Början av 1700–talet var en omtumlande tid i Europa. År 1700 bildades en allians mellan Danmark, Ryssland och Polen i ett försök att återta en del av det inflyande och geografiska områden som byggts upp under Karl XI:s regeringstid. Men svenskarna slog med lätthet danskarna på Själland, slog ryssarna vid Narva och besegrade polackerna.
På kontinenten, närmare bestämt på den Iberiska halvön, dog Spaniens konung Karl II samma år. Han hade inga barn varför både Ludvig XIV av Frankrike och Österrikes kejsare Leopold I gjorde anspråk på tronen. De gjorde inte anspråk på tronen åt sig själva utan i det ena fallet för sitt barnbarn Filip samt i det andra fallet sin son Karl. De kom efter förhandlingar överens om att dela arvet lika men då ändrade sig plötsligt Ludvig XIV och 1701 utbröt det spanska tronföljdskriget mellan Frankrike och Spanien på den ena sidan mot Österrike och England.
Det största och mest kända slaget under kriget var det som utkämpades Blenheim 1704 där den engelske härföraren John Churchill, sedermera känd som hertigen av Marlborough och Winston Churchills förfader, krossade motståndarnas styrkor.
Efter att kriget böljat fram och åter samlades man 1712 i Utrecht för att förhandla om en fred. Den 11 april 1713 kunde den undertecknas och den innebar bl.a. följande:
Filip V (av Anjou) blev kung av Spanien och dess kolonialområden i Amerika. Österrike erhåller Spaniens lydriken i Europa (Belgien samt några stater i Italien) och England får Gibraltar och stora delar av de franska besittningarna i Kanada. Freden innebar att Frankrikes strävanden att lägga under sig stora delar av Europa hade misslyckats. Freden avslutade Spaniens roll som en stormakt medan det brittiska imperiet expanderade ytterligare. Freden markerade också ett tillfälligt slut på Frankrikes expansionistiska politik och skulle inte komma att bli den stormakt den varit förrän under Napoleons dagar, nästan 100 år senare.
Kartan visar Europa efter freden i Utrecht 1713