”Då kung Magnus förnam att hans sista stund var förhanden kallade han till sig månge av Ridderskapet förmanade dem med många hälsosamma råd på sin sotsäng till inbördes fred och endräktighet såsom till det enda hoppet där med Fädenslandet kunde bliva vid makt….Till det sista bad han att var och en ville förlåta honom det han hade brutit emot så att tårarna brusto utur ögonen på dem som där närmast stodo, och begärde uti Gråbrödre Kloster i Stockholm. Och sedan han såsom en kris-ten herre hade undfått det högvärdiga sakramentet skildes han hädan ifrån detta sorgefulla regementet uti den eviga glädjen” (Johannes Magnus). Den 18 december 1290 avled Magnus Birgersson på Visingsö i en ålder av ca 50 år. Han hade varit en högrest man med hög panna men lidit av en kronisk hjärt- och lungsjukdom. Samtiden beskrev honom som svart och mager och liknade mest en ”ketla böter” (kittelflickare)
Magnus var en av Birger Jarls yngre söner och vid faderns död blev han hertig över Svealand. Han kom snart i konflikt med sin äldre bror kung Valdemar. Konflikten nådde sitt avgörande genom slaget vid Hova i Tiveden den 14/15 juni 1275 då kung Valdemar besegrades. Magnus Birgersson valdes till kung 1276 och styrde fram till sin död. Hans regeringstid har av historiker kallats ”en av vår historias allra betydelsefullaste och mest ingripande perioder”. Skälet till denna karaktäristik är att Magnus på ett kraftfullt sätt genomdrev faderns fridslagar och eftersom han tog en starkare kontroll över riket kunde han hindra den omfattande våldgästning som stormännen och deras följen bedrev. Han fick därför tillnamnet Ladulås.
Under hans tid skapades adeln i Sverige. Den 27 september 1280 samlades kungen och de stormän som återstod, efter Magnus brutala utrensningar, till ett möte i det kungliga residenset på Adelsö. Här reglerades samhället, från rådet och ned till bonden och den laglöshet som rått i riket förändrades. Alnsö stadga innebar att kungen band stormännen till kungamakten. Genom att ge stormännen skattefrihet som en motprestation för att de tjänade i kungens rytteri stärkte kungen sin makt både mot de gamla stormansätterna och mot biskoparna. Man brukar säga att Magnus Ladulås lade grunden för ett hårt reglerat feodalt system i Sverige. Bland annat genom dessa regleringar blev vårt land aldrig en feodalstat av den typ som fanns på kontinenten. Kungamakten kunde under långa tider behålla sin dominans över adeln inte minst därför att bönderna aldrig gjordes livegna utan hade en viktig politisk roll. De kom under historiens gång nästan alltid att stå på kungamaktens sida.