Tio år efter tsunamin

Den 26 december 2004 inträffade det otänkbara. Hundratals svenskar och hundratusentals människor från andra länder omkom i en typ av svallvåg som knappt några ens kände till att den existerade, den japanska termen tsunami fanns snart på alla läppar.

De första dagarna var det få svenskar som riktigt insåg av som hade inträffat. Upprörande TV- bilder visade snart vad som skett och vi har frågat dåvarande rektor vid Vasaskolan Arne Øvrelid vad som egentligen hände:
"Vi visste att en av våra lärare, Sonja Rakelsdotter, skulle åka till Thailand på julsemester för att dyka. Riktigt var hon skulle befinna sig visste vi inte och vi hoppades att hon skulle finnas på östkusten. Uppgifterna var lätt förvirrade under de första dagarna men efter en tid fanns Sonjas namn på listan över saknade. På nätet dök det också tidigt upp sidor där man ville ha information  om de saknade. Hoppet om att Sonja skulle ha försvunnit i kaoset och kanske skulle höra av sig fanns under de första dagarna. Efter kontakter med myndigheter och hennes anhöriga insåg vi snart att det som inte fick hända faktiskt inträffat. En av våra lärare var ett av de oräkneliga offren för denna naturkatastrof."
En klass hade förlorat sin kontaktlärare och andra klasser en lärare och personalen en kollega. Då eleverna kom till skolan efter jullovet anordnades en minnesstund för Sonja Rakelsdotter.

2004 fanns inte Gevaliensis så vi citerar Daniel Siksjös reportage i GD som väl beskriver hur vårterminen inleddes för tio år sedan:

"Minuterna innan minnesstunden började skulle man kunna tro att det var vilken terminsstart som helst.
Eleverna skrattade och pratade om allt som hänt under jullovet. Men när aulans portar väl öppnades verkade alla bli tagna av stundens allvar.
Till tonerna av Eric Claptons "Tears In Heaven" tog eleverna plats under tystnad. På scenen stod ett litet bord med två tända ljus och en blombukett. Kyrkoherden Thomas Erixon hälsade alla välkomna.
- Katastrofer som den här händer ofta men då blir det bara siffror och några rader i tidningen. Nu har katastrofen kommit närmare oss. Många har varit i Thailand och några har varit där nu. Här på skolan saknas läraren Sonja Rakelsdotter.

När Thomas pratade hördes inte ett fniss, inte ett rop, inte en mobilsignal. Stämningen var lugn, fin och väldigt, väldigt sorgsen.
- Vi brukar ofta fråga varandra "hur är läget" utan att vara intresserade av svaret. Nu är det viktigt att vi faktiskt ser personen och lyssnar på svaret. På så sätt kan vi dela allt det hemska som har hänt.
Innan skoldagen fortsatte spelades en låt av Björn Afzelius. Många elever gick fram till scenens trappa, tände ett ljus, stannade upp, tänkte till och återvände sedan till sin plats. En av dem var Mika Höglund som går i klassen där Sonja Rakelsdotter var klassföreståndare.
- Hon var så otroligt stark och livfull. Därför har jag svårt att tro att Sonja är försvunnen. Hon skrattade så mycket på lektionerna. Hon låg på samma nivå som vi elever. Jag tror att jag kan prata för alla i klassen när jag säger att hon var den bästa lärare vi haft.

Klasskompisen Kachin Hayo berättade att hon kände sig spänd inför att komma tillbaka efter lovet.
- Det känns så konstigt när Sonja inte är här. Men det känns bra att alla samlades här i aulan för att visa sin medkänsla, sa hon och tände sedan ett ljus.
- Jag tror att det kommer att bli en tung termin, tillade Mika.

När musiken tystnat satt en hel del elever kvar. De tröstade och kramade om varandra.
- Jag tycker att det här var bra. Man blir väldigt rörd när alla gråter, till och med lärarna. Jag har haft svårt att förstå bilderna på tv men nu känns det verkligt, säger Lisa Hedin i SP3A."


Sonja påträffades i Thailand i mars och begravdes senare under vårterminen i Gävle.