad och hans fel, som kan tolereras i vår mitt eller mellan kommunister, är oacceptabla hos den som innehar posten som generalsekreterare. Jag föreslår därför att kamraterna försöker finna ett sätt att flytta Stalin från posten och ge den till en annan person...mera tålmodig, mera lojal, mer artig och mer hänsynsfull mot kamrater, mindre ansvarslös och så vidare.” Lenin skulle få rätt. Efter att i fem år spelat ut olika fraktioner inom partiet mot varandra för egen vinning utnämnde han sig officiellt till Lenins arvtagare 1929. Strax därefter började stalinismen genomdrivas. Den socialistiska världsrevolutionen blev sekundär och uttrycket socialism i ett land myntades. En våldsam satsning på den tunga industrin skedde och en kombination av propaganda och terror byggde upp stalinismen. 1934 mördades Leningrads borgmästare Kirov, enligt vissa uppgifter var Stalin inblandad. Detta blev startskottet för enorma utrensningar inom partiet och man räknar med att minst en miljon partimedlemmar avrättades eller dukade under i fånglägren. Stalin var ointresserad av utrikespolitik och därför kom det som en överraskning för honom när det nazistiska Tyskland gick till angrepp 1941. Han ledde sitt land i kampen mot nazisterna genom att utnämna sig själv till regeringschef, försvarsminister, ÖB, marskalk mm.
Inget förändrades i Sovjetunionen efter kriget och Stalins paranoida drag tilltog med åren. Man anser att mängden av människor som satt inspärrade i Gulagarkipelagen var som störst vid Stalins död som inträffade den 5 mars 1953. Vid den 20:e partikongressen 1956 reviderades bilden av Stalin även bland Sovetunionens kommunister och hans grymheter och massförtryck erkändes av hans efterföljare vid makten Khrusjtjov.
Historikern Robert Conquest hävdade under 60-talet att 20 miljoner fallit offer för stalinismen, uppgifterna ansågs som överdrivna. Idag hävdar ryska historiker att Conquest inte kom långt från sanningen i sina antagande snarast för lågt. Stalin begravdes i Leninmausoleet vid sidan av sin föregångare men då sanningen om han terror blev känd förpassades han till en mer undanskymd plats i Kreml.