Man talar ofta om revolutioner i historien och en av de mest betydelsefulla, efter den neolitiska revolutionen, var utvecklingen av boktryckarkonsten. Boktryckarkonsten hade sitt ursprung i Östasien men nådde Europa under 1400-talet. Metoden utvecklades i Mainz i Tyskland av Johann Gutenberg. Genom denna metod kunde man tillverka böcker och flygblad i stora upplagor och boken var inte längre ett handskrivet enskilt och unikt verk. Trots framstegen kom böcker i många hundra år att vara dyra och långt ifrån var mans egendom.
Genom en kringresande tryckare Johann Snell från Lübeck kom boktryckarkonsten till Sverige. Under 1483 förbereddes i Stockholm tryckningen av en mässbok och en fabelbok. Det var fabelboken ”Dialogus Creaturarum moralizatus”. På bokens sista sida har tryckaren själv berättat. ”Denna bok, som kallas Skapelsens samtal och som är full av underhållande berättelser, trycktes av boktryckarmästaren Johan Snell i Stockholm och avslutades med Guds hjälp S:t Thomas´ afton 1483.”
Dialogus är en bilderbok ursprungligen skriven av milanoläkaren Maynus de Mayneriis under mitten av 1300-talet och var ett sätt att på ett pedagogiskt och underhållande sätt få människor att få kunskap om Guds och hans jordiska företrädares, den katolska kyrkans, förträfflighet.

Att boktryckarkonsten under dessa tidiga år i stort sett användes för att trycka religiösa skrifter ger en bild av religionens makt i det senmedeltida samhället. Snart förstod också andra den makt som den nya uppfinningen innebar. Under den turbulenta reformationen använde båda sidor tryckpressarna i kampen. I Sverige inrättade Gustav Vasa ett eget tryckeri redan 1526. Redan 1541 hade man översatt hela Bibeln till svenska och grunden för ett gemensamt svenskt språk hade lagts och det faktum att vi idag har ett riksspråk är en effekt av boktryckarkonstens införande i vårt land.