Den 19 februari 1861 utfärdade tsaren ett manifest om livegenskapens upphävande, byalaget (mir) kom i godsherrens ställe.
Sedan lång tid var Alexander medveten om att livegenskapen i Ryssland är en hårresande anakronism. Av Rysslands 61 miljoner innevånare var 50 miljoner livegna bönder, varav 26 miljoner tillhörde kronan och 24 miljoner tillhörde större eller mindre godsägare inom adeln. Alla livegna var från vaggan till graven sin herres egendom. Godsägaren var i sin tur skyldig sina livegna absulut beskydd. Somliga behandlades väl av sina herrar, medan andra utelämnas åt obarmhärtiga förvaltare, som bara tänkte på sig själva. Trots ökat uttag av dagsverken kunde ladorna inte fyllas. Utarmade livegna tog till flykten. Bondeupproren blev allt fler. Mellan 1850 och 1854 rapporterades 140 bonderevolter. Många slavofiler och västerlänningar försöker påverka Alexander att avskaffa livegenskapen. Adeln och flertalet godsägare ansåg dock att avskaffandet av livegenskapen var orättfärdig, farlig och rent av ryssfientlig. Skulle tsaren verkligen våga ändra på tingens ordning som ägt bestånd i århundraden? Alexander lät sig inte nedslås utan tillsatte i januari 1857 en ”hemlig kommitté”. Många i kommittén var emot avskaffandet för att de tyckte att man måste ge de livegna jord och befria dem. Om man inte gör det dömer man dem till svältdöden. Om man göt det, tillfogar man godsägarna en orättfärdig förlust. Efter många kompromisser undertecknade tsaren till slut lagen om avskaffandet av livegenskapen. Det skedde den 19:e februari 1861. De livegna tillerkändes med omedelbar verkan medborgerliga rättigheter. Bonden gavs besittningsrätt över sitt hem, över den kringliggande marken och över en jordlott som motsvarar den som han brukat tidigare. Men denna jord måste köpas av godsherren. Enbart liveget tjänstefolk friges utan jord. I princip hade bonden rätt till lika mycket jord som han brukat då han var livegen. Alexander hälsades sedan av folket som ”befriaren”.
Agnetha D och Veronika E